Det är inte lätt att regera när ekonomin går dåligt. Att de ekonomiska problemen i första hand beror på världsläget i stort och inte på politiken gör inte saken lättare. Ingen kan förvänta sig att en höstbudget ska både lösa inflationen, lågkonjunkturen och alla andra samhällsproblem. Med det sagt är det tydligt ett år efter tillträdet att regeringen missbedömt stämningen i landet. Om inget förändras snabbt så riskerar Tidöpartierna att drabbas av en förlorarstämpel.

Läs även: Skogkär: Regeringen måste ta djärvare budgettag

Misstagen började redan innan Svantessons budgetpromenad. Regeringssidan gick med pompa och ståt ut med att man sänker skatten på pensioner. Problemet? För en pensionär med 16 667 i pension blev skattesänkningen blott 16 kronor i månaden. Har man garantipension får man ingen sänkning alls. Visserligen räknas pensionerna upp med någon hundralapp på grund av inflationsjustering, men detta är just bara en automatisk justering för högre priser – ingen skattesänkning.

Att regeringen inte vill elda på efterfrågan i ekonomin i en tid då inflationen är hög kan man förstå. En bättre strategi hade dock varit att helt sonika inte sänka skatten alls detta år, och istället spara ihop till en rejäl, märkbar skattesänkning i nästa års budget. Det hade varit lättare att försvara en försening av ett vallöfte än att sänka skatten med någon enstaka tjuga för en genomsnittlig pensionär och sedan hävda att löftet är infriat. Då tror nämligen väljarna att man tar dem för idioter.

Att de mest välbeställda pensionärerna får högst skattesänkning är också märkligt: Vill man att det ska ha lönat sig att ha arbetat, så är det bättre att införa striktare restriktioner på hur länge man måste ha arbetat för att få pension. Det regeringen gör är istället att göra det mer lönsamt att ha arbetat inom ett välbetalt yrke – pensionerad vård- och omsorgspersonal göre sig icke besvär.

Jobbskatteavdraget är å andra sidan såklart välkommet för alla hårt pressade löntagare. Samtidigt är det svårt att förstå hur regeringen tänker: Är man oroliga över inflationen eller inte? Att elda på efterfrågan genom ytterligare jobbskatteavdrag känns i så fall ogenomtänkt. Är man å andra sidan inte oroliga över inflationen så hade en större sänkning av pensionärsskatten varit rättfärdigad. Som det är nu saknar budgeten en röd tråd.

Vad borde regeringen då ha gjort istället? Eftersom högsta prioritet är att bekämpa inflationen så anser jag att tillgängligt budgetutrymme bäst hade kunnat läggas på att sänka momsen. Alla konsumenter hade gynnats, men låginkomsttagare hade gynnats mest då låginkomsttagare är de som lägger störst andel av sin inkomst på konsumtion.

Momsen har legat på sin nuvarande nivå, bland de absolut högsta i hela världen, sedan 1991, samtidigt som de flesta andra skatter sänkts sedan dess. Istället för ett jobbskatteavdrag hade regeringen hellre kunnat satsa på ett allmänt kundskatteavdrag. Särskilt matmomsen borde man kunna sänka. Tyvärr är det nu bara snusare som får lägre priser.

För att bekämpa den envist höga arbetslösheten hade en sänkning av bolagsskatten och arbetsgivaravgiften varit välkommen. Att sänka skatten för företag i en tid då tidningarna basunerar ut att företagen gör rekordvinster (en sanning med modifikation) hade såklart varit politiskt jobbigt, men just därför borde en sådan satsning skett nu, flera år innan nästa val.

När det är dags för val så kommer väljarna fråga sig om arbetslösheten är hög eller låg, inte varför den är hög eller låg. Att göra det billigare att driva företag och billigare att anställa skulle bidra till att sänka arbetslösheten, och vore därför på lång sikt politiskt gynnsamt för regeringen.

Vi bör alla vara glada över att det är Tidöpartierna, och inte Socialdemokraterna, som får genomföra sin budget. Detta bör dock inte hindra oss från att vara självkritiska och efterlysa en röd tråd i ekonomipolitiken.

Läs även: Hjort: Onödigt positiv syn i budgeten