Under min uppväxt vandrade jag varje sommar längs samma stigar i den norska fjällvärlden. Nu blir det inte lika ofta, men när jag på senare år återvänt till de stenar där barn jag lekt, har jag inte kunnat undgå att se de uppenbara förändringar landskapet genomgått. Den tilltagande förbuskningen kan skyllas på minskat betestryck, men det förklarar inte varför det spirar granar långt ovanför den gamla trädgränsen. Det beror på varmare klimat.

Samma sak har jag konstaterat i de franska alperna. Träd skjuter upp ovanför den gamla trädgränsen och glaciärerna krymper, på sina håll med mycket hög hastighet. ”Ishavet” ovanför Chamonix, där Frankensteins monster bodde i en stuga enligt Mary Shelleys roman, har nästan helt smält bort, vilket innebär att en ismassa på flera hundra meters höjd är borta.

Läs även: Skogkär: Journalisterna har blivit domedagsprofeter

Det har alltså blivit varmare, vilket är enkelt att konstatera. Beror det på mänsklig påverkan eller har det med andra fenomen att göra? Är det något vi kan göra något åt och är det i så fall önskvärt att vi gör det? Det är frågor jag inte anser mig kapabel att besvara. Jag inskränker mig till att konstatera att väldigt mycket av det som berör dagens klimatfråga inte har så mycket med klimatet att göra. Desto mer berättar det om den mänskliga naturen och vår ständiga vilja att finna mening med tillvaron.

I samband med klimatmötet i Glasgow sade Brian O’Callaghan från universitetet i Oxfords ”Economic Recovery Project” till BBC:

– I personally think there is a need to atone for our actions and make up for the prosperity that we now have.

Han talar alltså inte om klimat, utan klimatet är en förevändning för en rent religiös utläggning. ”Atone” översätts ”sona” till svenska. Han talar om en sorts botgöring och orsaken till denna bot är att vi måste gottgöra den rikedom vi nu lever i. Det är uppenbarligen i O’Callaghans värld en synd att ha det bra. Hur kan vi då sona denna förfärliga synd? Jo, genom att betala hundra miljarder pund så att fattigare länder kan omställa sin energiförbrukning, så att klimatmålen skall uppnås.

Men det är ”vi”, det vill säga Västvärlden, som skall betala till ”dem”, de fattiga länderna. Att de stora miljöbovarna, Kina, Ryssland och Indien, står helt oberörda av denna botgöring nämns inte.

Uttalandet fick mig att tänka på den amerikanske sociologen och statsvetaren James Burnhams bok Suicide of the West (1964) och dess kapitel om The guilt of the liberals, alltså liberalernas skuldkänslor. Att känna skuld för att man har det bra medan andra lider verkar vara så inrotat i människan, säger Burnham, att man skulle kunna hävda att det är en del av den mänskliga naturen. Men, fortsätter han, så är det inte. Skuldkänslorna är en förvånansvärt ny företeelse, även om det går att hitta äldre rottrådar. Kristendomen löser problemet med skuldkänslor genom tron på att Jesu död på korset sonar alla synder.

Men de som Burnham på amerikanskt vis kallas liberaler – vi hade väl hellre sagt vänsterintellektuella eller radikaler – tror vanligtvis inte på kristendomens dogmer, inte ens i de undantagsfall då de själva betraktar sig som troende. De flesta är ateister och finner alltså ingen tröst i en tanke som verkar orimlig, att Gud skulle ha uppträtt i mänsklig gestalt och att hans plågsamma död för alla tider tar bort vår skuld. Nej, dagens människor har kvar sina skuldkänslor och har inget sätt att bli av med dem.

I stället omsätts skuldkänslan i principer om jämlikhet, motstånd mot diskriminering, kamp för fred och för demokrati, som leder fram till en strävan efter reformer. En del blir aktivister för social rättvisa, fred och frihet, andra blir läkare i ett fattigt land. Men dessa människor är ju en försvinnande liten minoritet. En av vårt samhälles främsta framgångar, säger Burnham, är känslan av gemenskap, och den gör att man kan bli av med skuldkänslan enbart genom att vara för de höga målen, utan att man behöver göra något själv.

Läs även: Skogkär: Miljöpartiet är riksdagens verkliga extremparti

Burnham skrev långt innan världens mäktiga och rika åkte till Glasgow i privatjetplan för att låta sig smädas av Greta Thunberg och andra i en offentlig botgöring som blir komisk med tanke på att själva klimatmötet gjorde ett klimatavtryck som det hade tagit 1 600 skottar ett år att åstadkomma. Men vi ser alltså samma fenomen: Skuldkänslan tvättas bort, åtminstone tillfälligt, genom att man visar att man är för någonting. Då spelar det inte så stor roll att man inte lever som man lär.

Burnham ger siffror som visar varför människorna 1964, då han skrev, kände skuld. Världens befolkning bestod då av tre miljarder människor, varav två miljarder var så fattiga att de var undernärda. Mindre än en halv miljard människor levde i någon form av minimal bekvämlighet. Så ser inte världen ut längre. Mänskligheten har blivit mycket talrikare, men samtidigt mycket rikare och den överväldigande majoriteten lever i dag någorlunda hyggliga liv. Visst finns det mängder av problem för mänskligheten, men vi har faktiskt fått det mycket bättre. Är det verkligen något vi borde sona och känna skuld inför?

Det finns många problem med skuldkänslor. Det är givetvis jättebra att arbeta för en bättre värld, att hjälpa sina medmänniskor och motarbeta orättvisor, men om man gör det för att bli av med sina skuldkänslor är det inte säkert att man gör det som rationellt är det bästa för andra. Det är ju faktiskt inte deras väl man har för ögonen, utan en flykt från sin egen skuld. I stället för skuldkänslor kan man känna förbarmande med dem som inte är lika lyckligt lottade som en själv.

Ett annat problem är själva skulden. Det beskrivs ofta som att den vite mannen, eller Västvärlden, bär på en skuld på grund av gångna oförrätter med slaveri, kolonialism, krigföring och folkmord. Ofta påpekas att dessa brott inte är något unikt för den vite mannen eller Västvärlden, men Burnham tillför ytterligare en dimension. Han säger att om man tror på att folkgrupper har en form av gemensamt ansvar, att nationer har en gemensam essens och kan ses som levande organismer, enligt Hegels och andras idéer, så må det väl vara hänt att man ser sig som delaktig i ens förfäders brott. Men de moderna människor som ofta lider av dessa skuldkänslor skulle i alla andra sammanhang protestera mot en sådan inställning. De är individualister, som inte alls ser nationers ödesgemenskap eller anser att vi kan yvas över fädrens ära. Då borde vi rimligen inte heller skämmas för fädrens skam.