Hatet är stort i Sverige. Och de som utgår från att hatet handlar om rasism eller annat hat mot det främmande har fel. När SOM-institutet ställde frågan till ett stort antal svenskar vilken grupp de ogillar starkt svarar visserligen fem procent ”muslimer”, 1,9 procent ”invandrare” och 0,8 procent ”romer” men vad är det mot att 22,8 procent av de tillfrågade starkt ogillar sverigedemokrater? Därefter följer vaccinmotståndare, abortmotståndare och klimatförnekare. Det andra mest hatade partiet är Miljöpartiet, men de 6,8 procent som hatar miljöpartister är ju få i jämförelse mot det massiva hatet mot sverigedemokrater. En knapp fjärdedel av svenskarna hatar alltså en grupp i samhället som också är en knapp fjärdedel av befolkningen.

Det där med yttrandefrihet kan nog vara bra i teorin, men inte mindre än 64 procent av de tillfrågade menar att människor från den grupp de ogillar mest inte borde få bli statsminister. 44 procent anser att de inte borde få arbeta inom sjuk- eller äldrevården, 34 procent att de inte borde få demonstrera och 21 procent att de inte borde få uttrycka sina åsikter i tal och skrift. Så även om nog de flesta vill ha yttrandefrihet vill de inte att den ska omfatta dem som uttrycker åsikter de inte delar.

Många verkar med andra ord tänka som den person jag faktiskt en gång på fullaste allvar hörde säga:

– Jag hatar sverigedemokrater, för jag anser att alla människor är lika mycket värda och att man inte ska hata varandra.

Man skulle visserligen kunna anlägga Karl Poppers berömda toleransparadox på detta resonemang, att man inte kan tolerera den intolerante, men jag tror att det vore att framställa en obetänkt tanke som välbetänkt. Vi hatar våra medmänniskor därför att vi tror att de hatar oss. Det är inte svårare än så.

Läs även: Skogkär: Det är till vänster SVT och SR söker sina sanningar

Voltaire skrev aldrig de där berömda orden som tillskrivs honom, men han har sagt mycket liknande de ord som den brittiska författarinnan Evelyn Beatrice Hall lade i hans mun i hennes bok Friends of Voltaire (1906):

Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det.

Det är givetvis ett allvarligt problem att så stor andel av befolkningen starkt ogillar en annan del av befolkningen. Bakom hatet kan man ana djupare konflikter i samhället, kopplat både till klass och till konflikten mellan stad och landsbygd, som inte är så enkel som att alla låginkomsttagare tillhör en och samma klass eller att man blir och identifierar sig som storstads- respektive landsbygdsbo enbart beroende på bostadsort.

Men när varnande röster höjs för att detta är en klyfta som hotar att spränga sönder landet, som är ett hot mot demokratin och som kan leda till inbördeskrig, så vill jag ändå fråga: Vem har sagt att detta blivit värre med åren? Kan det inte vara tvärtom?

Det fanns en tid för inte så längesedan som präglades av lika stora klyftor, men då gick den knivskarpa gränsen mellan socialdemokrater och borgerliga. För några årtionden sedan var notiserna i tidningarna om hur en ”spritfest” urartat till en ”politisk diskussion” som slutat med mord inte så ovanliga. För i nyktert tillstånd var det få som talade politik, annat än i ytterst noggrant utvalda och begränsade kretsar. Grannar emellan höll man noga reda på vem som var borgerlig och vem som var sosse. Jag minns ännu exakt vilka grannar som var vilket från min barndoms Mölnlycke, bortsett då från de där irriterande grannarna som höll sig med tre tidningar: Svenska Dagbladet, Arbetaren och Grönköpings Veckoblad. SvD tydde på gammal borgerlighet och ärvda pengar, vilket stämde in ganska bra på dessa grannar. Arbetaren tydde på att de trots allt tänkte utanför den förväntade boxen. Och Veckobladet gjorde att man kunde misstänka att de bara såg allt det som för så många andra var blodigt allvar som ett harmlöst skämt.

Läs även: Dan Korn: Det är skillnad på saftstöld och mord

Göran Hägg har skildrat detta väl i sin bok Välfärdsåren (2005):

Utlänningar som de här åren fascinerades av svensk samförståndsanda och social ingenjörskonst tycks inte ha förstått den avgrund som under ytan skilde landets höger och vänster ute bland vanligt folk. Möjligen måste man vara infödd för att förstå de diskreta signaler som markerar sådana motsättningar i de små gesternas nordliga kulturer. Även för yngre eller invandrade svenskar är det i dag antagligen omöjligt att förstå det totala främlingskap som i min barndom rådde mellan socialdemokrater och borgerliga väljare. Man kunde umgås privat eller i släktsammanhang bara genom att aldrig hänsyfta på politik – vilket för utomstående kunde tolkas som ointresse eller extrem försonlighet, fastän det i själva verket var precis motsatsen. Klyftan mellan människor som handlade i Konsum respektive den privata affären var total och oöverstiglig. Det var inte bara en klassklyfta, det var en kulturgräns som mellan protestanter och katoliker på Irland.

Min barndoms Mölnlycke förändras just nu. Dels hotas den gamla disponentbostaden av rivning, men vad som förändrar samhället ännu mer i grunden är den nya Lidl-butik som snart invigs. Sedan 1800-talet har centrala Mölnlycke haft två affärer, en kooperativ och en privatägd. De har bytt ägare, namn och adress genom åren, men balansen har bestått ända sedan den privata affären fick konkurrens av en kooperativ år 1876. Nu bryts den ordningen och det kanske egendomligaste är att det sker utan att någon ens reagerar, därför att folk glömt bort denna urgamla konflikt. Det är nämligen inte alls längesen – kanske finns det ännu folk som håller på det – då många såg den affär de inte handlade i som fiendeland, en lokal som man inte frivilligt satte sin fot i. Arbetarna handlade i Konsum, Coop, Domus eller vad den butiken nu hette, medan bondebefolkningen, trädgårdsmästarna, tjänstemännen och egna företagare handlade i den privatägda affären. De senaste femtio åren har butikerna legat bredvid varandra, men deras kunder har hållit sig på sin kant.

Visst är klyftan stor i det moderna Sverige. Men att klyftan vidgats vill jag inte hålla med om.