Johan Forssell är riksdagsman för M och partiets rättspolitiska talesman. Den tjugonde december var han på twitter upprörd över att programledaren i Agenda kallade partierna i det blågula blocket för ”ni på högerkanten”:

Är det ett rimligt ordval av public service för att beskriva partier som inte bara samlar 154 mandat utan också visat sig vara det allra största budgetalternativet i Sveriges riksdag?

I kommenterandet deltog Forssell ytterst begränsat, så det är möjligt att jag missförstått honom, men det verkar som om han hängt upp sig på benämningen höger. Att kalla halva riksdagen ”kanten” kan ju för all del verka en smula egendomligt, men att kalla ett block bestående av M, KD och SD höger, är det verkligen problematiskt?

Diskussionen förirrade sig i sedvanlig ordning ut i detaljdiskussioner, som att SD:s och KD:s ekonomiska politik inte är renodlat höger och att Moderaterna tidigare kallade sig Högerpartiet och även om de dragit åt det socialliberala hållet kan det väl ändå inte vara fel att kalla dem höger.

Det verkar som om ordet höger är skambelagt, även för en riksdagsman från M. Detta kommer att handla om en trolig förklaring till det, en förklaring som står på egna ben, vad än Forssell menade.

James Burnham, vars insiktsfulla böcker jag nämnt förut, skriver i The Managerial Revolution (1941) att när han talar om ”marxism” och ”marxister” är det en gemensam beteckning för en mängd olika grupper, som själva kallar sig allt möjligt, bland annat kommunister och socialister. Men de har en del gemensamma nämnare, vid sidan om det uppenbara arvet från Karl Marx, bland annat en som de verkar ha tagit över från kyrkan. För så fort kritik riktas mot en viss företeelse eller vissa människor inom kyrkan, som verkar skadlig för kyrkans anseende, är svaret alltid det samma; att detta inte är den ”verkliga” kyrkan, utan hänger samman med enskilda medlemmars syndfulla natur och mänsklighetens allmänna brister. På detta sätt är kyrkan oåtkomlig. All kritik kan avfärdas, eftersom den inte träffar det kyrkan ”verkligen” är.

Läs även: Korn: Det blev inte som 1984, det blev Magdalena Andersson

På samma sätt förnekar varje form av marxismen allt ansvar för alla andra variationer av marxism. Det verkliga socialistiska eller kommunistiska samhället är fortfarande lika underbart, trots alla misslyckanden i lärans namn, för det var alltid en vrångbild av den verkliga formen som visade sig. Denna lyx kan vi inte tillåta vare sig marxismen eller kyrkan, säger Burnham.

Joseph Schumpeter, vars bok Capitalism, socialism and democracy (1942) har uppenbara likheter med Burnhams, som jag nämnt i en annan artikel, går ett steg längre, när han kallar Marx en profet för sin egen religion. Han jämför ingående marxism och kristendom, vilket vi inte behöver gå in på här, men slutresultatet av hans diskussion är att det inte är Marx uppenbara och viktiga vetenskapliga arbete som format eftervärldens marxistiska rörelse, och som Schumpeter framhåller som mycket betydelsefullt, utan att denna är en form av religiös tro på frälsning för de rättrogna och med evig förbannelse mot de otrogna, de som inte tror på läran, det vill säga syndarna.

På samma tema spinner Bertrand Russell vidare i sin bok Unpopular Essays (1950, på svenska Filosofi för lekmän, samma år). Även om kommunister och andra marxister hatar och bekämpar kristendom, är likheterna mellan lärorna påfallande, säger Russell, som själv trettio år tidigare var övertygad socialist och vallfärdade till Lenin i Moskva. De tidiga kristna hade helgon som levde asketiskt och plågade sig själva. Den enda njutning de hade var att i meditation föreställa sig den fruktansvärda tortyr som syndarna skulle drabbas av. Att plåga sig själv gav dem rätten att också plåga andra. Detta självhat kombinerat med en rasande vilja att plåga andra går igen både i nazism och kommunism, menar Russell. Man hatar syndaren och blir själv god genom detta hat. Men i botten finns ett självförakt och han menar att om man skulle lyckas komma åt detta självförakt skulle jorden bli en mycket trevligare och fredligare plats, därför att så mycket våld mot andra utgår från denna negativa syn på sig själv.

För att upprätthålla bilden av sig själv som god, som är så nödvändig för att kunna förakta och hata syndare, måste man tro på det goda. De som tror på en vision om ett gott samhälle kan tillåta sig diverse grymheter, för vill man ha en omelett måste man ju knäcka ägg, eller hur? Thomas Sowell utvecklar detta i sin bok The Vision of the Anointed (1995), hur vårt samhälle domineras av en klass som ser sig som ”anointed”, bostavligen översatt smord, men som här betyder utvald. Han kallar dem ”self-congratulating”. Det är svårt att översätta det till svenska rakt av. Självförhärligande kommer väl närmast, men detta att de gratulerar sig själva till sina rena och vackra åsikter försvinner i den översättningen, men det är viktigt för att vi ska förstå vad Sowell menar. Vi talar om människor som är så övertygade om att deras egen åsikt inte bara är rätt, utan rättfärdig. De som inte delar åsikten är därför inte bara meningsmotståndare, utan orättfärdiga, förtappade syndare. Därav härleder Sowell orsaken till varför dessa förment goda människor kan vara så fruktansvärt hatiska och fullständigt spy galla omkring sig, allt givetvis för den goda sakens skull.

Läs även: Dan Korn: Märta Stenevi relativiserar historiens största brott för billiga politiska poäng

För dessa människor, som vi i Sverige huvudsakligen finner bland dem vi kallar vänstern, är det så självklart att de är goda och högern är ond, att det smittar av sig på hela samhället, så till den grad att Johan Forssell blir besvärad av att stämplas som en som tillhör högerkanten. Höger har blivit ett nedsättande ord. Men det går inte att fly undan det genom att protestera mot benämningen. Allt vi kan göra är att själva ta kontroll över ordet, så som lutheraner själva började använda den nedsättande benämningen protestanter och så som homosexuella själva började kalla sig bögar och flator.

Höger var benämningen på dem som satt till höger i den franska nationalförsamlingen, som ville gå lite försiktigare fram och inte avrätta aristokrater och omvälva hela samhället. Det är en ståndpunkt som det inte finns någon anledning att skämmas för.