Att värdera olika kulturer som mer eller mindre bra eller dåliga är praktiskt taget omöjligt om man inte utgår från sin egen kultur. Ingen är objektiv och därför är den bästa lösningen att faktiskt tycka att ens egen kultur är åtminstone lite bättre än andras.
1994 väckte ett beslut från skolrådet i Lake County i Florida stor munterhet i USA:s intellektuella kretsar. Staten Florida hade 1991 gett ut ett direktiv som slog fast eleverna skulle lära sig att uppskatta andra kulturer och ”eliminera personlig och nationell etnocentrism, så att de förstår att en viss kultur inte är överlägsen eller underlägsen en annan”.
Skolrådet tolkade denna instruktion efter eget kynne och beslutade:
Denna instruktion skall omfatta och ingjuta i våra elever en uppskattning för vårt amerikanska arv och kultur, exempelvis: vårt republikanska styrelseskick, kapitalism, fri företagsamhet, patriotism, starka familjevärden, religionsfrihet och andra grundläggande värderingar som är överlägsna andra främmande eller historiska kulturer.
Oj vad de trampade i klaveret! För det vet vi ju att man inte ostraffat säger att ens egen kultur är överlägsen alla andras. Lite ödmjukhet om jag får be! Det eleganta sättet att visa sin överlägsenhet är att vara ödmjuk och låtsas som om man inte alls är särskilt märkvärdig. Det är så man visar att man är bättre än andra, genom att visa att man är sämre. Man vill vara den ödmjuke som alla talar om och beundrar. Bered plats för den ödmjuke! Att säga att man är bättre, är det samma som att visa att man är sämre.
Det är praktiskt taget omöjligt att vara en sann kulturrelativist, att verkligen mena att alla kulturer är likvärdiga. Och den som tydligast visar detta är faktiskt en man som ofta framställs som kulturrelativismens förgrundsfigur, Claude Lévi-Strauss. Kanske var det rent av så att något av Lévi-Strauss enklare uttalanden låg till grund för det statliga direktivet, ty kulturrelativism framställs ofta på så sätt som staten Florida formulerade den, att ingen kultur är överlägsen eller underlägsen någon annan. Det är bara det att det är en ohållbar ståndpunkt, så fort vi går lite mer på djupet.
Och om vi talar om djupet: I snapsvisan talas det om magens djup, där djävulen väntar på en sup. Lévi-Strauss använder en sup för att visa på hur svårt det är att värdera kulturer och hur det blir ännu svårare när det är ens egen kultur som skall jämföras med någon annan. Han beskriver i sin bok Tristes Tropiques (1955, svensk översättning: Spillror av Paradiset, 1959) hur han på 1930-talet besökte ett bränneri för rom i Martinique, en anläggning som fortfarande bedrevs som på 1700-talet. Romen lagrades på urgamla träfat med tjocka avlagringar av tveksam renlighet. I Puerto Rico såg han senare ett modernt bränneri för rom med maskiner i krom och med emaljerade metallfat. Det var bara det att romen i Martinique smakade mycket bättre. Den i Puerto Rico var grov och hård i smaken, medan den i Martinique var rund och kryddig. Det verkade som om de primitiva metoderna, smutsen och avlagringarna gjorde smaken bättre.
Å ena sidan har vi alltså en modern, rationell och hygienisk metod att framställa rom, å andra sidan en gammaldags, ohygienisk traditionell metod. Vilken är bäst? Är den godare smaken det som avgör, eller är det moderniteten och hygienen som är viktigare? Var och en förstår att det är en smaksak.
Men om det nu är så att det är ”vi” som gör den hygieniska men inte lika goda romen och det är ”de” som gör den ohygieniska men goda romen, går det inte längre att vara neutral. Det är väldigt lätt att yvas över sitt eget moderna samhälle, samtidigt som man romantiserar andras traditionella samhällen. Det är sådant som brukar kallas kulturrelativism, men det är det ju inte. För, säger Lévi-Strauss, så fort du lägger in en värdering av en kulturell företeelse i någon kultur har du öppnat för att också värdera andra företeelser i samma eller i andra kulturer. Då blir du så illa tvungen att säga att det ena är bättre än det andra.
Läs även: Dan Korn: Det våras för mister Bean
Om man alltså säger att den traditionellt framställda romen i Martinique är bättre än den modernt framställda har du själv sagt att olika företeelser kan dömas om de är bättre eller sämre. Hur är det då med de mänskliga rättigheterna i Martinique? Är de bättre eller sämre än de i Europa? Många som hyllar främmande kulturer – ju mera främmande, desto bättre – har en förmåga att blunda för orättvisor, grymhet, lidande och förtryck som de aldrig hade accepterat i sin egen kultur. Lévi-Strauss talar om människor som i sin egen kultur är förespråkare för kvinnors och barns rättigheter, men som samtidigt faller i hänförd vördnad inför andra kulturers förtryck mot kvinnor och barn som en del av intressanta sedvänjor. Hemma är de progressiva, men borta är de reaktionära.
Den självklara parallellen till vår tid och vårt land är givetvis de radikala vänsterlutande som gladeligen slår sina påsar ihop med djupt konservativa islamister. Under ytan av tolerans ligger här ständigt en tro på den egna kulturen som överlägsen andras. Det är därför att de andras kultur är underlägsen som man ställer lägre krav på den.
Vi kan inte komma ifrån att vi hela tiden använder vår egen kultur som måttstock. Lévi-Strauss ger ett underbart exempel på hur det fungerar. När han följde en grupp jägare och samlare på en ökenliknande högslätt i Brasilien, söder om Amazonas, och därför ansträngde sig att så mycket som möjligt likna dem han studerade, kunde han inte låta bli att nynna på ett pianostycke av Chopin som han fått i huvudet. Han kunde inbilla sig att han levde som de infödda i Brasilien, men hjärnan påminde honom om vilken bluff han var, vilket väl annars de infödda också gjort.
George Orwell skilde på nationalism – som han menade var en chauvinistisk vilja att en viss nation, religion, ideologi eller folkgrupp skulle dominera världen – och patriotism, vilken han menade var en sund kärlek till det egna landet, folket, religionen eller kulturen. Hans definition skiljer sig alltså från den jag brukar använda, ty många har påpekat att det han avsåg med nationalism snarare är chauvinism eller imperialism. Men strunt i det; han gör en viktig iakttagelse om det han kallar nationalism, nämligen att den finns i två olika former: en positiv och en negativ form.
Läs även: Nu var det 1984
Den positiva formen är det hejdlösa skrävlandet över den egna folkgruppens förträfflighet. Den förekommer knappt alls bland bildade människor i Västvärlden och man skulle därför kunna säga att skolrådet i Lake County ur Orwells perspektiv var en samling obildade typer. Men motsatsen förekommer, säger Orwell. Den negativa nationalismen, där andra länder, kulturer och inte minst religioner eller ideologier framhävs på bekostnad av det egna är fullt gångbar i intellektuella kretsar. Därför ledde det amerikanska skolrådets beslut till ett gapskratt i form av en artikel i New York Times. Så säger man helt enkelt inte!
Detta ser ut att vara ett olösligt dilemma. Att säga att vi är bäst och andra är barbarer är nämligen just det som dem vi kallar barbarer brukar göra. Säger vi att vi är bäst, så är vi inte bäst. Det är bara om vi säger att vi inte är bäst, som vi är bäst!
Men det finns en väg ut. Det är att säga att man är glad över sin egen kultur och att man tycker att den är lite bättre än alla andras – för den totala relativismen är omöjlig – men samtidigt är så generös att man låter andra, från andra kulturer, tycka samma sak om sina kulturer.
Men den respekten kräver avgränsningar. Att skilja på vi och dem är nödvändigt och dessutom omöjligt att undvika. Att skilja på vi och dem, veta vilka ”vi” är, men samtidigt respektera ”dem” är humant och inte alls så hemskt som så många hävdat under de senaste årtiondena.
