Tecknaren Simon Bond är mest känd för sin bok 101 sätt att använda en död katt (1981). Min vän och nästan namne Danny Kohn brukade skoja om att man borde skriva en liknande bok om alla sätt det finns att använda döda judar på.

Det var ett skämt med stort allvar i botten. Dannys föräldrar hade genomgått Förintelsens alla fasor och båda hade mist i stort sett hela sin släkt. Till hans begravning kom många vänner, men de enda köttsliga släktingarna var några kusiner från England.

Minnet av de döda var viktigt för Danny. Han var glad över att hans farmor uppmärksammades med en så kallad snubbelsten i Hamburg, där hon bott fram till deportationen 1941. Det är en judisk tradition att på årsdagen av en nära släktings död uppmärksamma detta genom att den sörjande leder gudstjänsten i synagogan, säger en särskild bön och till den dödes minne serverar enkla förfriskningar efter gudstjänsten. På sin dödsbädd bad Danny mig att jag skulle göra detta för honom, eftersom han inte hade några barn. Och jag gör det så gott jag förmår varje år.

I de där förfriskningarna brukar det ingå en sup. När jag uppmärksammat Dannys dödsdag i Stockholm eller i Manchester har det blivit whisky, men när jag på åttio- och nittiotalen bodde i Antwerpen och oftast gick till en synagoga med huvudsakligen ungerska judar var det alltid plommonbrännvin – pálinka eller slivovitz – som serverades. I maj månad blev det en sup i stort sett varje dag, för det var vid den tiden 1944 tågen rullade mot Auschwitz med judarna från nordöstra Ungern. I stort sett alla hade mist sina föräldrar under de där veckorna, så det blev många glas slivovitz.

Läs även: Dan Korn: Sveriges egen dolkstötslegend skadar demokratin

Att minnas och hedra de döda är en sak. Att använda dem för egna syften är ett annat. Därmed inte sagt att dessa syften behöver vara dåliga. Många har de senaste dagarna uppmärksammat Emerich Roths död med minnesord om hans insats för att sprida minnet av Förintelsen. När jag läste om hans död tänkte jag att nu kommer han också att användas som slagträ i den politiska debatten och det tog inte lång stund innan det skedde. Döda judar är så bra att använda till allt möjligt.

I dag är det minnesdagen för Förintelsen. På många håll är det en värdig minnesdag över de döda, även om man inte serverar plommonbrännvin. Men lusten att använda döda judar är stor. Trots motstånd har man placerat ut snubbelstenar också i Stockholm, trots att ingen deporterades från Sverige till läger. Man har gjort det där folk tillfälligt bott när de försökt få uppehållstillstånd, vilket givetvis är tragedier, men när de uppmärksammas på samma sätt som platserna där människor verkligen fördes bort inför grannarnas åsyn devalveras värdet av snubbelstenarna i de länder där Förintelsen skedde. Detta var något som upprörde min vän Danny mycket. De döda judarna kunde användas på olika vis.

Det räcker inte att minnas de döda, tycks många mena. De döda judarna ska lära oss något. De döda judarna ska vara ett varnande exempel för diverse ändamål. Och, skyndar sig många att påpeka: Det var inte bara judar, utan romer, homosexuella och politiska motståndare som dödades. Det är den bästa lögnen, eftersom den är sann. Homosexuella och politiska motståndare sattes i läger om de utmanade makten, annars inte. Och i lägren avrättades de bara om de hade mycket stor otur. Romer som levde på traditionellt nomadiserande sätt förföljdes och en stor del av dem gasades till döds i läger, men ingen förföljde bofasta ättlingar till romer. När det gällde judar mördades alla, oavsett religiositet, livsstil, politisk uppfattning eller något annat. De hatades därför att de var judar, inte därför att de gjorde något särskilt eller representerade en viss uppfattning.

Däri ligger svårigheten med alla manifestationer kring Förintelsen. Judarna hatades därför att de var judar och därför tror många att man bör tona ner den sidan av saken för att inte spela antisemiterna i händerna. Hatet beror på att judar är annorlunda, så vi försöker framställa det som att de inte är annorlunda, tänker många med de bästa syften. Men låt oss i stället se sanningen i vitögat: Människor är olika. Lärdomen måste vara att respektera människorvärdet också för de människor som inte är lika en.

Under 1990-talet byggdes det förintelsemuseum på många håll i världen, sedan man trott att man kommit på en metod att genom minnet av de döda judarna framtvinga att något liknande aldrig skulle hända igen. Samtidigt hände det just då igen. Folkmordet i Rwanda kom visserligen inte i närheten av antal döda och graden av systematisering som kännetecknade Förintelsen, men just den händelsen visade att det kan hända igen.

När man på de flesta håll i världen insett att förintelsemuseum inte förhindrar antisemitism och annan främlingsfientlighet, att det inte fungerar att använda döda judar som fågelskrämmor, har man i Sverige kommit på att man borde bygga ett museum. Det positiva man kan säga om det är att tyngdvikten ska läggas på de överlevande som kom till Sverige. På så vis får museet svensk anknytning, vilket är viktigt. Men samtidigt glömmer vi då lätt att Förintelsen inte handlade om dem som överlevde, utan om dem som mördades. Berättelsen om Förintelsen handlar så ofta om läger, men de flesta av dem som mördades såg aldrig något läger. De gasades direkt vid ankomsten till ett förintelseläger eller också fördes de ut i skogen och sköts vid en massgrav.

Det finns ingen universalmetod för att förhindra folkmord, men om vi studerar vilka som lyckades klara sig undan Förintelsen ser vi att två saker spelade stor roll: En fungerande rättsstat där människors uppfattning om vad som är anständigt uppförande mot medmänniskor inte grumlats och en inkluderande nationalism som gjorde att man ville rädda sina landsmän, även om dessa hade en avvikande etnicitet. Det var detta som räddade merparten av de danska judarna och det spelade också stor roll i en del andra länder.

Orsaken till att judar tar en sup till minne av de döda beror på att i det forntida Israel söps den som dömts till avrättning först redlöst berusad, så att avrättningen skulle bli så smärtfri som möjligt. För att markera att det inte är av det skälet man dricker önskar man varandra ”lechaim”, till livet. När man minns de döda önskar man alltså varandra ett gott liv.

Läs även: Dan Korn: Märta Stenevi relativiserar historiens värsta brott för billiga politiska poäng

Det finns en sägen om en rabbin som en gång glömde bort årsdagen av sin mors död. Hon kom då till honom i en dröm och sade:

– Det där att du inte ledde gudstjänsten och läste böner för mig förlåter jag dig gärna, men däremot inte att du inte bjöd på kakor och brännvin. För böner och fromma ord har vi gott om i himlen, men däremot inget brännvin.