LONDON – Den hädangångne George Shultz, USA:s finansminister under president Richard Nixon och utrikesminister under president Ronald Reagan, var en av de mest framstående ämbetsmännen i modern amerikansk historia. När jag var den siste brittiske guvernören i Hongkong gav han mig en gång kloka råd gällande hur jag skulle förhålla mig till Folkrepubliken Kina.

Shultz berättade att, under hans långa tid inom affärslivet och regeringen, så hade kinesiska kommunister alltid försökt definiera andra länders relation till dem helt på deras egna villkor. De ville att vi andra skulle betrakta våra band till Kina som en politisk motsvarighet till en vacker och ovärderlig kinesisk vas. De kunde låta oss titta på, eller rentav röra, den förutsatt att vi inte riskerade att tappa den genom att säga eller göra något som de tyckte borde utesluta oss från den ära som Mittens rikes gunst innebar.

Enligt min erfarenhet är det en ganska rättvis sammanfattning av Kinas attityd. Men det är inte så som självständiga stater normalt sköter sina relationer till varandra.

Bilaterala relationer är vanligtvis summan av de beslut som länder fattar enskilt och gemensamt för att skydda och främja sina egna intressen. Detta innefattar de tillfällen då det passar var och en att tillgodose den andra partens intressen. Det innebär ibland en del – och med vänner, ibland mycket – givande och tagande.

Dessutom fryser inte en mogen och självständig stat ut andra bara för att de inte håller med om narrativet om dess plats i världen, röstar på ett annat sätt i Förenta nationerna, eller kritiserar dess inrikespolitik när den strider mot internationella regler och konventioner. Den hotar inte heller att sluta handla med dem, och instruerar inte sina ambassadörer att spotta ur sig förolämpningar. Inte heller säger den att den kommer att hindra turister från att besöka det andra landet eller studenter från att gå på universiteten där. Dylikt beteende visar ingen förståelse för den grundläggande högaktning som civiliserade, samarbetande nationalstater bör uppvisa gentemot varandra.

Låt oss betänka några exempel på vad Kinas kommunistiska regim gör om någon vågar motsätta sig dem. År 2010 tilldelades den kinesiske författaren och människorättsaktivisten Liu Xiaobo Nobels fredspris. Han var den första kinesiska medborgaren att föräras priset och den tredje personen att tilldelas det som satt i fängelse eller häkte. Den tyske journalisten Carl von Ossietzky, 1935 års pristagare, befann sig i ett nazistiskt koncentrationsläger, och den burmesiska politiska ledaren Aung San Suu Kyi tilldelades 1991 priset efter att landets militärjunta satt henne i husarrest.

Så, efter att ha hamnat i skamligt sällskap, fördömde Kinas kommunistiska parti (KKP) den Norska Nobelkommittén. Nyheter om priset censurerades och betydande handel mellan Norge och Kina stoppades. (Naturligtvis nådde många norska produkter fortfarande landet trots att Kina hade satt Norge i en diplomatisk skamvrå: försäljningen av lax till grannlandet Vietnam ökade kraftigt och – hör och häpna – exporten av norsk lax från Vietnam till Kina ökade med lika mycket.)

KKP hyser en särskild motvilja mot utländska ledare och officiella representanter som träffar Dalai Lama. När Storbritanniens dåvarande premiärminister David Cameron år 2012 träffade honom frös Kina relationen med Storbritannien tills Cameron förödmjukade sig själv och sitt land genom att be om ursäkt för sitt allvarliga misstag.

Det allra värsta är dock frågan om någon typ av vänskap med Taiwan, som Folkrepubliken Kina aldrig har härskat över, trots att KKP fortsätter att hävda att ön är ”en del av Kina”. I själva verket försökte den kinesiske kejsaren Kangxi sälja ön till Nederländerna på 1600-talet sedan hans arméer hade invaderat den, eftersom han inte ansåg den vara en del av Qing-imperiet. Kanske borde Storbritannien förnya sitt krav på suveränitet över USA för att Georg III en gång härskade där.

Kinas krav på suveränitet över Taiwan bör utmanas på grundval av dess historia och den demokratiska öns 24 miljoner invånares välfärd, av vilka mindre än tre procent beskriver sig själva som kineser. Undersökningar visar att en överväldigande majoritet betraktar sig själva som antingen taiwaneser eller kinesiska taiwaneser. Men detta hindrar inte Kina från att utfärda alltmer antagonistiska militära hot gentemot dem.

Betänk nu fallet Australien. Den kinesiske utrikesministern Wang Yi försäkrade dem i slutet av januari 2020 om att sjukdomen som upptäckts i Wuhan var ”förebyggbar, kontrollerbar och botbar”. Australiensiska myndigheter upptäckte senare att Kina i smyg köpte medicinsk utrustning i snabb takt från Australien och Storbritannien. Den australiensiska regeringen utfärdade då en fullt förståelig uppmaning på en fullständig och öppen undersökning av vad som orsakade coronaviruspandemin, vilket satte i gång en serie av ekonomiska och handelsmässiga attacker av Kina gentemot Australien.

Föga överraskande har Nya Zeeland, ett land som vanligtvis har hög trovärdighet vad gäller mänskliga rättigheter och demokrati, reagerat försiktigt på Kinas handlingar inklusive brutala repressioner i Xinjiang och Hongkong. Ungefär 30 procent av landets export går till Kina, och förlorade handelsmöjligheter skulle bli ett hårt slag mot dem. Nog så träffande föreslog Nya Zeelands utrikesminister Nanaia Mahuta nyligen att exportörer bör försöka diversifiera sin marknad.

I mötet med allt detta bör fria och öppna samhällen samarbeta och göra det klart för Kina att en bra relation kräver att man respekterar och försvarar den regelbaserade internationella ordningen. Därtill bör självständiga stater kräva ömsesidighet i förhållandet till Kina, i handel såväl som i politik. Om den kinesiska regeringen använder handel som ett vapen när den inte gillar ett lands politiska ståndpunkt, så bör liberala demokratier ta detta brott mot internationella regler vidare via Världshandelsorganisationens skiljenämndsförfarande, liksom bilateralt om nödvändigt. Och de bör argumentera för Taiwans medlemskap, åtminstone i egenskap av observatör, i internationella organisationer såsom Världshälsoorganisationen.

En bra relation mellan fria samhällen och Kina är inget som förlänas av KKP. Det är något som Kina måste förtjäna genom att respektera regler och normer i internationellt uppförande samt genom att erkänna andra länders suveränitet i stället för att bara hävda sin egen.

Chris Patten, den siste brittiske guvernören av Hongkong och tidigare EU-kommissionär för utrikesfrågor, är universitetskansler vid University of Oxford.

Översättning: Bulletin. Copyright: Project Syndicate.

Läs även: Hur kommer den digitala valutan att förändra Kina?

Läs även: Veckans studier om covid: Låga testosteronnivåer hos män ger värre covid