I dagarna är det 30 år sedan en viss Boris Jeltsin blev vald till president i Rysslands första fria och demokratiska val. Då tyckte vi i Väst att det var fantastiskt att en energisk omdanare hade vunnit över sin trötta, traditionellt kommunistiske konkurrent. Snart kom det dock att visa sig att Jeltsin omdanade sitt land för snabbt. Därför har vi sedan 1999 Vladimir Putin. Det borde lära oss en läxa när det gäller att göra om andra länder.

Den 14 juni var en triumf för Jeltsin, som visserligen var kommunist men så okonventionell att Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov hade petat honom ur kommunistpartiets högsta ledning. Han vann 60 procent av rösterna i valet till president av delrepubliken Ryssland, medan Gorbatjovs kandidat Ryzjkov misslyckades kapitalt. Därmed var också Sovjetunionen skadeskjuten, så mycket förstod Västs ledare. Balterna var ju redan på väg mot självständighet och när Ryssland likaledes började gå sin egen väg skulle det knappt finnas någon roll kvar för Sovjetunionen. Så blev det också: den 19 augusti inledde en grupp ledande konservativa kommunister en kupp mot Gorbatjov, som de tyckte var för liberal. Jeltsin spelade en avgörande roll i motståndet mot kuppen – men när Jeltsin och folket reste sig mot kuppmakarna försköts också maktbalansen mellan Gorbatjov och Jeltsin. Fyra månader senare upplöstes Sovjetunionen och Jeltsin kunde på allvar börja omdana sitt väldiga, nu självständiga land.

Vi vet hur det gick. Jeltsin må ha haft goda avsikter, men hans rådgivare – ryssar och västerlänningar – reformerade ekonomin så energiskt att en liten grupp män med goda kontakter lyckades bli ägare av stora före detta statliga bolag medan gemene man förlorade på kapitalismen. Dessa rådgivare har mycket att stå till svars för, inte minst att det kaos de skapade blev för mycket för den alkoholiserade Jeltsin, som 1999 lämnade över tyglarna till en okänd medarbetare vid namn Vladimir Putin. Sedan dess har Putin försökt – på sitt sätt, kan man diplomatiskt säga – att skapa ordning.

Be careful what you wish for, brukar det heta. Vi västerlänningar önskar gärna att alla andra länder ska bli som vi, och ofta försöker vi hjälpa dem på traven också. Ofta sker det säkert med goda avsikter; andra gånger ingår en stor dos arrogans. Vilken rätt har vi att lära upp människor om hur deras länder borde fungera? Hur som helst, sådana barnmorsketjänster i demokratins och marknadsekonomins namn kan sluta just som var fallet i Ryssland: med kaos och påföljande misstro mot Väst. Mina amerikanska kollegor behöver inte påminnas om hur det slutade när de skulle införa västlig demokrati i Irak.

LÄS OCKSÅ: Bidens tur att leka arga leken med Putin

Det är det märkliga med internationella relationer precis som med personliga relationer: man kan tycka sig veta vad ett annat land eller en annan person borde göra, men varken landet eller personen uppskattar om man oombedd talar om det. Ända sedan upplysningen och den påföljande demokratiseringen i Väst har västliga företrädare velat sprida det goda budskapet till andra länder, men trots ädla avsikter har det inte riktigt lyckats. Trots att diverse inhemska krafter från nya demokratier skickas på utbildning på Harvard-universitetets Kennedy School of Government är de för få för att kunna genomföra demokratins alla aspekter hemmavid.

Häromdagen diskuterade jag just detta dilemma med en latinamerikansk före detta minister. Detta är vad vi kom fram till: Väst borde ha ett demokratiuniversitet där stora grupper tjänstemän och politiker från nya demokratier kan utbildas. Att administrera en demokratisk stat kräver inte bara vilja utan också kunskap. Efter Kalla Krigets slut skapade Tyskland och USA just en sådan skola för militärer från Warszawapaktsländer som behövde lära sig hur militärer fungerar i västliga demokratier. Skolan blev en succé.

I dag lägger många länder inklusive Sverige stora pengar på utvecklingshjälp. Skulle inte en del av pengarna kunna läggas på det som behövs allra mest: utbildning som kan ge tjänstemän och politiker den kunskap som krävs att sköta ett demokratiskt land? Annars kan det bli som när Boris Jeltsin och hans medarbetare i rask takt men med föga expertis försökte omdana Sveriges store granne i Öst.

LÄS OCKSÅ: Nödvändigt att markera mot Lukasjenkos aggression