När idén om Sverige som ett mångkulturellt land började dyka upp på 1960-talet handlade det i hög grad om att rätta till gamla försyndelser mot inhemska minoriteter. Finsktalande skolbarn i Tornedalen hade tvingats tala svenska också på rasterna. Samerna hade ibland utsatts för tvingande assimileringspolitik och ibland för dess raka motsats, enligt devisen ”lapp skall vara lapp”. Ibland hade därför samiska barn tvingats gå i internatskolor där de drillats i svenska, ibland hade de tvärtom fått bo i kåtor och bara fått enklaste form av undervisning. Båda metoderna andades onödig klåfingrighet från myndigheternas sida.

Politiken var att förhindra att människor avvek från normen. När flyktingar kom till Sverige under och efter kriget placerades de på landsbygden i blandade grupper för att förhindra att de sökte kontakt med landsmän i städerna och därmed bildade enklaver. Att detta innebar att överlevande från koncentrationsläger ibland blandades med nazister eller i varje fall medlöpare som flytt Östeuropa, togs ingen hänsyn till.

På 1920-talet, i utredningen för en ny lösdrivarlagstiftning, föreslogs att poliser borde trakassera romer och resande så pass mycket att de regelbundet flyttade – helst ur landet – och inte bosatte sig fast någonstans. På 1950-talet skulle de i stället tvingas att bli bofasta. Alla skulle pressas in i samma folkhemska mall och olikheter sågs som problem. På 1960-talet började man i stället uppmärksamma människors olikhet och såg ett värde i det. En sak är helt klar; någon fast princip gällde då sannerligen inte.

När riksdagen den 14 maj 1975 beslöt att beskriva Sverige som ett mångkulturellt land och med skattemedel vill skapa ”reella förutsättningar att bibehålla det egna språket och utöva den egna kulturen samt upprätthålla kontakt med ursprungslandet” skedde det efter en debatt där invandrarminister Anna-Greta Leijon framhöll de politiska partiernas enighet i frågan och att Sverige skulle ha världens bästa invandringspolitik. Hon fick medhåll från moderaterna, från vilka det hävdades att förhandlingarna skulle bli ”ett uppbyggligt protokoll att studera”.

Läs även: Skogkär: Ett land styrt av förvuxna barn

Invandrare bidrog med ny och spännande kultur i form av maträtter, danser, kläder och kryddor, brukade det hävdas. Det tråkiga Sverige skulle bli roligare. Mångkulturalismen var ett hyllande av olikheter och förebilderna var de mångkulturella länder historien sett, som det Habsburgska imperiet och det Osmanska riket, där mängder av folkslag, språk, religioner och traditioner samsades sida vid sida.

Men denna den första mångkulturella drömmen varade knappt tjugo år. I början av 1990-talet, då krigen på Balkan drev fram stora flyktingströmmar, uppstod i kölvattnet partiet Ny Demokrati. När dess politiker började peka på skillnaderna mellan svenskar och invandrare var det inte läge för att peka på skojiga hattar och smakrik kebab. Då drog de andra partierna öronen åt sig. Andreas Johansson Heinö skildrar i sin bok Farväl till Folkhemmet (Timbro 2015) hur tonen skiftade. Man började bli ängslig över att tala om olikheter och framhöll i stället att alla människor är lika, att det var rasism att tala om olikheter, att kultur är något relativt. Och framför allt började man hävda att det inte fanns någon specifikt svensk kultur, så den kunde därför underförstått inte vara hotad av invandring.

Johansson Heinö skriver:

Mångkulturalismen är nationalismens antites. Nationalismens kärna är strävan efter sammansmältning av nationen och staten; i varje stat en nation, för varje nation en stat. I det nationalistiska paradiset är alla i Sverige svenskar, och alla svenskar bor i Sverige. Mångkulturalismens kärna är att flera etniska och nationella grupper kan dela en stat. De mångkulturella idéerna växte fram som en liberal motreaktion på minoritetsförtryck i nationens namn.

I princip har han rätt, men bara i princip, knappast i praktiken. Heinö har i flera sammanhang kritiserat den israeliske författaren Yoram Hazony, men här får han finna sig i att bli nämnd i samma mening. I sin bok Nationalismens dygd (Oikos 2021) framhåller Hazony nationalstatens stora fördelar, men han säger också att ingen nationalstat någonsin har haft en helt homogen befolkning. För att en nationalstat skall kunna fungera måste majoritetsbefolkningen garantera stora friheter åt minoriteter. Samtidigt som det måste vara tydligt för var och en att det finns en majoritet vars språk och kultur är dominerande, måste samhället ge plats också åt avvikarna. Det Hazony säger kan med andra ord uttryckas som motstånd mot mångkulturalismen som ideologi, men en förståelse för människors olikhet. Märk väl att den förståelsen går hand i hand med en uttalad nationalism.

Mångkulturella stater, som Habsburgska imperiet och Osmanska riket, gav visserligen stora friheter åt minoriteter, men de var diktaturer. Om en demokrati skall fungera måste det finnas en viss grundläggande enighet och samhörighetskänsla mellan människor. Demokrati förekommer bara i nationalstater. Människor som tillhör minoriteterna kan känna stark lojalitet och sympati för majoritetskulturen, samtidigt som de själva mer eller mindre väljer att stå utanför. Detta ser vi i länder som exempelvis Storbritannien och Frankrike där stora invandrargrupper kommer från ländernas gamla kolonier och ofta har stor respekt för och kärlek till kolonialmakternas litteratur, historia och inte minst sport. Man kunde tycka att de borde hata det, med tanke på hur historien sett ut, men verkligheten talar ett annat språk.

Mångkulturalismen har blivit en ideologi alltmer vid vägs ände när de stora problemen med massinvandring blivit uppenbara. Men problemen hänger till stor del samman med förnekelsen av kulturella skillnader, som man därför inte gör något åt. Så var inte tanken från början. Vad de tidiga mångkulturalisterna dock inte tänkte på var att också majoriteten har rätt till sin kultur och sitt kulturarv och att denna kultur är en språngbräda in i samhället och innebär verklig integration. Då var det nämligen så självklart att det var på det viset, att man inte behövde tala om det.

Så är det inte längre. Nu behövs majoritetens kultur på ett tydligare sätt. Och det behöver inte innebära en motsättning till minoriteters frihet.