Gamla valbroschyrer av Per Albin Hansson visar att en politiker inte måste vara oförskämd och hänsynslös, att man faktiskt kan ge sina motståndare rätt och försöka förstå dem.
Många menar att politiker måste vara fräcka och fula i mun, hänsynslösa mot meningsmotståndare och taktiker till varje pris, så att de röstar mot förslag som de egentligen tycker är bra, därför att de kommer från fel parti. Jag har tidigare sagt att det är tur att Sverigedemokraterna inte hävdar att jorden är rund, eftersom en del andra partier då nödvändigtvis skulle vara tvungna att hävda att jorden är platt.
Men det finns exempel på politiker som var skickliga taktiker, duktiga ledare men ändå värdiga i tonen och renhåriga i att ge politiska motståndare rätt. Per Albin Hansson var sådan. Det beror inte på att hans tid som politiker inföll i en helt annan epok än den vi nu lever i. Politiskt fulspel och elaka ordval var minst lika vanligt på hans tid som det är nu, men i stort sett verkar han ha hållit sig borta från sådant.
Inför andrakammarvalet 1932 skrev Per Albin en valbroschyr där han påminde om högerns skrämselpropaganda vid det förra valet, det så kallade ”kosackvalet” 1928. Givetvis kritiserar han sina motståndare, men säger också att ”huvudsaken är här icke att utöva kritik mot andra”. Han kritiserar de borgerliga partierna för motstånd mot demokratisering och sociala reformer, men lägger sedan till:
Den borgerliga demokratin har däremot särskilt under vissa skeden besjälats av en ärlig reformvilja och gjort stora positiva insatser. Socialdemokratin har varit en ständigt pådrivande kraft och helt ställt sina resurser i framstegsarbetets tjänst. Men om det ena eller det andra partiets förtjänster i det förgångna skola vi här icke tvista. (Per Albin Hansson: Socialdemokratin inför valet. Tidens förlag 1932)
Jämför de orden med hur partierna i dag ständigt skuldbelägger den andra sidan för alla problem.
Per Albin vann valet 1932 och det blev inledningen till hans partis regeringsinnehav ända fram till 1976, bortsett från några månader sommaren 1936.
Läs även: Gudmundson: Magdalena Anderssons piga – en säkerhetsskandal
1934 var det dags för kommunal- och landstingsval, vilket indirekt också innebar val till första kammaren i riksdagen. Då var det dags att än en gång fatta pennan för en valbroschyr. Temat var enighet och samarbete, vilket dock innebar en anklagelse mot de borgerliga och kommunisterna att de ville splittra Sverige. Kommunisterna erkände det öppet, menade Per Albin, medan Högerpartiet ärligt och uppriktigt inte ville splittra. Deras politik fick dock den konsekvensen, menade han. ”Det är högerns rätt att formulera sina paroller och gå till strids för dessa. Men det är också min och andras rätt att draga konsekvenserna.” Han menar att politiken leder till splittring, medan han själv förespråkar ”samverkan mellan alla demokratins krafter kring en positiv folklig politik”. Han beskriver denna politik:
Det är självklart att det socialdemokratiska partiet kan stödja och taga ansvaret endast för en politik, som det kan godkänna och har andel i. Men detta gäller i lika mån andra partier. Samarbetet måste grundas på det varom man kan enas. Det möjliggöres av viljan och förmågan att förstå varandras synpunkter och förena intressena till en samlad insats. Det är vad jag kallar att skjuta i förgrunden det gemensamma och enande. (Per Albin Hansson: Demokratisk samverkan eller nationell splittring? Tidens förlag 1934)
Sug på de där orden om förmågan att förstå varandras synpunkter! Bertrand Russell brukade säga att man bör utgå från det klokaste ens meningsmotståndare säger, inte det dummaste – en regel som han knappast efterlevde själv, men om man nu ska följa den regeln får det väl även gälla Russell.
Läs även: Dan Korn: Höger borde inte vara ett skällsord
Och jämför dessa ord med dagens pajkastande, där nog det värsta bottennappet gjordes av Miljöpartiets riksdagsledamot och talesperson i klimatpolitik Lorentz Tovatt i fredags, då han på Twitter – var annars? – kallade den frie debattören Fredric Morenius ”rassesvin”. Morenius har gjort en del uttalanden som är rasistiska, men detta handlar inte om honom, utan om att en politiker kan formulera också skarp kritik i ett värdigt tonfall.
Om politikern vill. Tovatt har också uttalat sig om att tonläget mellan politiker och debattörer borde bli värdigare. I 1932 års valbroschyr skriver Per Albin också om politikers ”fagra ord och löften” som inte är mycket värda. Väljaren gör därför ”klokt uti att lägga största vikten vid partiernas gärningar”.
