Forsythian.

Jag hade velat skriva poetiskt om den, hur den för mig är det starkaste vårtecknet. Jag hade velat skriva om den intensivt gula färgen, som likt trafikljusets ”gult ljus” efter den röda stoppsignalen låter en ana att snart blir det grönt och allting tar fart.

I stället skriver jag om samhällsfrågor i ämnen som länge ansetts som känsliga.
På vissa sätt en förbannelse.

Jag tänker tillbaka på drömmen jag hade om att bli romanförfattare. Jag skulle skildra gestalter som liksom jag brottades med Gud och livets mening. Jag skrev manus efter manus där jag genom romanfigurer skildrade mitt eget svårmod.

Som tur var hamnade allt i byrålådan.

För mer än 30 år sen träffade jag Göran Adamson i studentstaden Lund. Han närde samma dröm. Vi satt på stadens caféer och var tillsammans svårmodiga och pretentiösa, eniga om att det zenbuddistiska: ”Hur undersamt och förunderligt – jag hugger ved, hämtar vatten” var ett under av djupsinnighet, den grundläggande existensen fångad i blott några få ord, medan vi ständigt distraherades av alla vackra kvinnor som passerade förbi vårt cafébord eller när vi satt i en bar.

Läs även: Åberg: När folket lyssnade på fiendens musik

Våra drömmar kom på skam. Göran blev docent i sociologi, jag gav upp mina forskarambitioner i religionspsykologi, blev journalist. Vi gled ifrån varandra.

Men 15–20 år senare återknöt vi vänskapen. Vi fann att vi båda ändå i någon mån blivit författare, men inte på det sätt som vi en gång hade trott och önskat. Göran forskade om fascism och mångkulturalism, jag hade gjort tv-program och skrivit böcker och andra texter om integration, om begreppen klan och stat, ämnen som tangerade varandra.

Vi insåg att våra livsvägar knappast var ett resultat av utstuderad karriärplanering. Det liksom bara blev som det blev men det var undersamt och förunderligt att det vi en gång delade lett till ett annat gemensamt intresse, men som var och en av oss utvecklat på egen hand.

Göran hade träffat sina barns mamma, en kvinna i FN-tjänst. De bodde i ständigt nya länder: Afghanistan, Etiopien, Vietnam, Thailand, Jordanien… Ofrivilligt men oundvikligt erfor Göran vad kulturmöten innebär.

Jag å min sida hade förts in i den mångkulturella världen genom journalistiken och i flera år arbetat i en källare i Rosengård tillsammans med migranter.

Våra samtal tog vid där de en gång avbröts.

Läs även: Lekander: Ursäkta röran, vi bygger om!

När Göran är i Sverige bor han ofta hos mig och var han än är i världen ringer vi varandra. Och jo, vi talar varje gång om väder och vind. Jag förbannar regnet, blåsten, den skånska gråa vintersörjan och min längtan efter en knallgul forsythia som kan ge hopp om grönska och värme. Göran å sin sida saknar kroniskt Sverige, årstidsväxlingarna, förbannar bristen på variation i vädret. ”Samma förbannade sol, dag ut och dag in här i Amman, tröstlöst förutsägbart”, brukar han säga.

Sen landar vi ofta i vad vi kom att ägna oss åt, varför det blev som det blev. Och vi pratar om chocken det var att vi båda, var och en på sitt sätt, blev ansedda som kontroversiella, om än det nu har förändrats. Vi ville ju bli omfamnade, älskade, så som stora romanförfattare oftast blir. För en stund kan vi glida in i den självömkan och det svårmod som präglade de yngre versionerna av oss. Tills vi börjar skatta.

Någon väg till skönlitterärt skrivande kan varken Göran eller jag finna. Med åren är har de yngre varianterna av våra bådas bekräftelsebehov tonat ut medan insikten ökat om vikten av att hålla fast vid det man tror på. Sanningen, om man så vill. Kärlek fås och ges inte från och till en publik. Den kommer och ges inom en närmre krets, om man har turen att ha en sådan.

I ett infekterat klimat som det svenska kostar det ändå på att skriva om ”det känsliga”. Det är tufft och ofta fantiserar jag om hur jag i stället skriver om till exempel huset jag växte upp i. Trädgården var anlagd av en av husets tidigare ägare, en trädgårdsmästare. Där fanns en stor variation av buskar, blommor och träd. När vi flyttade dit tog pappa vid, vårdade den som ett barn, trots att han var novis i botanik. Jag insåg inte då värdet av att växa upp i en miljö av gullregn, syrener, japanskt körsbärsträd, forsythia, krusbärsbuskar, hallonsnår, äppel-, päron-, plommon- och körsbärsträd.

Det var först som vuxen jag insåg vilket intryck denna trädgård hade gjort på mig. Det en gång sådda kunde långt senare skördas.

Så är det också med skrivandet. Man försöker så ett frö och hoppas att det sätter sig och ger skörd i någon form. Antingen förr eller senare.

Läs även: Åberg: Bilderna av Malmö är bilderna av Sverige

Och jo, Göran och jag talar fortfarande om det zenbuddistiska ”Hur undersamt och förunderligt…”, som jag hade skrivet på en lapp på väggen i min ungkarlslya, och som Göran hajade till inför redan första gången han såg den.

”Det är verkligen bra”, brukar vi säga. Livets enkelhet, att kunna se det grundläggande: vatten, eld. Att inte ta något för givet.

Det hjälper en att vara trogen sig själv och hålla sig till sanningen, även om det stundtals smärtar.