När människor i framskjuten samhällsställning hävdar att andras svårigheter beror på en inbyggd skuld de själva inte kan påverka spelar det ingen roll om överheten är forna tiders adelsmän eller moderna människor påverkade av woka modeteorier som kritiska vithetsstudier. Det är samma gamla förtryck i ny förpackning.
När den amerikanske historieprofessorn Christopher Lasch (1932–1994) var dödssjuk i cancer vägrade han att ta cellgifter, eftersom han inte ville att gifterna skulle omtöckna honom. Han ville fortsätta med att kunna tänka och skriva. Och han skrev, med hjälp av sin dotter, boken The Revolt of the Elites and the Betrayal of Democracy (1994), en bok som mycket väl beskriver vår tid, trots att den är nära trettio år gammal. Lasch hade en kristallklar blick och kunde redan då förutse mycket som blivit uppenbart för många fler långt senare, men som ännu är obegripligt för många andra.
Lasch menade att ur 1900-talets radikala grupper hade en ny elit vuxit fram, som skilde sig från den gamla genom att den var omedveten om att den var en elit och som därför inte tog det ansvar som den gamla aristokratin, med alla dess brister, hade tagit. Den gamla eliten var rädd för att folket skulle göra revolution, men den nya eliten var rädd för att det konservativa folket skulle förhindra elitens revolution. Den nya aristokratin hade alltså blivit mer radikal än folket och försökte därför tvinga folket att följa med till den radikala internationella värld utan lokal anknytning, utan historia och traditioner som utmärker den moderna eliten. För att lyckas med detta var eliten beredd att dagtinga med demokratin, som hade varit ett så utmärkt verktyg på vägen, men som blev besvärlig när vanligt folk inte längre ville vara med på tåget.
Laschs bok känns aktuell när man ser hur den så kallade cancelkulturen breder ut sig, när människor i stället för att debattera och kritisera meningsmotståndare vill försöka tysta dem. När Neil Young – ett i det närmaste övertydligt exempel på en gammal revoltör som blivit elit – försöker tysta Joe Rogan, är det en god illustration som är giltig vad man än själv anser om Rogan. Att Young, med en förmögenhet på nära två miljarder kronor, ses av åtminstone en del och sannolikt av sig själv som en rebell, medan Rogan – som stött Bernie Sanders, den ende renodlat socialistiske amerikanske presidentkandidaten på mycket länge – framställs som extremhöger, blir begripligare när man läser Lasch.
Läs även: Den politiska eliten förstår inte vad väljarna vill
Få författare är så spännande och samtidigt så svårlästa och tröttande som Christopher Lasch. I The Revolt of the Elites säger han det intressanta på de första sidorna och resten av boken är snarast en serie recensioner eller essäer om andra böcker. Lite mer matnyttigt också längre in i boken finns i hans The Culture of Narcissism (1979), men också här sker resonemanget utifrån andras böcker. Och har man nu inte läst dessa bortglömda böcker av författare man aldrig hört talas om, är kritiken mot dem inte särskilt spännande.
Men det finns undantag.
Det är just som kritik mot en sådan bok som Lasch säger att den ”tar för lite hänsyn till de rikas och mäktigas förmåga att identifiera sin framgång med luftiga moraliska regler som gör motstånd till ett brott, inte bara mot staten, utan mot själva mänskligheten”. Han fortsätter:
Härskande klasser har alltid försökt att ingjuta i sina underlydande förmågan att uppleva utnyttjande och materiellt armod som skuld, samtidigt som de inbillat sig själva att deras egna materiella intressen sammanfaller med hela mänsklighetens intressen.
Är det inte just detta vi ser, både historiskt och i dag? Det är lättare att upptäcka historiskt. Hur många adelsmän och andra välbärgade har inte genom historien framfört åsikten att religion är bra för folket, oavsett om den är sann eller inte? Prästens förmaningar om ett syndfritt liv och uppmaningar till inre rannsakning, tankar om att ens sjukdomar, fattigdom och förtryck beror på ens egna synder, passade överheten väl.
Visst fanns det fromma adelsmän som verkligen trodde på och ville leva efter Bibelns ord, men det är lätt att samla en stor bukett av dem som själva levde som fritänkare och struntade i kyrkans påbud samtidigt som de genom donationer till kyrkan och på andra sätt gärna såg att folket levde i tukt och förmaning. Inte nödvändigtvis i Herrens tukt och förmaning. Det räckte med tukt och förmaning.
Läs även: Dan Korn: Märta Stenevi relativiserar historiens värsta brott för billiga politiska poäng
Att ägna sig åt självprövning och försöka se att man själv ofta kan vara skuld till sina egna bekymmer, är det givetvis inget fel på, tvärt om. Men dessa i och för sig goda egenskaper utnyttjades av andra för förtyck byggt på dubbelmoral. Det blir som när man åberopar de tio budorden men bara praktiserar en förkortad version: Du ska inte ha.
På samma sätt ser vi i dag hur idel goda ting, som kamp mot rasism, nazism, kolonialism och förtryck av minoriteter mynnar ut i ett nytt förtryck. Saker människor själva inte kan påverka läggs dem till last som skuld och anklagelse. En hel akademisk flora av inriktningar som alla går ut på att pådyvla oskyldiga människor skuld har utvecklats i namn av postkolonialism, intersektionalitet och kritiska vithetsstudier. Den gamla tidens anklagelse mot fattiga och lidande, att de var skyldiga på grund av synder, har blivit en anklagelse mot heterosexuella, vita och män, som anses vara förtryckande genom sin blotta existens. Protester mot detta uppfattas som att man förespråkar rasismen och allt det andra, eftersom wokeismen framstår som om den agerade i hela mänsklighetens intresse.
Den gamla tidens elit uppträdde i frack och stärksaker medan vår tids elit likt herr Zuckerberg föredrar t-shirt. Och därför är det lätt hänt att de själva inte inser att de i beteende påminner om dem som hade vaxade mustascher och guldkraschan på bröstet.
PS Efter att denna text redan var skriven och klar för publicering gjorde DN:s ledarsida mig den tjänsten att de illustrerade exakt vad jag ville ha sagt genom denna rubrik:
