För åttio år sedan var två författare på var sitt håll upptagna med att formulera snarlika tankar om framtiden. Båda hade fel i mycket, eftersom båda var barn av sin tid och det aldrig är lätt att veta vad som kommer att hända. Men det de hade rätt i har just i dessa dagar blivit tydligt.
När det på torsdagseftermiddagen stod klart att Socialdemokraterna kommer att bli tvungna att regera med en budget framtagen av det blågula blocket, skrev Lotta Gröning, som forskar om Socialdemokraterna men själv kandiderar för Liberalerna i riksdagen, på Facebook:
Om socialdemokraterna väljer att regera med oppositionens budget finns det då någon värdighet kvar? [- - -] Socialdemokratin tenderar att framstå som ett bemanningsföretag i makt!
Just detta med ett bemanningsföretag i makt fick mig att tänka på James Burnhams bok The managerial revolution (1941). Det är en bok full av orimliga antaganden och spådomar om framtiden som vi, med facit i hand, kan avfärda. Men bokens grundtes, att det kapitalistiska samhället kommer att ersättas med ett byråkratiskt managementsamhälle, ligger det en del i.
Läs även: Hjort: Andersson kommer att fortsätta att sänka socialdemokratin
Burnham var inte den ende som tänkte i dessa banor vid denna tid. Joseph Schumpeter lägger fram en mycket snarlik teori i sin bok Capitalism, Socialism and Democracy 1942, alltså året efter Burnham. Men ingenstans nämner Schumpeter en stavelse om Burnham. Man kunde tro att Schumpeter snott idén och därför förtiger Burnham, men faktum är att Schumpeter fört fram ungefär samma tankar i tidningsartiklar redan på 1920-talet. Burnham nämner att andra före honom varit inne på samma tankar, utan att nämna några namn, så kanske var det Schumpeter som inspirerade Burnham.
Både Schumpeter och Burnham beundrade uppenbarligen starka ledare så till den grad att de anklagats för nazism och kommunism. Därför är George Orwells kritik av Burnhams teser intressant, för även om han är djupt kritisk, bland annat mot den där uppenbara beundran av diktatorer, ger han Burnham rätt i vissa avseenden. Orwells bok 1984 (1949) är skriven med Burnhams bok som inspiration. Burnham var inte lika pessimistisk om framtiden som Orwell var när han skildrade ett kontrollsamhälle – ”storebror ser dig” – och vi kan konstatera att det blev ingen Storebror, bara en socialdemokratisk partiledare som är beredd att regera med en blågul budget.
Mycket förenklat vill jag förklara Burnhams tes utifrån min egen hembygds historia. Råda socken ligger öster om Göteborg. På medeltiden styrdes socknen av ägaren till säteriet Råda. Att kyrkan låg på säteriets mark och att socknen fick sitt namn efter storgården, var helt naturligt. Det är än i dag gåvor från Säteriets ägare som fyller den gamla sockenkyrkan. En stor del av bygdens gårdar ägdes av Råda och deras bönder betalade arrende. Men 1849 köpte en driftig kapitalist Råda och utvecklade den lilla gården Mölnlycke, som tillhörde säteriet, till en textilindustri, kring vilken snart arbetarbostäder växte upp. När järnvägen kom 1894 ville socknens invånare att stationen skulle heta Råda, men fabrikernas ägare ville att stationen skulle heta Mölnlycke, så att inga oklarheter skulle uppstå i samband med leveranser till fabriken. Då blev det så, för patron på fabriken bestämde. I dag är orten därför känd som Mölnlycke och få har hört talas om Råda.
Läs även: Sju fantastiska timmar
I fabrikssamhället Mölnlycke växte folkrörelserna fram; missionsförsamlingen, nykterhetslogen, fackföreningen och socialdemokratiska partiet. Symboliskt för utvecklingen var att när fabrikerna gick i konkurs 1906 köptes patrons väldiga palats av nykterhetsrörelsen, som gjorde om det till folkhögskola. När den allmänna rösträtten infördes blev Råda kommun ett starkt socialdemokratiskt fäste och förblev så fram till 1970, då kommunen slogs samman med lantligare socknar längre inåt landet, där folk röstade på Centern.
Under flera årtionden under 1900-talet styrdes kommunen av fritidspolitiker som till vardags var fabriksanställda arbetare. Men i takt med att den kommunala förvaltningen svällde övertogs arbetsuppgifterna av professionella tjänstemän, som ofta var socialdemokrater, men däremot inga arbetare. Det stora kommunalhuset i Mölnlycke centrum förvaltar kommunen, men beslut fattas lika ofta av tjänstemän i Stockholm, exempelvis om hur den nya snabbjärnvägen till Jönköping kommer att dras.
Råda säteri finns kvar, men är numera restaurang och ägs av kommunen. På dess marker finns ett miljonprogramsområde, tämligen förskonat från bilbränder och skjutningar. Fabrikerna är nedlagda, men namnet Mölnlycke lever vidare som en multinationell koncern. Den jordägande adeln och de industriägande kapitalisterna är försvunna. Arbetarstyret blev bara en kort parentes. Numera är det tjänstemän, chefer, experter och andra förvaltare som styr.
Burnham beskriver denna utveckling med att det gamla feodalsamhället efterträddes av det kapitalistiska samhället, men det blev inte så som Karl Marx och många efter honom förutspådde, att det kapitalistiska samhället skulle efterträdas av ett samhälle styrt av proletärer. I stället menade han att förvaltare av olika slag skulle leda framtidens samhälle.
Det faktum att det fortfarande finns en jordägande adel och gott om kapitalister och storindustrier ägda av dem förvirrar klarsynen, menar Burnham, men det man måste koncentrera sig på är vilken samhällsgrupp som dominerar samhället. Under medeltiden var den jordägande aristokratin inte bara de som bestämde över de flesta människors liv, utan också de som dominerade politiken och kulturlivet. 1800-talets kapitalister styrde inte bara över sina arbetare, utan styrde lokalsamhällen, satt i riksdagen och var den naturliga referenspunkten för litteratur, konst och mode. Burnham menade att man såg en tydlig trend att experter, chefer, förvaltare och akademiker dominerade samhället. Eftersom företag och industrier blivit allt mera komplicerade kunde kapitalister inte klara sig utan expertutbildade chefer och tjänstemän. Även om kapitalisterna stod för finansieringen dominerade ändå förvaltarna samhället, politiken, modet, litteraturen, film och så vidare.
Den samhällsklass som utövar störst inflytande är numera de som lever direkt eller indirekt på staten. De påverkar samhället så att det är deras ideologi som dominerar, också bland intellektuella även när de inte får försörjningen ur statens kassa. Burnham säger att alla ideologier i grund och botten tjänar en viss klass, men de framställs alltid som om det handlade om universella värden.
Detta förutspådde alltså Burnham och Schumpeter på 1940-talet. Människor som inte tillhör den styrande klassen märker ju detta, även om de inte alltid kan formulera det i eleganta teorier. Men Burnham framhåller att det är naturligt att de som styrs känner motstånd mot dem som styr. Det är också självklart att de som inte styr känner gemenskap och sympati för varandra, även om de lever helt olika liv. De har en gemensam fiende, vilket är den bästa garantin för att vänskapen övervinner skiljaktigheterna. När arbetare därför söker sig till partier högerut, är det inte det minsta konstigt, för den gamla konflikten med kapitalisterna försvinner. Kapitalisterna är fortfarande rika och utövar genom rikedomen makt, men utan förvaltare, chefer och experter kan ingen i dag driva företag, så kapitalisterna är åtminstone delvis i händerna på managementklassen. Att de då känner samhörighet med arbetarna är fullt naturligt och detta bäddar för samarbete mellan partierna i det blågula blocket.
Att socialdemokraterna gått från att vara ett arbetarparti till att vara ett managementparti har Magdalena Andersson visat tydligt och klart, med god hjälp av Centern och Miljöpartiet.
