Facebook noscript imageEfterlyses: ett vuxet samtal om islam
Per Gudmundson
Ledare
Efterlyses: ett vuxet samtal om islam
Richard Jomshof (SD). Foto: Anders Wiklund, TT.
Richard Jomshof (SD). Foto: Anders Wiklund, TT.

Sverigedemokraten Richard Jomshofs uttalande om islam som ”avskyvärd" väckte starka reaktioner. Kritiken var tyvärr stundtals lika generaliserande som Jomshof. Det vore bättre med ett vuxet samtal. Islam är en religion med problem.

Häromveckan deltog Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof i SVT:s debattprogram ”Sverige möts”. Jomshof talade där om islam som ”en avskyvärd ideologi och religion”.

Uttalandet har mött stark kritik, inte minst från Moderaterna. Partiledaren Ulf Kristersson fördömde: ”Hård kritik mot våldsbejakande islamism eller andra former av fundamentalism är mycket berättigad. Men att kalla världsreligionen islam med 1,8 miljarder utövare för ’avskyvärd’ är helt enkelt avskyvärt.” Moderaternas gruppledare i riksdagen Tobias Billström uttryckte samma sak: ”Islamister är ett stort och allvarligt problem. Islam är en religion som inte är ett problem i sig. ”

Drumligheten i Jomshofs retorik kan lätt ge intrycket att det är Sverigedemokraterna som är det enda problemet här. Men tyvärr är inte heller Moderaternas argumentation helt självklar.

Islam är en religion med problem. 

Religion påverkar samhällets utveckling på många sätt. En del är säkert harmlöst, och det mesta går antagligen ändå inte ens att mäta. Men ett område, som har fördelen av mätbarhet, är ekonomi. En genomgång av det aktuella kunskapsläget om islams påverkan ges i översiktsartikeln ”Islam and economic performance: historical and contemporary links” (Journal of Economic Literature, vol 56, 2018) av Timur Kuran, professor i statsvetenskap, ekonomi och islamiska studier vid amerikanska Duke university.

Forskningsfynden är deprimerande. Länder med muslimsk majoritet är generellt fattigare än andra, i synnerhet i jämförelse med OECD-länder. De släpar efter i livslängd och läskunnighet. På regional nivå, som på Balkan, ses samma mönster. Även inom stater, som i Indien, har muslimer hamnat efter.

Förklaringarna är många. Religiöst förbud mot ränta har hämmat företagsamheten. Månggiftet försvagade förmögenhetsbildningen, och arvsreglerna lade krokben för kapitalbildning över generationerna. Den islamiska stiftelseformen waqf har inte varit konkurrenskraftig. Den vetenskapliga utvecklingen hade sin höjdpunkt på 1100-talet, varefter fokus i stället har satts på religiösa studier.

Den historiska utvecklingen ger spår även i dag. Forskarna kan exempelvis se att det är lägre ekonomisk aktivitet i länder och landsdelar som ingått i det Osmanska imperiet – hundra år senare. Forskarna kan också se att tilliten, smörjmedlet i ekonomin och i den demokratiska utvecklingen, är lägre i muslimskt dominerade länder. I protestantiska länder svarar 46 procent att man kan lita på de flesta medmänniskor, i muslimska 28 procent. Även det vardagliga fromma utövandet av islam har baksidor. Forskningen visar att fastan under Ramadan ofta leder till fosterskador med svåra effekter för barns utveckling och hela samhällsekonomin.

Den politiska utvecklingen är inte mer hoppingivande.

Det tycks, i korthet, ha praktiska effekter vad invånarna i ett samhälle tror på.

Den uppdelning som Kristersson och Billström försöker göra, mellan islamism och islam, stöter dessutom på patrull när den möter verkligheten. Under det senaste halvåret har Frankrikes president Emmanuel Macron drivit en liknande linje i sin kamp mot vad han kallat ”islamistisk separatism”. Macrons initiativ har hyllats i västvärlden, men i den islamiska världen har bemötandet varit mindre entusiastiskt. Turkiets ledare Recep Tayyip Erdogan svarade till exempel att ”Macron behöver mentalvård”. Trots att Macron med kirurgisk precision riktar sin udd mot politisk separatism, uppfattar ledare i den islamiska världen det som ett angrepp på islam.

Islam är nu ingen enhetlig eller centralstyrd lära. Det finns ingen muslimsk påve, och han heter definitivt inte Erdogan. Islam är tvärtom en närmast decentraliserad religion, med en variation av tolkningar och traditioner. Det går inte att säga vad som är sann islam.

Detsamma kan förstås påpekas om alla religioner. En religion är vad dess utövare gör av den.

Utvecklingen inom religionen är heller inte enkelriktad. Det finns således en rad positiva tendenser inom den islamiska världen. På Balkan och i de före detta kommunistiska länderna tycks det huvudsakligen råda någon form av sekulariserad islam. I Tunisien ledde den arabiska våren till demokrati. Men än så länge, och kanske för överskådlig tid, är detta tyvärr undantag. Mittfåran ligger någon annanstans.

När man frågar muslimerna själva vad de tycker, antyder svaren att det vore mycket svårt att skilja på islamism och islam. 

Grovt förenklat ser problematiken ut såhär: islamism är den politiska strävan efter att införa sharia som lag. Men sharia anses också som det legitima rättesnöret av mannen på gatan i muslimska länder.

Pew Research Center baserade opinionsmätningen “The World’s Muslims: Religion, Politics and Society” (2013) på 38 000 intervjuer I 39 länder. Pew fann att en överväldigande majoritet av muslimerna ville se sharia som nationell lagstiftning. 

Stödet för sharia varierar mellan olika regioner. I södra Asien vill 84 procent av muslimerna ha sharialagar. I Mellanöstern och Nordafrika 74 procent. I södra och östra Europa är stödet för Sharia nere på 18 procent. I Centralasien 12.

I en rad länder är dock uppslutningen kring sharia monumental. Afghanistans muslimer vill till 99 procent ha sharia som lag (vilket man också har). Irak 91 procent, Palestina 89.

Är det islamism? Eller bara islam? Här kanske förklaringen finns, till varför Macrons uppdelning av många betraktas som ett angrepp på islam.

Islam är ingen monolit. Religionen förändras. Samhällen utvecklas. Att den islamiska världen ska släpa efter är ingen naturlag. Således är det dumt att som sverigedemokraten Richard Jomshof komma med svepande fördömanden. Men samtidigt har islam så många problem att moderaten Tobias Billström framstår som aningslös när han säger emot. Det är smakfråga vad man tycker är det värsta politiska beteendet.

Per Gudmundson

Ledarskribent. Utbildad vid journalisthögskolan i Stockholm. Bakgrund som journalist vid SVT, SR och kommersiell tv, 13 år som ledarskribent i SvD. Tills nyligen presschef i KD.