Min avsikt var att läsa en artikel om påstådd antisemitism i Leipzig angående en för mig okänd musikant. Men mitt i artikeln som jag inte kan säga att jag helt förstod dök en av Tagesspiegels återkommande ”Frage des Tages” upp. Frågan löd på svenska: ”Ska Gud skrivas med genusstjärnor?” Det vill säga, i strävan efter ett jämlikt, inkluderande och ett för alla, eller somliga, acceptabelt språk – hur ska tyskans mängd feministiska asterisker, understreck, kolon och jag vet inte vad hanteras för att alla ska bli nöjda? Alternativt bli skitförbannade?

Alltså. Ska man, män, kvinnor, ickebinära, cis-typer, vi, hen, han, dittan eller dattan använda tecknen +, :, *, _? Och /? Eller med ett så kallat binde-I, som i LehrerInnen? Ska vi säga hbtq eller ilhbtq? Hur ska alla dessa gruppidentiteter räknas, rättvisegöras och likabehandlas? Hur långt kan vi gå i försöken att inkludera alla, i enlighet med alla människors lika värde? Tänk om vi därmed råkar exkludera andra grupper eller identiteter i längtan efter en allomfattande, kärleksfull gemenskap?

Vi är alla stjärnstoft. Kanske är detta en ortografisk pennfäktning mer än en rättighets- och jämlikhetsstrid, jag vet inte. Men låt mig ta ett exempel, förhoppningsvis utan att trampa på någons kränktkåta lilltånaglar.

Läs även: Lekander: Identitetspolitik – för bortskämda överklassungdomar

Vi har den i Tyskland beryktade, ickebinära akademikern vid Humboldtuniversitetet i Berlin, Lann Hornscheidt, som redan 2014 ville bli betitlad som ”Profx”. Hon eller hen ville alltså bli tilltalad ”Liebx Profx”. ”Professorin” vore för kvinnligt. Hens studenter ska kallas ”Studierx”. Uttalet: ”iks”. Alltså de något tungvrickande ”Studieriks” och ”Profesiks”. Asterix och Obelix ligger bättre i munnen. Hornscheidt, med skandinavisk lingvistik i bagaget, hänvisar för övrigt till Sverige som föregångsland där ”hen” ju har blivit ett av de flesta accepterat pronomen.

Hornscheidt har också labbat med ”Profex Drex”, innan hen kom på ”-ens” som varande könsneutralt. En avledning från ordet för människa, nämligen ”Mench” – som händelsevis har maskulint genus. Hens senaste titel är således ”Prof.ens Dr.ens”. Inte undra på att den tyskspråkiga Wikipediaartikeln under rubriken ”Geschlechtergerechte Sprache” (”Könsrättvist språk”) är flera kilometer lång.

Läs även: Lars Åberg: Skördetid för sekterna när identitetspolitiken styr

Själv har jag inget emot ett – begripligt – köns- och genusneutralt språk, tvärtom. Jag blir supersur när jag får post från valfri dumskalle till kommunikatör som tilltalar mig med ”Bäste kund”. När vi nu har en könsneutral a-ändelse. Bästa Bror! Inte ens värsta machokillen kan väl bli förolämpad av ett sådant tilltal.

Från engelskan, väl främst i USA, har vi ju hört att många ickebinära och transpersoner vill bli tilltalade med ”they”. Lite konstigt eftersom det normalt (förlåt, inget är ju normalt, allt ska vara normkritiskt) är tredje person plural.

Man strider också på flera håll och inom olika språkområden om generiskt maskulinum. Min mamma blev fly förbannad om någon kallade henne lärarinna, hon inskärpte att hon minsann var lärare och inget annat. Hon såg det som inkluderande och inte exkluderande, och den kvinnliga formen som förminskande.

Läs även: Ahmed: Halloween, dans, och själlöshet

Ett alternativ kunde månne vara ”lärarperson”, analogt med ”gärningsperson”. Ändelsen ”-person” har förresten diskuterats även i Tyskland. ”Person” har feminint genus, men låter i någras öron för svenskt, lite som efternamnet Persson, läser jag i en engagerad tråd i ämnet.

Och får man säga ”bemannad”? Kanske inte, det tycker i alla fall Nasa, som numera använder ”crewed” och ”uncrewed” i stället för ”manned” och ”unmanned”.

Jag har ingen fast åsikt om dessa benämnings- och tilltalsformer. Heller ingen aning om hur många gruppidentiteter som kan finnas, upptäckas eller hittas på. Men jag är glad så länge jag slipper lära mig rabbla GLBPTQQI (Gay, Lesbian, Bisexual, Pansexual, Transgender, Queer, Questioning, Intersex), som ska ha föreslagits i USA. Räcker det inte med hbtq, möjligen med ett litet inbjudande plustecken efter?

Amen och tack gode lieber Gott och/eller liebe Gott*.

Nina Lekander
Nina Lekander är en sedan decennier verksam journalist, redaktör, författare och översättare. Främst för tidningen Expressen och vid bokförlaget Norstedts. Hon har en examen från Journalisthögskolan i Stockholm och en fil. kand. vid Stockholms universitet i teoretisk filosofi, litteraturvetenskap, nordiska språk och spanska. Samt en aktivistisk bakgrund i frågor som kärnkraft, sexualpolitik och kvinnokamp. Ibland byter hon åsikt.