Jag känner en rabbin som är mycket aktad och beundrad för sina vidsträckta kunskaper och för sin vishet. När hans mamma våldtogs många gånger om dagen när hon var i den bordell som fanns i Auschwitz kunde hon nog inte föreställa sig en sådan framtid.

Att Heinrich Himmler i oktober 1941 beordrade öppnandet av en bordell i Auschwitz med namnet ”das Puppenhaus”, dockskåpet, är nog en av de mest okända sidorna av det annars så väl dokumenterade livet i koncentrationslägret. Bordellen låg i block 24 i den gamla delen av lägret, strax bakom den ökända skylten ”Arbeit macht frei”.

Syftet med bordellen var inte att ge tyska soldater tillgång till sex. All beblandning med människor av ”lägre ras” var ju oönskad av nazisterna. Nej, i stället tjänade den som belöning för fångarna. Om de arbetade hårt och skötte sig väl kunde de belönas med ett bordellbesök. Att många av tyskarna ändå besökte bordellen när byxorna blev för trånga, är dock känt.

När jag bodde i Antwerpen kände jag två kvinnor som varit i denna bordell. Den ena var alltså rabbinens mor. Den andra var född Korn och ansåg att vi på något vis var släkt, därför att min äldste son hade samma namn som hennes pappa och hans utseende, enligt henne, starkt påminde om hennes familj. Man kunde fortfarande se att hon hade varit mycket vacker som ung, en skönhet som sannolikt räddade hennes liv, men under förfärliga förhållanden.

Läs även: Göran Adamson: Identitetsvänstern tror att kritik mot kulturer är rasism

Jag hade inte hjärta att tala om för henne att min son är uppkallad efter en förfader på min farmors sida, som följaktligen inte hette Korn och utseendemässigt påminner min son om sin mor. För dem som mist alla familjemedlemmar var ofta även mycket avlägsna släktingar något att hålla fast vid. När jag var barn fick vi regelbundet besök av en kvinna som bilade till oss från Holland, därför att hennes kusin, som dog innan hon fått reda på att han överlevt, varit gift med min faster.

Jag kom att tänka på kvinnorna från dockskåpet i Auschwitz när jag läste om den man som trettonårig utnyttjades sexuellt av Staffan Hildebrand. Och det är lika bra att jag gör det helt tydligt med en gång: Mitt syfte med dessa rader är verkligen inte att förminska denne mans lidande. Man skall akta sig för att jämföra lidande och även om det kan verka som om Hildebrands metod att med falska förhoppningar och mer lock än pock övertala pojkar är rena himmelriket jämfört med förhållandena i Auschwitz, har vi ingen aning om vilka ärr det gjort i själen. Men ändå, när han säger ”han förstörde hela mitt liv” vill jag protestera.

Kan man förstöra någons hela liv? På ett vis kan man göra det. Jag känner en medelålders man som växte upp med gravt alkoholiserade föräldrar och förmodligen skadade hans mamma honom redan innan han föddes genom sitt drickande. Och det hon inte lyckades med innan, ordnade hon i efterhand. Då menar jag inte bara den psykiska stress det innebär att leva med människor i mer eller mindre omtöcknat skick, utan rent fysiskt lidande: de bröt med berått mod benen i hans fingrar, så att mannen många årtionden senare fortfarande lider av det.

Men har föräldrarna förstört hans liv? De har definitivt förstört många av hans förutsättningar för ett gott liv. Men vad han gör med sitt liv, utifrån de förutsättningar han har kvar, kan bara han själv bestämma. Han hjälper till på en loppmarknad för välgörenhet, hälsar på hos gamla och sjuka och ägnar mycket tid åt att läsa.

Läs även: ”Antirasismen är den nya moralpaniken”

Om kvinnorna som var i dockskåpet i Auschwitz efter befrielsen 1945 tänkt ”mitt liv är helt förstört” kanske de aldrig hade blivit de gästfria och trivsamma gamla tanter som jag minns dem som. Och det är just detta jag vill komma åt: Att tänka sig att livet är förstört leder till uppgivenhet. Offret kan då lätt avsluta det arbete gärningsmannen inlett.

Detta gäller i ett vidare perspektiv än människor som utsatts för övergrepp av det slag jag beskrivit här. I Sverige är möjligheterna för att själv skapa sig en bra framtid enastående, med gratis studier och ekonomisk hjälp till försörjningen under studietiden. Men en stor del av våra ungdomar känner uppgivenhet och lever i stället i sysslolöshet eller rent av i kriminalitet. Även om de inte säger att deras liv är förstörda tänker de i samma banor och skyller på rasism eller dåliga hemförhållanden. Det skall inte förnekas att människor har olika förutsättningar, att vissa slinker in på en räkmacka medan andra måste anstränga sig hårt.

Men uppgivenheten, vare sig man skyller på fattigdom, rasism, svåra hemförhållanden eller på något annat, fungerar som när man målar in sig i ett hörn. Den blir självuppfyllande. De akademiker som gör karriär på att beskriva ”rasistiska strukturer” tjänar pengar på det, medan de som lyssnar på den sortens prat och tror att de inte har en chans betalar priset.