Det finns två olika åsikter om det bästa sättet att bevara freden. Den ena handlar om att ett starkt försvar förhindrar krig. Den andra är att vapen leder till krig, att avrustning är den bästa vägen till fred. Yrvaket har opinionen i Sverige och övriga Västvärlden hastigt bytt från den senare till den förra åsikten. Man kan fråga sig varför.

Det var nedrustningen efter första världskriget som gjorde det möjligt för Hitler att så snabbt erövra stora delar av Europa under andra världskriget. Det borde inte komma som en överraskning att Putin vill återerövra forna delar av Sovjetunionen. Han har inte direkt hållit tyst om saken. Och det var inte nu han började, utan de första angreppen på Ukraina kom ju för åtta år sedan.

Så varför denna yrvakenhet? Varför glömmer makthavare lärdomarna från tidigare händelser? Varför vill man så gärna tro på utopiska drömmar om fred genom avrustning, när erfarenheten talar ett annat språk?

Den ständigt lika intressante och mångsidige amerikanske ekonomen Thomas Sowell ger i sin lilla bok The Quest for Cosmic Justice (1999, Jakten på total rättvisa 2000) ett svar. Människor med åsikten att ett starkt försvar är bästa garantin för fred ser inte den åsikten som högre moraliskt stående. Inte heller ser de dem som inte delar deras syn som ondskans hantlangare. De konstaterar rent krasst att det är så världen fungerar. Låser du inte ditt hus inbjuder du dessvärre till stöld. Lämnar du gränsen obevakad inbjuder du till erövring. Det bygger inte på något särskilt sofistikerat resonemang, utan bygger snarare på erfarenhet, kanske bitter sådan förvärvad genom tidigare naivitet, om hur vi människor fungerar.

Den andra sidan däremot, ser sig just som moraliskt högtstående. De kallar sig ”fredsvänner” som om deras åsikt om hur fred uppnås vore den enda sanna. De som hävdar att ett starkt försvar leder till fred utmålas skamlöst som krigshetsare, gärna därför att de själva skulle tjäna på eller stå i sold från krigsindustrin.

Läs även: Gudmundson: Nej till folkomröstning om Nato

Om man ser sig själv som god finns det ingen hejd på vilka anklagelser man kan rikta mot dem som ses som onda. Att det i USA fanns ett motstånd mot avrustning menade redaktören Oswald Garrison Villard 1935 berodde på ”militarism stödd av de rika och privilegierade och alla motståndare till en ny och bättre värld”, medan filosofen Bertrand Russell året därpå menade att upprustning skapade en krigsliknande känsla lika mycket som den skapade ammunition och hans amerikanske kollega John Dewey beskrev vapenindustrin som ”köpmän i död”. Dessa yttranden fälldes alltså samtidigt som Hitler upprustade och på massmöten offentliggjorde sina planer på tyskt ”lebensraum”.

Det fanns alltså enligt ”fredsvännerna” inte en ärlig oenighet mellan olika synsätt för att bevara freden. Den ena sidan var rätt och moraliskt högtstående, medan den andra sidan var ondska.

Andra världskriget innebar ingen lärdom om att vapen faktiskt kan försvara oss mot diktaturer och folkmord. Den annars så insiktsfulle Bertrand Russell vevade vidare och kallade länder med kärnvapen för ”mördarklubben”. Han beskrev den amerikanske presidenten John F Kennedy som den ondskefullaste människan i mänsklighetens historia, ”femtio gånger mer ond än Hitler” på grund av kärnvapnen, som han kallade ”den organiserade massakern på hela mänskligheten”.

Läs även: Skogkär: Efter vapen till Ukraina är det dags för medlemsansökan till Nato

När man studerar de olika ”fredsprojekt” som Russell var inblandad i, som Russelltribunalerna och Russell-Einsteinmanifestet, som han skrev tillsammans med bland andra Albert Einstein, blir slagsidan tydlig. Kritiken mot västliga demokratier sker hela tiden i de starkaste ordalag med fördömanden. Därmed inte sagt att alla dessa fördömanden skulle vara orättvisa. Visst har både USA och andra västliga demokratier gjort sig skyldiga till felaktiga beslut och onödiga krigshandlingar genom historien.

Skevheten framgår när man jämför fördömandena med avsaknaden av fördömanden mot diktaturer och flagranta människorättsbrott i andra delar av världen. Kritiken mot USA motsvaras inte av en liknande kritik mot Sovjetunionen eller på senare tid Ryssland, inte mot länder i Mellersta Östern och Afrika som mördar den egna befolkningen.

I den bästa av världar är det givetvis underbart att kunna lita på sina medmänniskor, att leva i fred och att inte vara beväpnad. Man bör inte underskatta möjligheten till ett fredligt samhälle. Att exempelvis polisen är obeväpnad i Storbritannien har förmodligen minskat kriminellas vapenanvändning. Det är inte så många årtionden sedan det i Sverige var vanligt att bara låsa dörren när man gick hemifrån och att då hänga nyckeln på en krok bredvid, för att markera att man inte var hemma. Det som är naivt i ett samhälle kan vara både trygghet och tillit i ett annat. Men ”fredsvännerna” vill tillämpa detta på alla länder och samhällen, vilket rimligen bara innebär att man lämnar över världen till de värsta förbrytarna och krigsherrarna.

Att vara ”fredsvän” kan vara ett sätt att uppfylla den fullt naturliga dröm vi alla bär på att framstå som ett gott föredöme, att vara beundransvärd och omtyckt. Men det är intellektuellt ohederligt att framställa meningsmotståndare som drivna av ondska eller girighet. Det är inte girigt att vilja hjälpa Ukraina försvara sig mot Ryssland, inte ondska att försöka förhindra att barn och gamla ska behöva fly från hus och hem. Det är medmänsklighet och den kan ibland faktiskt stavas brutalitet, om det är det som krävs för att skydda de svagaste.