Det kan inte vara lätt att vara ledarskribent på Aftonbladet, så man kan nog förstå om de av ren frustration ibland blir onödigt elaka. Tänk dig själv att när du i flera år skrivit om en viss fråga utifrån en bestämd synpunkt så ska du över en natt börja argumentera för rakt motsatt ståndpunkt. Det var fel att gå med i Nato, men så plötsligt blev det rätt.

Hur många förslag som när de kom från högern, framför allt SD, var rasism och nazism och som sedan blev helt acceptabla när Socialdemokraterna började förespråka samma linje, har jag mist räkningen på. Men än så länge gäller i varje fall linjen att Ebba Busch och allt hon representerar innebär den yttersta ondskan.

I torsdags skrev den oförliknelige Mustafa Panshiri på Facebook när klockan var kvart i tolv:

Klockan är snart 12 på dagen och jag börjar bli lite orolig. Aftonbladets ledarsida har fortfarande inte publicerat någon artikel om Ebba Busch. Hoppas alla på redaktionen mår bra.

Märkligt nog har de inte publicerat något om Ebba Busch sedan i tisdags. Kanske har de börjat inse att när kritik övergår i regelrätt mobbning uppstår sympati för mobboffret. Hur som helst, tisdagens text gick ut på att Ebba Busch och Jimmie Åkesson hatar Sverige, eftersom de sagt att de som deltog i påskkravallerna är kriminella och hatar Sverige. Eftersom Busch dömts för förtal är hon också kriminell och hatar därför också Sverige, skriver Jonna Sima i enlighet med hennes egen version av logik. I Åkessons fall kan hon inte finna någon kriminell aktivitet, men eftersom hans parti har flest antal brottsdömda politiker måste han ju också hata Sverige.

Läs även: Dan Korn: Astrid Lindgren som nazist, Ebba Busch som moder Svea

Eller hur? Det är svårt att mäta om bristen på logik överstiger dumheten, eller tvärt om. Men strunt i det. Det intressanta med Simas artikel är nämligen inte detta, utan illustrationen. För att visa hur Ebba Busch hatar Sverige har man valt att illustrera artikeln med ett foto där Busch deltar i norskt nationaldagsfirande, där hon håller en norsk flagga i handen. Då måste man ju hata Sverige, inte sant?

Ebba Buschs far är norsk och hon framhäver ibland sin kärlek till Norge. Och jag förstår hur tankegången – inte nödvändigtvis hos ledarskribenten, men däremot den som bildsatt texten – går: Norsk nationalism måste innebära hat mot Sverige, eftersom en nationalist hatar dem som inte tillhör det egna landet. De skiljer ju på oss och dem.

En av de mest uppmärksammade böckerna om nationalism är Benedict Andersons Den föreställda gemenskapen (1983). Den har blivit ökänd och älskad bland människor som inte läst boken, de som trott att detta med en föreställd gemenskap måste innebära att Anderson menar att nationalism är ett slags hittepå utan verklig grund. De som inte gillar nationalism har därför hyllat Anderson och de som gillar nationalism har hatat honom. Den som däremot läser boken inser snart att Anderson inte alls menar att en föreställd gemenskap är hittepå och att hans inställning till nationalism är positiv. I senare engelska upplagor finns för övrigt ett nytt förord där Anderson uttryckligen säger att han bortsett från några få undantag skildrar nationalism som något gott för samhället.

En sak som Anderson särskilt framhåller är att nationalism handlar om kärlek. Det är kärlek till det egna landet, men inte hat mot andra länder. Inte ens i fall då hat mot länder som förtryckt och koloniserat andra länder vore väl motiverat brukar sådant ta sig uttryck i exempelvis nationalsånger eller nationella monument. Undantag finns givetvis, men de är få.

Ett undantag är Esaias Tegnérs dikt Svea, som skrevs strax efter att Sverige förlorat Finland till Ryssland. Där finns några rader om österns konung som kan tolkas som kritik mot tzaren. När dikten skulle tryckas i Svenska Akademiens Handlingar föreslog därför Akademien en ändring av texten, för att inte ”såra” Ryssland. Tegnér svarade att österns konung är solen, som ju går upp i öster. Jag vet inte om någon verkligen trodde på den förklaringen, men rädslan för att såra ett land som bara några år tidigare erövrat ena rikshalvan är ändå talande.

Läs även: Bulletin gör en rättelse om Mikail Yüksel

Vad jag menar med nationalism här är alltså kärleken till hemlandet, vilket också innebär viljan att försvara det, om så krävs med vapen i hand. Men det är inte detsamma som hat. Det är inte krigsromantik, utan ett nödvändigt ont. En sann nationalist respekterar andra nationers rätt till självbestämmande och har inga problem med att delta i andra länders nationella manifestationer eller att älska mer än en nation.

Det finns de som menar att det är skillnad på patriotism och nationalism och att det jag beskrivit ovan är patriotism, medan nationalism är just en vilja att erövra andra länder, en krigisk lära. Så beskrev George Orwell det i en berömd text skriven vid slutet av andra världskriget, där han menar att nazismen i Tyskland var ett exempel på nationalism, medan det försvar hans eget hemland Storbritannien gav prov på var patriotism. Det är dock svårt att skilja nationalism och patriotism åt och det nazismen ägnade sig åt var snarare imperialism kombinerad med rasism.

Kärleken till Norge innebär inte hat till Sverige. Jag vet det, för min pappa var också norsk. Han älskade både Sverige och Norge och för honom var det en självklarhet att de motståndskämpar som under kriget räddade livet på honom och andra på flykt undan nazismen var verkliga nationalister, medan de som gick under beteckningen ”Nasjonal samling” var landsförrädare som falskeligen påstod sig vara nationalister.