För första gången sedan 1986 var jag i år i Sverige över jul. På annandagen tog vi flyget från Landvetter till Manchester. När vi satt oss på våra platser kom en muslimsk kvinna i huvudduk fram och undrade om vi inte satt oss fel. Hon hävdade att hon hade platsen där jag satt. Men det hade hon inte. Däremot kunde hon visa ett boardingkort för platsen mitt emot, på andra sidan mittgången. Där satt en ung kille, uppenbarligen en invandrarkille, troligen från förorten. Han gav ett trevligt och välvårdat intryck, i varje fall i jämförelse med sin kompis, som satt bredvid med huvan dragen över huvudet.

Men man skall inte lita enbart på sina synintryck. När han öppnade munnen var trevligheten bortblåst. När kvinnan sade att han satt på hennes plats, svarade han:

-Vad då? Det finns gott om andra platser längre bak. Jag vill sitta här!

Kvinnan försökte argumentera emot, men gav snart upp. Hon visste förmodligen hur meningslöst det är att argumentera med sådana killar.

Jag blev upprörd över det jag bevittnade och tänkte att jag lugnt och sansat borde prata med killen och få honom att förstå att den match han just hade vunnit mot kvinnan var en tillfällig seger, att han skulle förbli en förlorare i det svenska samhället om han inte bytte attityd. Men det hann jag inte säga förrän en ung tjej, som satt på andra sidan om kompisen i huva, började läsa lusen av de båda kumpanerna på det sätt som den unga generation som växt upp med förskolornas svenska värdegrund är kapabla till. Hon må ha varit liten och späd, men hon tog i så att killarna liksom kröp ihop i sina stolar och deras hånflin stelnade till besvärade grimaser. Mot kvinnan i huvudduk kunde killen visa attityd, men mot denna självsäkra tjej gick inte det.

Läs även: Dan Korn: Höger borde inte vara ett skällsord

Planet lyfte och vi såg Göteborgstrakten i vinterskrud från luften. Jag funderade över killens beteende och kom att tänka på hur jag själv för några år sedan formulerade problemet i boken Kalle Anka på kräftskiva (Timbro 2017) där jag kallade ett kapitel Jante möter macho. Människor från olika kulturer har olika uppförandekoder och när de krockar uppstår konflikter. När vår kultur, präglad av Jantelagens ”Du skall inte tro att du är något” möter machokulturen, där den som är tuffast och stoltast vinner, blir problemet flerfaldigt. Båda sidorna ser ner på den andra. I Sverige kan man vinna konflikten genom att träda tillbaka och tiga, eftersom det leder till skamkänslor hos motståndaren, men det beteendet ses som svaghet av folk från machokulturer. De tror att de vinner när de är tuffa, men det är ju bara en tillfällig vinst, för i vårt samhälle ser man med förakt på människor som beter sig så. Det som går hem på förortstorget gör dig till förlorare i samhället i stort.

När Fredrik Reinfeldt flög över Sverige och såg att vi hade gott om plats eller när Henrik Schyffert försökte inbilla sig själv och andra att migrationsmottagande handlade om att avstå från några pizzor, tänkte de aldrig på kulturskillnader. Det får vi andra – som möter konflikterna i vår vardag – göra i stället.

Frågan handlar inte, som så många vill göra gällande, om rasism. Det är inte människors utseende som ställer till dessa problem, utan människors olika attityder. Att invandringspolitiken borde ha varit mycket restriktivare och att människor som vill borde få hjälp med att flytta hem igen är enkelt att säga, men ibland måste man också se sanningen i vitögat och se att till största delen är dessa problem här för att stanna, att de måste lösas i Sverige, för en bättre framtid. Ja, det är politikernas fel och ja, det är vi andra som får bita ihop och göra något åt det.

Många av problemen har uppstått därför att man aldrig varit tydlig med vilka principer som gäller. Det groteska påståendet att Sverige inte har någon inhemsk kultur, att allt bara är intryck utifrån, har förlett alltför många människor att tro att principer inte spelar någon roll, för alla människor vill innerst inne bli som svenskar, så det handlar bara om att hjälpa dem på vägen.

Men alla vill inte alls bli som svenskar. Många som sökt sig till vårt land hyser i stället det största förakt för det som känns riktigt och rätt för många svenskar. Hur gör man då? Att tvinga människor in i svenskheten skulle medföra ett auktoritärt samhälle som de flesta av oss förmodligen inte skulle vilja ha. Att tvinga människor att flytta skulle bara fungera i viss omfattning. Så hur bevarar man den frihet som är grundläggande för ett gott samhälle, samtidigt som människor skall integreras för att kunna leva tillsammans?

Det måste handla om frihet, men frihet under ansvar. Människor ser alltför ofta frihet som motsatsen till ansvar. Det gjorde väl killen som inte ville sitta på sin plats på flyget. Han ville inte förstå att den frihet det innebär att kunna flyga ut i världen i ett flygplan tillsammans med andra människor kräver ansvaret att var och en uppför sig efter samma spelregler.

Läs även: Korn: Det blev inte som 1984, det blev Magdalena Andersson

Tanken är urgammal. Bibelns stora berättelse om frihet är den om israeliternas befrielse från den egyptiska fångenskapen. Gång på gång säger Gud till Mose att han skall säga till Farao: ”Släpp mitt folk”. Det är frihetsbudskapet, odödliggjort i amerikanska negro spirituals som ”Let my people go!” Befria människorna! Men i nästan alla fall där dessa ord upprepas i Andra Mosebok lyder meningen i sin helhet: ”Släpp mitt folk så att de kan frambära offer åt mig”. Det är den syrefattiga översättningen i Bibel 2000, medan Gustav Vasas Bibel säger ”Slepp mit folk at the mågha tiena migh”. Båda översättningarna är riktiga, eftersom det hebreiska ordet som översätts att tjäna Gud är samma ord som används för offer. Men tjänande av Gud kan ju ske på många sätt, så den gamla översättningen träffar andemeningen bäst. I tjänandet ingick att anta de tio budorden och en mängd andra regler, där förbud mot mord, stöld, avund och skvaller ingår, där orden ”du skall älska din nästa så som dig själv” är centrala. Friheten innebar alltså inte att var och en fick göra det denne ville, men däremot en frivillig överenskommelse om att följa en mängd spelregler.

Många vill vara fria men slippa ifrån ansvaret. Det enklaste knepet är att agera ansvarslöst, men inte ta konsekvensen av det, utan lägga skulden på någon annan. En del skulle kalla det politik. Höger kan skylla på vänster och tvärt om. Våra politiker är skickliga på att inte se något komma, men när det kommit skylla på ett annat politiskt parti, eller på något annat. Men många av oss gör samma sak. Killen på flygplanet kommer förmodligen att få svårt att hitta sin plats i det svenska samhället med sin attityd, men han kan alltid skylla ifrån sig på rasistiska svenskar. En del av oss vägrar att vaccinera sig, men vill inte ta ansvar för att då behöva vara försiktigare med smittspridning. Andra använder reglerna om socialt avstånd som en metod för att skämma ut andra människor, men utan att ta ansvar för det, eftersom de kan skylla på covid. Svenska myndigheter älskar att skylla på EU när det är deras egen felbedömning som är problemet, medan andra skyller på klimatet, när de i själva verket vill förespråka allt från fri invandring till fler vindkraftverk.

På kort sikt kan det löna sig att skylla ifrån sig, men på lång sikt lönar det sig bättre att ta ansvar. Åtminstone om man vill ha frihet.