Nationalism kan ta sig många olika uttryck.

Ett intressant sådant var den blågula maoismen, Sveriges kommunistiska partis (SKP) överföring av det kinesiska kommunistpartiets fotriktiga och idylliserande syn på ”folket” till svenska förhållanden. Eftersom varje nation hade rätt till självbestämmande, och till försvar mot den imperialism som numera ofta benämns globalism, blev den svenska folksjälen betydelsefull. I dess innersta förenades gruvarbetare med spelmän i dansen runt en skirt skimrande midsommarsjö.

Det framstod då som alldeles självklart för det till partiet knutna Oktoberförlaget att 1977 låta trycka sin lilla skrift ”Folket har aldrig segrat till fiendens musik” i blågula färger.

Fiendens musik var amerikansk och den hotade att korrumpera folkets befrielserörelse för nationell suveränitet. Det kulturella nedfallet var jämförbart med napalm. Sveriges Radio fyllde etern ”med samma skval som USA spred i Vietnam och Kampuchea”.

Läs även: Musiken har tystnat i Afghanistan

SKP föddes ur Vietnamrörelsen och KFML, uttytt Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna. Det var ett litet parti med driftiga organisatörer och goda mediekontakter. Synen på musik och annan kultur kunde beskrivas som teoretisk. Historikern Henrik Berggren påpekar emellertid i sin bok 68 (Max Ström, 2018) att ”de flesta svenskar läste inte Marx, rökte hasch och lyssnade på Jimi Hendrix, utan tittade på ’High Chaparral’, drack mellanöl och gillade Gunnar Wiklund”. KFML hade bara 700 medlemmar medan Pingströrelsen vid samma tid räknade in 90 000.

Definitionen av folket var således inte alldeles självklar när kampskriften mot fiendens musik gavs ut.

I den talades om ”förtrycket av det arbetande folkets musikkultur och om kampen för denna musikkultur”. Idealet var inte enbart kinesiskt, man ville stödja ”en rörelse för att förverkliga en musikkultur av den typ som man eftersträvar i socialistiska stater som Kina och Albanien, d v s en musikkultur som präglas av nationell form och socialistiskt innehåll”. I en text hette det att ”rockmusiken till sitt innehåll är reaktionär”: ”Varje ärlig antiimperialist måste bekämpa såväl fiendens kanoner som hans sånger. Inget folk har nånsin befriat sig till tonerna av fiendens musik!”

Sveriges framtid fanns på landsbygden. ”Den svenska folkmusiken har liksom folkmusiken i andra länder skapats i nära samband med nationens seder och språk. Den har skapats för att ge uttryck för det arbetande folkets liv, tankar och känslor.”

Rockmusiken var däremot ”en musik utan hemland” och den ”har skapats för att passivisera oss och för att pressa på oss idéer och livsstilar som är främmande för oss och som inte tjänar folkets intressen”. Allt amerikanskt var mer eller mindre suspekt; med Bob Dylan delade en då omsusad Bruce Springsteen en förkärlek för ”långa, ordrika, inåtvända och oftast obegripliga texter som andas uppgivenhet och hopplöshet”. Artisternas framtoning präglades av individualism och spred en depressiv stämning, fjärran den upplyftande nationella kultur som folket hade behov av.

Visst var väl denna importerade musik en form av entartete Kunst? Eller som det stod i skriften: ”Tjänar inte Springsteens och ABBA:s musik samma herrar?”

Alla har förstås rätt att skriva en dålig text i sitt liv – själv fyllde jag min kvot för väldigt många år sedan med en yxig sågning av punken. Ett problem hos SKP var den formaterade samhällsanalysen maskerad som intellektuell systemkritik. Synen på ”folk” och ”folket” brukar förena totalitära ideologier med föga till övers för komplikationer (i samhället) och improvisationer (i musiken).

Det var givet att det måste uppstå en rockgrupp som kallade sig Fiendens Musik. Den bildades i Lund och i dagarna har det kommit en bok av Karl G Jönsson, En spark rätt i skallen (Helium Press, 2021), om bandet och den lokala rockscenen i skarven mellan 1970- och 80-talen.

Fiendens Musik väcks till liv då och då – jag hörde dem på scen i Stockholm häromåret – medan den kulturnationalism de skojade med har sökt sig nya banor.

Läs även: Dahlman: Porta gangsterrappen från skolorna

Fiendens musik har också genom tiderna låtit på olika vis i olika gruppers öron. Oregerliga toner har identifierats som djävulens verk, ägnade att locka ungdomar eller kvinnor eller allmänt svagsinta i fördärvet. Nazisterna tyckte inte om jazz. Beatles skivor brändes på bål i USA efter att John Lennon sagt att gruppen var populärare än Jesus. Sten Broman tyckte att dragspel var fiendemusik, andra åter brukar komma dragande med banjon.

I den blågula maoismens 1970-tal var det folket mot eliten, mot kapitalet. Den som inte var med var emot. Man föreställde sig ett målmedvetet, harmoniskt byalag, där alla bakade och sjöng tillsammans medan de rosenkindade vandrade mot den gryning där östern var röd.

Hur ser motsvarande utopier ut i dag?

Även de tycks blicka bakåt, föga utopiskt, med religiösa eller nationalistiska förtecken. I båda fallen ses kulturen som någonting som behöver omprogrammeras, vattenkammas. I SKP-fallet upphörde sökandet efter den korrekta folkmusiken relativt snabbt; flera ur den föreningstekniskt skolade sfären fick i stället chefsjobb i medievärlden, bland annat hos Jan Stenbeck.

Läs även: Gangsterrappen är en produkt av medelklassens våta drömmar

Kanske såg de även detta som ett utslag av folklighet? Stenbeck var ju lite på tvären med alla sina pengar och kunde framställas som ett alternativ till public service och familjen Bonnier, som hade kölhalats av partiets flaggskepp Fria Proteatern i pjäsen ”Typerna och draken”.

I dag framstår gangsterrap för många som en musikform från fiendeland.

Här kan man verkligen tala om såväl amerikanisering och internationalisering som om hopplöshet och depressiv stämning. Få tror dock att ”folket” ska lyckas ersätta genren med något mer själsligt upplyftande; den är snarare ett av prisen som betalas för det samhälle som skapats.

Lars Åberg
lars@bulletin.nu