”Har aldrig sett något liknande!” Så kommenterar Sifo:s opinionschef Toivo Sjörén svenska folkets svängning om Nato. I evinnerlig tid har nej-sägarna haft ett stabilt övertag. Men bara dagar efter Rysslands angrepp på Ukraina har ja-sidan rakat i höjden. Omkring 50 procent av svenskarna är nu för ett Nato-medlemskap, medan motståndet har minskat till drygt 20 procent (SvD 7/3).

Pressen ökar därmed på statsminister Magdalena Andersson. Det kan sluta illa. Regeringen är knappast känd för sin beslutsfähighet. Det är stor risk att den försöker fly ansvaret. Andersson har målat in sig i ett hörn med regeringsförklaringens tvärsäkra ”Sverige ska inte söka medlemskap i Nato”. Nu hotar frågan att ta över valrörelsen. Regeringen blir frestad att rädda makten snarare än Sverige.

Svenska politiker, och då inte minst Socialdemokraterna, har en historia av att utlysa folkomröstningar av taktiska skäl för att gynna det egna partiet. Genom att lova en omröstning i framtiden kan man tillfälligt avföra en fråga från dagordningen, som annars hotar att splittra väljarna och partimedlemmarna.

Faran är överhängande att Socialdemokraterna missbrukar folkomröstningsinstrumentet på just det sättet i år. Partiet är djupt splittrat om Nato. Samtidigt är frågan på väg att bli avgörande i rikspolitiken. Synen på medlemskap i militäralliansen är till stor del en höger-vänsterfråga där skiljelinjen skär rakt igenom Socialdemokraterna. Om Nato blir en valfråga, kan strategerna på Sveavägen 68 räkna med att partiet kommer att förlora väljare högerut. Genom att utlysa en folkomröstning att hållas efter riksdagsvalet skulle den socialdemokratiska regeringen kunna lyfta ut frågan ur valrörelsen, och därmed hålla ihop partiet.

Men folkomröstningar är inte självklart bra instrument att fatta avgörande beslut för Sveriges framtid. Tvärtom.

Folkomröstningar ger ofta inte alls de klara avgöranden som eftersträvas. Partitaktiska hänsyn tenderar att fördunkla alternativen i valen. Tydliga val mellan ja och nej förbyts inte sällan till Linje 1, 2 och 3 för att slutligen utmynna i käbbel och kanske.

Referendum missförstås dessutom av somliga väljare, som tror att omröstningarna är beslutande. Men i Sverige har vi alltså rådgivande folkomröstningar. Folket kan rösta nej, som till högertrafikomläggningen i omröstningen 1955, för att sedan se motsatsen genomföras, som i sidbytet 1967. Det skapar inte precis förtroende för det politiska systemet.

Folkomröstningar leder per definition också till hård polemik och tudelning av valmanskåren. I ett krisläge krävs tvärtom nationell samling. Främmande makt skulle inte tveka att underblåsa splittring, för att sedan under lång tid kunna hävda att det slutgiltiga beslutet saknar legitimitet. En folkomröstning kan alltså bli Vladimir Putins verktyg att försvaga Sverige.

Läs även: Dags för S att slita av Natoplåstret

Det är förståeligt om Socialdemokraterna fruktar förlust, och därför räknar på vinsterna av att skjuta avgörandet till en folkomröstning. Men det finns även snöda partitaktiska överväganden som talar för en snabb anslutning. Vid en Nato-ansökan skulle väljarflykten gå vänsterut, men stanna inom blocket och ändå möjliggöra fortsatt regeringsinnehav. Och de flesta skeptiska väljarna skulle troligtvis acceptera argumenten, liksom EU med tiden blev naturligt. Om Magdalena Andersson därtill kan samordna ansökan med Finland, där hennes kollega Sanna Marin sitter i samma sits, kan projektet dessutom marknadsföras som en nystart för skandinavisk socialdemokrati eller en symbol för modernt kvinnligt ledarskap.

För varje dag som går med det ryska kriget växer opinionen för Nato. Hur det slutar vet ingen. Men en sak tycks alltmer säker. Om Magdalena Andersson försöker fortsätta att låtsas som om den rådande svenska säkerhetspolitiska linjen är hållbar, så förlorar hon valet. Med krig i Europa inträder ett helt nytt läge i politiken.

Vi har aldrig sett något liknande.

Läs även: Lägg en blågul vårbudget för försvaret