När ärkebiskop Antje Jackelén nyligen valde att upphöra med sitt twittrande, fick hennes uppgifter om hat och hot enorm uppmärksamhet i medierna (till exempel DN 4/6).

Men vad var det egentligen som skett? Och hur har ärkebiskopen själv hanterat sin kommunikation i sociala medier?

Hat och hot är allvarligt, ibland brottsligt, och skadligt för vårt offentliga samtal. Men det är även riskabelt när kritik generellt beskrivs med ord som hat och hot eller när människor som invänder mot makthavare som regel målas i extrema färger. Det vulgariserar och polariserar samhällsdebatten att påstå att alla som har en avvikande mening är mörkermänniskor.

Och det är precis om detta som debatten, både inom och utanför kyrkväggarna, handlat under många år nu. Regelbundet har nämligen ärkebiskopens sätt att bemöta dem som opponerar sig varit föremål för anmärkningar från kyrkligt anställda och medlemmar. Ärkebiskopen har alltför ofta mött invändningar genom att hävda att kritikerna missuppfattar, är okunniga, ljuger, förtalar eller kan förbli i sin ”ekokammare”. Så ofta att man faktiskt kan tala om en kommunikationsstrategi. 

Ett exempel är en predikan ärkebiskopen höll på pingstdagen år 2018 i Uppsala domkyrka och som kyrkan spred på nätet. I sin pingstpredikan smällde ärkebiskopen, oemotsagd, sina kritiker på fingrarna och kallade dem ”felfinnare” och ”trumpna tornbyggare och babblande dvärgar”.

Läs också: Efterlyses: Ett vuxet samtal om islam

Det är samma strategi, fast grövre, hon nu väljer för att beskriva skälen bakom beslutet att lämna sociala medier. I en stort uppslagen krönika i Kyrkans tidning (29/4) skriver Jackelén hur ord kan betraktas som verbala övergrepp och har likheter med fysiskt våld, som nazistiska förbrytelser, folkmordet i Rwanda och våldtäkt.

Här manifesteras vänsterns grundläggande och repressiva syn: Ord är våld, var tyst om du inte håller med mig. 

Förutom att ärkebiskopen trivialiserar och relativiserar fasor, det oetiska i att jämställa det hon varit med om på Twitter med fysiskt våld mot människors faktiska kroppar, ekar och manifesteras här vänsterns grundläggande och repressiva syn: Ord är våld, var tyst om du inte håller med mig. 

Det var i själva verket en kedja av händelser som alstrade den stormande kritik – i den finns också hat, ingen förnekar det – som ledde till ärkebiskopens Twitterbeslut.

En var att hon och kyrkostyrelsens förste vice ordförande, och tidigare LO-basen, Wanja Lundby-Wedin (S) nyligen drev igenom att Svenska kyrkan skulle lämna en spontanremiss till justitiedepartementet om att språkkrav förhindrar integrationen. De försökte alltså påverka i en detaljerad parti- och sakpolitisk fråga. Kyrkoledningens ensidiga ställningstagande i migrationspolitiska frågor – som att uppvakta ministrar för ökad invandring och amnesti – är omdiskuterad sedan åratal. 

Ärkebiskopen borde ha insett att hennes politiska lobbying mot språkkrav skulle väcka starka reaktioner. 

En annan händelse var att Antje Jackelén på självaste den kristna påskdagen valde att sätta sig i Sveriges Television tillsammans med en islamist för att tala om påsken. Nu kan dock inte ärkebiskopen och hennes rådgivare lastas för public services hialösa tilltag och okunskap om att islam inte har med påsken att göra. I stället borde naturligtvis en representant för judendomen bjudits in. Det är judendomen och kristendomen som är syskon – den judiska påsken är den kristnas urmoder. Jackelén hade kunnat påtala detta för SVT och villkorat sin medverkan. 

Ärkebiskopen borde ha förutsett att i en kyrklig och samhällelig kontext, där det så ofta påtalats för henne det olämpliga i att legitimera islamister genom att skriva debattartiklar tillsammans med dem eller stödja projekt där de ingår, så skulle hennes agerande komma att uppfattas som ytterligare ett islamistvänligt ”statement”.

Så, det hela briserade på Twitter, men det skedde inte i ett vakuum. Det fanns en bakgrund.

Det är bra att ärkebiskopen lämnat sociala medier. Snart går hon i pension och man får hoppas att hennes ärkebiskopsperiod blir en lärdom för efterträdaren. Kanske kan nu ett paradigmskifte skönjas, där vi får se mindre av politisering och mer av de kyrkliga kärnuppgifter som varje dag utförs av trogna församlingsarbetare och engagerade.

Läs också: Barn ska inte fasta