När Norge och Danmark ockuperats av Tyskland och kriget pågick i Finland utkom antologin I angeläget ärende (Bonniers 1941). I förordet kallas boken en ”postilla av år 1941”. Det mest kända av antologins bidrag blev Vilhelm Mobergs Svensk strävan. Försvarets bildningsdetalj utgav texten i separat upplaga. Den har senare utkommit i antologin Att stå det onda emot (Carlssons 2002) och är numera nedladdningsbar som e-bok.

Slutet på Mobergs text lyder:

Sverige är vårt, det är sex och en kvarts millioner levande svenskars land. Men det är även de dödas land, deras som byggt upp det åt oss från början och lämnat oss sitt verk att förvalta och förkovra. De döda är åtskilliga millioner flera än vi. De har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de uträttat och genom att värdesätta deras strävan. De kan icke mera värja sitt verk. Det åligger oss.

Någon gudomlig rätt till ett visst landområde, någon rätt i och för sig att besitta ett visst land från begynnelsen och intill änden, gives naturligtvis icke åt ett folk. Den rätten är någonting som skall förtjänas, som skall förvärvas av varje folk.

Svenskarna har förvärvat sig rätten till sitt land. Sverige är vårt sedan årtusenden med odlarens och brukarens självklara rätt, genom fädernas offer i blod, genom den särpräglade kultur, som har skapats här.

Vad Sverige i dag är, det har döda och levande svenskar gjort det till, och ingen annan. Sverige är i dag vårt genom svensk strävan. De levande svenskarnas uppgift är att bevara det och förkovra det genom att fortsätta denna strävan – på frihets grund.

Jimmie Åkesson läste, med tydligt angivande av källan, dessa ord i riksdagen i juli 2019. Trots det var det många som trodde att Åkesson ville minska Sveriges befolkning till 6 250 000 personer, att de övriga inte räknades som riktiga svenskar. De trodde sig höra nazistiskt stöveltramp i bakgrunden, när orden i själva verket skrivits av en liberal och antinazistisk författare i direkt syfte att motverka en nazistisk ockupation.

Vilhelm Mobergs ord är viktiga, inte enbart för deras starka innehåll, utan också när man tänker på deras tillkomst. Moberg vantrivdes i Folkhemmet, ogillade Per Albin Hansson och var starkt kritisk till den svenska samlingsregeringens undfallenhet mot Tyskland under kriget. Lika kritisk var han mot de svenska tidningar som gick i regeringens ledband. Under och efter kriget skrev han starkt samhällskritiska tidningsartiklar och pamfletter.

Men det hindrade honom alltså inte att ställa upp när försvaret bad om att få ge ut hans patriotiska ord i Svensk strävan. Att han samtidigt ingick i den halvhemliga motståndsrörelsen ”Tisdagsklubben” hindrade honom inte att ställa sig på statens sida när det verkligen gällde. Han förstod skillnaden mellan den regering och den politik han ogillade och Sverige, det land han älskade. Att han under långa tider av sitt liv bodde utomlands därför att han vantrivdes med förhållandena i Sverige grumlade inte heller hans kärlek till Sverige. En sak var politik, hemlandet och hembygden var något annat.

Läs även: Skogkär: Fem år efter terrordådet är skuggsamhället intakt

Vilhelm Mobergs förstånd blir ännu tydligare när det jämförs med det oförstånd som nu präglar många människor i den dubbla galenskap som drabbat vårt land. Å ena sidan finns det människor som alltså inte förmår att lyssna till Mobergs ord lästa av Jimmie Åkesson, utan tror sig höra rasism och nazism där det bara finns patriotism och hembygdskärlek. Å andra sidan finns det människor som inte förmår göra den viktiga skillnad mellan styre och land som Moberg gjorde.

Det är knappast någon hemlighet att medier, inte minst de statsägda, ofta för fram en tillrättalagd bild av verkligheten, ibland så långt från verkligheten att lögn kan vara ett passande ord. Men det innebär inte att de alltid ljuger. Och det innebär definitivt inte att motsatsen till den tillrättalagda verklighetsbilden alltid skulle vara sanning. Men just detta tror en del av oss.

Vi ser exempel på människor som är övertygade om att kriget i Ukraina är en bluff, att ukrainarna själva mördar folk och lägger ut liken för att kunna skylla på Ryssland, att terroristmorden på Drottninggatan aldrig hänt, att de som dödades där fortfarande lever. Inte sällan kallar sig dessa människor nationalister. Jag såg nyligen en diskussion i ett forum som kallar sig nationalistiskt om det lämpliga i att strida eller rent av dö för sitt land. Bättre att fly, menade en del, eftersom Sverige ändå mest består av ”globalistlakejer” och andra sorters vänstermänniskor. Sverige var därför inget att försvara.

Läs även: Dan Korn: Det är skillnad på saftstöld och mord

Kalla det vad som helst, men detta är inte nationalism. Det är själva motsatsen till nationalism. Att upprepa vad imperialisterna i Moskva påstår är inte nationalism, inte heller att överge kärleken till landet därför att en del invånare i det hyser andra åsikter än en själv.

Att många journalister drivs av en agenda som får dem att slira på sanningen, innebär inte att alla gör det. Ett mediehus består av en massa individer som ofta kan ha olika åsikter. Tron på att de alla samarbetar för ett gemensamt mål på grund av hemliga konspirationer i syfte att förleda och dölja sanningen, är att upphöja tanklöshet, intellektuell slöhet och flockmentalitet till en genomtänkt djävulsk plan. Det sägs ibland att vänster och höger möts i extremerna, men de verkar också mötas i galenskapen.