Den som trivs med tillvaron är inte särskilt spännande. Den som är nöjd med det hon har är ointressant för de flesta. Den som älskar sin hembygd och inte är intresserad av att upptäcka okända länder, uppfattas sällan som sexig.

Nej, äventyraren som ständigt vill söka nya platser är mer spännande, idealisten som med stora ord vill förändra världen är sexigare och den missnöjdes klagolåt är intressantare än den som berättar om hur bra hon har det.

Detta är ett välkänt fenomen i litteraturen, i konsten och i politiken. Idylldiktaren är inte lika intressant som det lidande geniet. Hötorgsmålarens röda stugor, blå sjöar och vita segelbåtar i solsken är värdelösa i jämförelse med åskvädersmålningar eller abstrakta, svårtolkade figurer. Och den politiker som säger att vi har det ganska bra och vi behöver inte ändra på något, blir inte långlivad.

Med andra ord är det lätt att sträva efter förändring om man vill få folk intresserade. Den som vill formulera en ideologi som går ut på att bevara har det mycket svårare än den som vill ändra på saker.

I vår tid har det därför blivit så självklart att allt ständigt skall förändras att detta blivit den dominerande åsikten. Det är en smula egendomligt, för det är mycket mänskligt att vilja bevara det som man tycker är bra och de flesta människor, enligt flera undersökningar, har en ovilja till stora förändringar. Men det har trummats i oss.

För svensk del kan man säga att det började 1931, då flera av arkitekterna bakom Stockholmsutställningen utgav boken acceptera. Det var en titel som sade en hel del. Idén att stava titeln med enbart gemena bokstäver signalerade förakt för den vanliga traditionen, som är att stava med versal åtminstone första bokstaven. Traditioner var gammalt unket gods som kunde slängas bort, åtminstone om man ville tillhöra A-laget, enligt författarna. I boken beskrevs tydligt hur människor och kulturer kunde indelas i A-, B- och C-lag och där kopplades bevarande av traditioner samman med att ohjälpligt komma på efterkälken, att tillhöra B- eller C-laget.

Läs även: När smaklökarna strejkar och man inget förstår

Att inte ta hänsyn till vare sig traditioner eller känslor kallades för rationalitet, ett honnörsord för 1900-talets modernitet. Som om det skulle vara rationellt att inte ta hänsyn till människors känslor eller vanor! Det kan vara mycket rationellare att förstå hur människor fungerar än att strunta i det.

Men visst förstod man hur människor fungerade! De enorma rivningarna av svenska städer under efterkrigstiden har ett direkt samband med denna strävan efter modernitet och under den rationella ytan visste man utmärkt väl att människor i allmänhet inte var så rationella som man ville. Därför började man i Göteborg med att riva den kulturhistoriskt mycket värdefulla bebyggelsen vid Gröna gatan och på Gråberget i stadsdelen Majorna, eftersom man visste att protesterna så småningom skulle växa sig starkare. Då var det bäst att man redan förstört det som var mest skyddsvärt.

Det är praktiskt taget omöjligt att hitta ett exemplar av acceptera i antikvariat. Jag har försökt i många år. Men 1980 kom den i nytryck och det köpte jag omedelbart. Där finns ett nytt förord av en av författarna, Wolter Gahn, som femtio år senare och själv vid nittio års ålder urskuldar sig och erkänner att ”säkert underskattade vi det psykologiska, trivseln och människornas behov av att själva bestämma”.

I sin bok Modern konservatism (Recito 2020) skriver Jakob E:son Söderbaum att många människor är konservativa utan att rösta på konservativa partier. Många röstar slentrianmässigt på samma partier som sina föräldrar:

Ett annat skäl till att konservativt sinnade kanske trots allt inte röstar konservativt, är att de senaste 100 årens modernistiska överideologi har lyckats brännmärka allt som den kunnat betrakta såsom ”gammalmodigt”, ”föråldrat” eller ”förlegat”. Detta har förmodligen skrämt många att gå i de radikala ideologiernas ledband även om dessa personer innerst inne kanske varit osäkra på om de håller med om allting som de radikala politikerna säger och genomdriver.

Ännu tydligare utvecklas detta av Eric Kaufmann i dennes bok Whiteshift (2018). Han beskriver det han kallar ”Left-Modernism”. Ur modernismens antitraditionalism och kosmopolitism har en ideologi vuxit fram som från 1960-talet via tv och universitet kommit att dominera Västvärlden. Kaufmann skriver:

När denna ideologi vann mark blev den moraliserande och imperialistisk och försökte inte bara övertyga utan institutionalisera sig i lag och policy och förändrade liberalismens grund från tolerant till att förespråka mångfald. Detta är en liten men viktig förändring.

Läs även: Mångkulturalismens misslyckande

Han utvecklar Isaiah Berlins definition av två sorters liberalism: negativ liberalism innebär största möjliga frihet åt människor så länge det inte stör andra människor. Positiv liberalism däremot innebär att man driver vissa frågor och är beredd att göra inskränkningar i människors frihet därför att man tror att detta på sikt kommer att befria dem. ”Att tolerera skillnad är viktigt för negativ liberalism. Att hylla den är det inte.” Ideologin har gått från att hylla mångfald till att brännmärka alla som inte är för fri invandring som rasister.

Detta har lett till att många som i hjärtat är konservativa sökt sig högerut. Risken är överhängande att de söker sig till verkligt rasistiska organisationer, när de redan stämplats som rasister, men många lär upptäcka den länge så föraktade konservatismen, som gör den viktiga definitionen att man inte är emot främlingar därför att de skulle vara en sämre sorts människor, utan att man älskar sin hembygd och inte vill se den förändrad i allt för snabb takt.

När vänstermodernismen alltså blivit den rådande ideologin har det blivit en motståndshandling att vara konservativ. Då har det plötsligt blivit spännande, ja kanske rent av sexigt. Självklart kommer det innebära att många som inte är särskilt konservativa av sig kommer att kalla sig konservativa, för det är inne. Men man kan lära sig. Den tidigare nämnda boken av Söderbaum är en bra inledning.