På en bänk i Göteborg låg en gammal kvinna. Hon var vithårig och ordet som snarare beskriver henne är gumma. Hon sov. Över sig hade hon brett ut en filt som det stod ”Tillhör Landstinget” på. Jag hade parkerat min bil i närheten och behövde uträtta olika ärenden, så under några timmars tid gick jag förbi henne fyra gånger.

Uppenbart var gumman hemlös. Orsaken till att hon låg på bänken och sov på dagen är inte så svår att räkna ut. På natten är staden inte trygg. Då är det bäst att vara vaken, om man inte har någonstans att ta vägen.

Gamla gummor ska inte behöva vara hemlösa. Inte i Sverige. Inte 2021. Men hon är inte den första jag sett. Det går ett flyg från Stockholm Arlanda till Manchester väldigt tidigt på morgonen och när jag åkt med det planet har det inneburit att jag bytt buss vid Stockholms Central vid fyra-femtiden på morgnarna. De varelser som vid den tiden rör sig på Vasagatan och Klarabergsviadukten är mest luggslitna existenser. När jag ser en och annan gammal vithårig gumma bland dem tänker jag samma sak: Det borde inte vara så här.

Läs även: Dan Korn: Fram för det blågula blocket!

Jodå, jag är väl medveten om att det kan finnas många skäl till hemlöshet och att många hjälpåtgärder finns. Men uppenbart är att de inte är tillräckliga. När man ser en hemlös man är det lätt att ta för givet att hemlösheten beror på att han lägger sina pengar på alkohol eller droger i stället för att betala hyran, att hemlösheten är självförvållad.

Så behöver det visst inte vara, men det blir tydligare att det inte alltid är så, när man ser en hemlös gumma. Givetvis kan jag inte veta dessa gummors bakgrund. Jag kan bara utifrån en ytlig betraktelse konstatera att de inte ser ut som om de vore alkoholiserade eller drogmissbrukare. Jag kan givetvis ta fel. Troligare är dock att hemlösheten beror på psykologiska orsaker. Det finns människor som inte förmår ta sig samman för att betala räkningar och människor som lider av olika tvångstankar. De borde få hjälp. De borde inte ha en parkbänk som enda tillflyktsort.

Man kunde tycka att människor som är hemlösa borde vara de första för samhället att hjälpa. Men med en sorts konstig logik är det inte så. När deras situation förs på tal är det många människor som i stället för att hjälpa de hemlösa vill förändra hela samhället. De vill skapa ett samhälle utan sociala orättvisor. Den hemlöse är för dem ett symptom, ett bevis för att världen måste förändras. Och medan de förändrar världen får den hemlöse fortsätta att vara hemlös.

Redan 1889 i antologin Fabian essays in socialism, redigerad av dramatikern George Bernard Shaw, beskriver journalisten Hubert Bland socialismen som en rörelse som inte går att stoppa. Han citerar och har därmed odödliggjort ett uttalande av den liberale politikern Sir William Harcourt från året innan:

– We are all socialists now.

Alltså, numera är vi alla socialister. Han beskriver hur idéer om social rättvisa från konservativa var dömda att misslyckas, för socialismen var en flodvåg som inte kunde stoppas. Det var då det. Nu har den flodvågen ebbat ut, men vi lever fortfarande i efterdyningarna. Vi har blivit så vana vid att socialismen är lösningen på sociala orättvisor, att vi lätt glömmer att det fanns en stark rörelse för social rättvisa inom konservatismen på 1800-talet, kanske främst företrädd av Benjamin Disraeli.

Läs även: Dan Korn: När konservatism blir spännande

Skillnaden mellan socialisternas och de konservativas kamp för social rättvisa var att socialisterna ville förändra samhället, medan de konservativa ville bevara det. Fattigdomen kunde leda till uppror och förändring, vilket för socialisterna sågs som ett hopp, medan det för de konservativa sågs som ett hot. De konservativa ville alltså lindra nöden för att förhindra revolution, något som sågs med yttersta förakt bland socialisterna.

Nu har en lång tid gått sedan 1889 och sedan Disraelis dagar. Socialister har styrt och förändrat världen i många länder, bland annat i Sverige. Mycket har blivit bättre, men ingen kan ju veta hur det hade blivit utan socialism. Men fortfarande ser vi hemlösa gummor i välfärdssamhället. De ska inte behöva vänta på att vänstern än en gång ska förvandla samhället. Hellre då resolut hjälp som kommer från människor som inte tror på en samhällsförändring av stora mått, men som tror på det självklara i att man bör lindra nöd och göra medmänniskors liv en smula drägligare.