Vladimir Putin vill minnas Sovjetunionen och införliva dess länder med Ryssland. En bättre politik hade varit att glömma det förgångna för att i stället inrikta sig på en god framtid.
När Frankrikes kejsare Napoleon den tredje 1870 förklarade krig mot Preussen visste han inte att han inom några veckor skulle tillfångatas och avsättas. Det innebar slutet för det franska kejsardömet. Landet blev en republik, men i gengäld ledde kriget till de tyska småstaternas förening med Preussen och den preussiske kungen utropades till tysk kejsare.
Det blev alltså inte som Napoleon hade tänkt sig. I stället för seger fick han nederlag. I en tid då vi hoppas att Napoleons historia upprepas i Ryssland kan det vara värt att påminna om ett annat resultat av det fransk-preussiska kriget: Ernest Renans förvandling.
Renan var en fransk orientalist och expert på semitiska språk, mest känd för sin bok Vie de Jésus (1863, Jesu lefnad samma år). Där och i andra samtida skrifter framstår Renan som rasist och antisemit. Men kriget förändrade honom.
Det franska nederlaget innebar att provinserna Alsace och delar av Lorrain kom att tillhöra Tyskland och antog sina tyska namn Elsass och Lothringen. Tyskarna kunde – precis som Putin i vår tid – hävda att dessa områden av historiska skäl rätteligen borde höra till Tyskland. Ortnamnen där är tyska, ofta i lätt förfranskad dräkt (exempelvis Strassburg som blivit Strasbourg). Befolkningen hade åtminstone varit tyskspråkig till slutet av 1700-talet. Men Renan vände sig mot detta synsätt. Nationstillhörighet var något annat än språklig eller religiös gemenskap, även något annat än blodsgemenskap som i klan- eller stamsamhällen. Det var en gemenskap som kunde och ibland måste omprövas och gjorde man det fick det fantastiska resultat.
Läs även: Altstadt: Putins heliga krig i Ukraina
I ett tal på Sorbonneuniversitetet 1882 lade Renan fram sina tankar under rubriken Qu’est-ce qu’une nation? Det trycktes omedelbart i både tidningsartiklar och i bokform och utkom redan samma år i svensk översättning: Hvad är en nation? Talets betydelse för förståelsen av nationalismen har varit enormt, men man hade kunnat önska att genomslaget hade varit ännu större. Renan varnar nämligen för sammanblandningen av ras och nation:
Detta är nu en mycket stor villfarelse, som ifall den blefve herskande, skulle förinta den europeiska civilisationen. Lika riktig och rättmätig som nationalitetsprincipen är, lika trång och full af fara för det verkliga framåtskridandet är principen om rasernas ursprungliga rätt.
Man kan ju konstatera att villfarelsen blev förhärskande och att den skulle förinta en mycket stor del av den europeiska civilisationen sextio år senare.
Schweiz och USA är nationer med stark nationell medvetenhet, konstaterar Renan, trots att befolkningen inte har gemensam bakgrund, gemensam religion eller ens gemensamt språk. Västeuropas tre ledande nationer, Frankrike, Tyskland och Storbritannien, har en mycket sammansatt befolkning. Tyskar i allmänhet vet inte om de härstammar från nordbor, slaver eller galler, fransmän har ingen aning om deras ursprung är franker, romare eller galler och britterna vet inte om de är angler, sachsare, normanner eller kelter. De flesta är givetvis blandningar av dessa folk. Det som gjort att de sammansmält till nationer beror alltså inte på att man bevarat minnet av sitt ursprung, utan tvärt om att man glömt bort det.
Läs även: Brinkemo: Kärnvapenskrammel och en ny blick på världen
Jämför detta med imperierna i öst, säger Renan. Det habsburgska imperiet höll noga reda på sina invånares nationalitet och samma sak gällde i det ottomanska väldet. Varje folkgrupp förblev densamma genom århundradena, med eget språk, religion och myter om ursprung. I Västeuropa ersattes detta med myter om ett gemensamt ursprung. Att detta inte var sanning spelade ingen roll. Tvärt om, säger Renan, kan historisk forskning leda till att sammanhållningen förstörs när man börjar riva i gamla illa läkta sår.
Ukraina av i dag är ett utmärkt exempel på hur Renans idéer fungerar i vår tid. Min pappa brukade alltid säga om sin far att han var polack. Men det var min farfar inte alls. När han föddes i Boryslaw var staden en del av det Habsburgska imperiet. När farfar som barn flyttade till Wien var det en flytt inom samma rike. Men efter första världskriget hamnade Boryslaw i Polen. Så när min pappa fick höra sin far berätta om varifrån han kom sade givetvis min farfar att han var från Polen. Men 1945 hamnade Boryslaw i Sovjetunionen och sedan Ukrainas frigörelse har staden legat i Ukraina.
När vi i dag ser unga ukrainare som reser tillbaka till Ukraina från arbeten i andra länder, därför att de vill slåss för sitt land, ser vi alltså hur nationalism på bara tre årtionden förenat människor med olika ursprung. Det finns dock inget som förenar människor lika bra som en yttre fiende, så lyckas Ukraina hålla emot det ryska anfallet och bevara sin frihet så kommer den ukrainska nationalkänslan ytterligare att stärkas. Då spelar det ingen roll om området man bor i tidigare var en del av Ryssland, av Ostgalizien, av Polen eller det Habsburgska imperiet. Det spelar ingen roll om individuella ukrainare räknar sitt ursprung från Ryssland, Polen eller Galizien. Det som spelar roll är att man känner att man har något gemensamt.
Putin vill samla den forna Sovjetunionen igen, men om man börjar gräva i historien kan man gå längre tillbaka. En gång var det Kievriket som styrde över Ryssland. Och dess kung hette Igor, men namnet kommer av Ingvar, därför att ursprunget var svenskt. Andra sådana namn är Olga av Helga och – till Putins nesa – Vladimir av Valdemar. Att svenskar inte åberopar denna urgamla historia på samma sätt som Putin gör det är dock ett sundhetstecken.
Eller som Renan uttryckte det:
Följaktligen är det väsentliga för en nation, att alla dess individer hafva mycket gemensamt, och derjämte att alla hafva glömt mycket.
Personligen älskar jag historia och brukar alltid framhålla hur viktig historien är för att vi ska förstå vår samtid. Men historien kan också användas som bräckjärn och ställa människor mot varandra. Mycket sådant ser vi i dag i identitetspolitikens, postkolonialismens och wokeismens namn, men Putin kör på i samma spår.
Putin vill minnas, men borde betänka att tyskarna övergett drömmen om Königsberg, britterna lämnat Irland, att danskarna inte mer än på skämt talar om att återta Skåne och att svenskar i allmänhet inte drömmer om att återta Finland. Nationell känsla kan lika gärna handla om att skapa gemenskap i det land där man bor, trots ett brokigt förflutet. För även om vi inte alltid delar ursprung och historia, delar vi en framtid. Låt inte den förstöras av det förgångna.
