Facebook noscript imageDan Korn: Den som sa det var det
Dan Korn
Ledare
Dan Korn: Den som sa det var det
Skylt i Sydafrika 1976
Skylt i Sydafrika 1976

En del som är besatta av att bekämpa rasism agerar själva rasistiskt. Det gäller också debatten om flyktingmottagning från Ukraina, som sannerligen inte handlar om ”rätt hudfärg”.

Under den oscarianska eran på 1800-talet, var prydheten som störst. Man borde absolut inte tala om sex, inte ens tänka på det. Och just därför tänkte och talade man om det oavbrutet. Inte minst gällde det de mest pryda.

I vår tid är sex inte lika tabubelagt, men något som verkligen har blivit det mest förbjudna är rasism. Vi får inte handla, inte tala eller ens tänka rasistiskt. Och missförstå mig nu rätt. Det tycker jag är bra. Rasism hör hemma på historiens skräphög. Men en del människor har blivit som besatta av rasism, av kampen mot rasism. De har blivit så besatta att de inte sluta att själva bete sig som rasister, precis som de prydaste inte kunde sluta att tänka på sex.

För det är med rasism som så mycket annat, att det finns en paradox inbyggd. För att undvika att falla i samma fälla själv vill jag utan namns nämnande berätta om en verkligt godhjärtad människa som för några årtionden sedan genomförde stora kampanjer för att vi inte skulle tala illa om våra medmänniskor. Och i upphetsningen över att få människor att sluta att tala illa om varandra insåg inte denna godhjärtade själ att kritik mot andra för att de talar illa om sina medmänniskor också är att tala illa om andra.

Läs även: Makram: Vänsterns kognitiva dissonans om Ukraina

Vi har sett alla dessa texter som kritiserar att så många människor är villiga att ta emot flyktingar från Ukraina. Jasså, säger de, 2015 var det inte sådana tongångar som nu. Polen och Ungern, kända som starkt invandringskritiska, har plötsligt blivit huvudmottagare av flyktingar från Ukraina. Och dessa människor, som inget hellre vill än att bekämpa rasism, kan bara finna en förklaring: Det måste bero på att ukrainare är vita! Det är alltså en form av rasism att öppna de hjärtan som tidigare förblev stängda, trots Reinfeldts uppmaning om motsatsen.

Att det finns så många andra orsaker, som större geografisk och kulturell närhet, att det handlar om framför allt kvinnor och barn, medan flyktingarna 2015 mest var vuxna män, att människor nu faktiskt flyr från pågående krig, inte från sämre ekonomiska förhållanden, allt det där spelar ingen roll. Den enda tänkbara förklaringen måste vara hudfärg. Och de inser inte att denna fixering vid hudfärg som förklaring till allt mellan himmel och jord är en typiskt rasistisk reflex.

Läs även: Brinkemo: Värderingar värda att ta till vapen för

De är rasister på samma sätt som Robin DiAngelo, med boken Vit skörhet är rasist. Hon må se sig själv som antirasist, men om man tillskriver människor med en viss hudfärg vissa oföränderliga egenskaper är man i samma sällskap som ideologer i Sydafrika på apartheidtiden. Det man förespråkar är rasism hur mycket den än kläs i antirasistisk kostym. Säger man att vita människor medfött är rasister har man formulerat en tanke som är precis lika korkad som att alla svarta skulle ha ”rytmen i blodet”.

Cecilia Uddén rapporterar i radion från flyktingmottagningen på Centralstationen i Budapest. Hon har lyckats hitta Samsom, en flykting från Odessa som ursprungligen kommer från Nigeria. Trots att han i inslaget säger att han inte mött någon diskriminering lägger Uddén själv till att det förmodligen beror på att han inte mött myndighetspersoner, utan bara frivilligorganisationers folk.

Jag har aldrig varit i Ukraina. Men jag har varit vid den ungerska gränsen mot Ukraina. Och så mycket kan jag säga att den i varje fall inte bevakades av frivilligorganisationer, utan av myndighetspersoner när jag var där. Uddén vill så gärna berätta om ungersk rasism att hon inte märker att det är hon som tillskriver människor egenskaper utifrån ursprung när hon påstår att Samsom inte vill stanna i Ungern för det är ett ”främlingsfientligt land”.

Dan Korn

Dan Korn är Bulletins chefredaktör, författare till tjugo böcker och har sysslat med kulturjournalistik under fem årtionden.