Höstbudgeten är presenterad, och med inflationen avdragen så är det nedskärningar nästan överallt. Jag har tidigare år insisterat på och gått i bräschen för att inflationsjustera regeringens budgetsatsningar. Ett problem med inflation är att den tillåter regeringar både till höger och vänster att låtsas som att man satsar mer pengar på ett område, när man i själva verket skär ner: En femprocentig ökning av en viss budgetpost när inflationen ligger på 9,7 procent – vilket är exakt vad den gör – är ju egentligen en nedskärning med 4,7 procent.

Vilka områden är det då som fått verkliga budgetökningar, alltså ökningar som är procentuellt högre än inflationen?Om vi jämför årets budget mot förra så ser vi att rättsväsendet och försvaret båda fått rejäla ökningar, vilket var väntat. Även budgeten för ekonomisk trygghet vid ålderdom har ökat rejält, med över 30 procent. Till skillnad från förra årets budget blev pensionärer inte bortglömda denna gång, vilket är mycket glädjande. Inte helt oväntat så ökar också stödet för näringslivet rejält.

Budgeten för att etablera nyanlända på arbetsmarknaden har tagit rejält med stryk, med en realsänkning på 20 procent med inflationen i åtanke. Det lär med andra ord bli betydligt färre låtsasjobb i framtiden. Miljö- och naturvården samt kultursektorn får båda nedskärningar i samma storleksordning.

Som vi vet sedan tidigare så bibehålls a-kassan på den höga nivå som rått under pandemin. Detta är vettigt med tanke på att vi står inför en lågkonjunktur. Som ekonom oroar jag mig dock för att a-kassan, om den ligger kvar på denna skyhöga nivå även efter lågkonjunkturen, kommer att leda till att arbetslösheten inte sjunker tillbaka lika snabbt (hög a-kassa innebär lägre incitament att söka och ta jobb), och att inflationen biter sig fast (med högre a-kassa kräver arbetssökande högre löner, vilket sedan leder till högre priser). Men som tillfällig lågkonjunkturåtgärd är en hög a-kassa helt korrekt.

Det stora problemet är såklart bränsleskatten. Under valrörelsen var sänkningen av bränsleskatten en av högerpartiernas paradfrågor. Av denna sänkning bidde det bara en tumme. Regeringen vill istället sänka reduktionsplikten till EU:s miniminivå och på så vis få ner bränslepriserna, men man vill först utreda detta, och därför dröjer sänkningen. I detta fall borde man i mitt tycke ha agerat först och utrett sedan. Om EU mot förmodan sedan vill ge oss en smäll på fingrarna i efterhand så må det vara värt det.

Regeringens misslyckande består i en bristande förståelse för konsumentpsykologi: Bränslepriserna är några av de priser konsumenterna allra först märker om de går upp eller ner. Detta beror såklart delvis på att dessa priser trycks upp i ansiktet på en varje gång man kör förbi en bensinmack. Sverige har strukturella problem, inte minst inom kriminalpolitiken, och dessa kommer att ta åratal att lösa. Risken är uppenbar att väljarna tappar tålamodet med den nya regeringen och bestämmer sig för att Kristerssons gäng är ”samma skrot och korn” som den regeringen man just röstade bort.

Om och när regeringen väl drabbats av en svekstämpel så kan den bli väldigt svår att tvätta bort, även om bränslepriserna så småningom sänks. En framtida sänkning av bränslepriserna kommer inte heller i konsumenternas medvetande att kopplas lika starkt till valresultatet. Hade man istället börjat mandatperioden med att genomföra en radikal skatte- och reduktionspliktssänkning, som tagit dieselpriset ner till 16–17 kronor och bensinpriset ner till 13–14, så hade alla som röstade för maktskifte fått en omedelbar utdelning för sin röst, och sannolikt haft lättare att ha tålamod med att vissa andra samhällsproblem tar lite längre tid att lösa.

Att avskaffa den helt onödiga plastpåseskatten hade också gett väljarna en omedelbar, märkbar effekt från maktskiftet och på samma sätt gett regeringen mer tid med att lösa svårare frågor.

I ljuset av det här fiaskot måste regeringen, för att behålla väljarnas tålamod, snabbt komma på plats med rejäla och omedelbara straffskärpningar och andra utlovade kriminalreformer. Tro inte att ni har tid att utreda detta i ett år eller två – förändring måste ske nu. Ulf Kristersson och hans allierade gör gott i att minnas att de valdes på ett förändringsmandat, inte ett förvaltningsmandat.

Läs även: Hjort: Budgeten borde ha innehållit mer