Anne Franks dagbok har blivit en av världens mest lästa och älskade böcker. Det beror givetvis på författarens levnadsöde. Den femtonåriga flickan som skrev dagboken dog av svält, umbäranden och tyfus i koncentrationslägret Bergen-Belsen ett drygt halvår efter att hennes familjs gömställe hade avslöjats och de fördes bort från gårdshuset i Amsterdam.

Det finns många andra skildringar från Förintelsen, som verkligen skildrar fasorna. Dagbokens popularitet ligger förmodligen i att den inte alls skildrar sådant, att man vet att detta skulle drabba författaren, men det är bara närvarande i läsarens medvetande, inte i texten.

Den femtonde juli 1944 skriver Anne Frank i sin dagbok:

Det är svårt i tider som dessa: ideal, drömmar och hoppfullhet närs inom oss, men krossas av den grymma verkligheten. Det är ett under att jag inte övergett alla mina ideal, de verkar så absurda och opraktiska. Ändå håller jag fast dem därför att jag fortfarande tror – trots allt – att människor är sant goda i hjärtat. (Min översättning)

Drygt två veckor senare arresterades familjen Frank och Anne hamnade i Bergen-Belsen. Hon skulle under det kommande halvåret få många skäl att fundera på om människor verkligen är sant goda i hjärtat. Vi vet inte om hon ändrade inställning, men en sak vet vi, nämligen att dessa ofta citerade positiva ord hjälpt till att skapa en av världens främsta bestsellers. Det är så vi vill läsa, inte bara om Förintelsen, utan om oss själva. Tron på människans inneboende godhet är smickrande för oss.

Givetvis finns det mycket godhet hos människan, men om man bortser från all ondska en människa är kapabel till har man skapat en drömvärld, långt från verkligheten. Men det är en populär drömvärld. Om man som Anne Frank inte har mycket annat att ta till än den drömvärlden kan den vara en tillgång, men under normalare förhållanden kan denna goda människosyn göra oss sämre utrustade för den hårda verkligheten.

Läs även: Skogkär: Blå dunster om integration från en röd minister

Det kanske fungerar på samma sätt för folkvalda politiker som trots mängder av uppenbara varningstecken kan fortsätta att driva en skadlig politik och sedan komma undan med att ”vi har varit naiva” eller ”jag såg det inte komma”. Det dessa politiker underförstått säger är ju faktiskt ”jag är inte kapabel att sköta mitt ämbete”. Men ändå låter väljarna dem hållas. Kan det bero på att det underförstådda budskapet är ”jag är visserligen inte kapabel att fatta rätt beslut för vårt land, men jag är snäll och en god människa”.

Människor som varnar för faror och som har en negativ syn på människans natur blir sällan populära. Det är som det står i Anders Fryxells ursprungliga version av Värmlandsvisan, från 1822:

Men friar du där, så var munter och glad!

Ty muntra gossar vilja Värmlandsflickorna ha;

de sorgsna – dem ge de på båten.

Våra politiker verkar ha tagit detta budskap på allvar. De friar till väljarkåren genom att vara muntra och glada, lova runt och hålla tunt. Och det tycks dessvärre gå hem i stugorna. De vill inte vara negativa. Trots att de mycket väl borde kunna förutse att något kommer att gå åt pipsvängen är opinionssiffrorna inför nästa val viktigare än ett långsiktigt ansvar. Ansvarsfull politik kräver nämligen obekväma och impopulära beslut ibland.

Ibland blir det övertydligt att den förda politiken inte kommer att hålla. Ändå kör man vidare så länge det går. Stefan Löfven kunde som bekant den sjätte september 2015 på Medborgarplatsen i Stockholm utropa ”Mitt Europa bygger inga murar” för att några veckor senare stänga gränsen, med andra ord bygga den mur han påstod att hans Europa inte byggde.

Läs även: Med den migrationspolitiken hjälper ingen integrationspolitik

Man kan uttrycka det genom att citera några gamla schlagers från trettiotalet. Det var ju som bekant då allting började. Det är lätt att sjunga som Harry Persson:

Det ordnar sig alltid

Om man tar’t som det kommer

Man skall aldrig sörja,

Nej se på mig!

Mot härliga tider

Skall vi gå vad det lider

Och livet skall börja

För dig och mig.

Men ibland vore det bättre om vi i stället sjöng som Edvard Persson:

För nåt måste göras och nåt måste ske

Tjofaderittan bom faderalla tjo faderittan bom

Ty annars går Sverige åt helsicke me’.

Och vi borde oftare komma ihåg visdomsorden att när en politiker säger att vi alla sitter i samma båt, så innebär det att det är vi som får ro båten i land.