På Vadsboslätten, utanför Mariestad, bodde för några årtionden sedan en man som nästan dagligen gick klädd i karolineruniform. Hans historiska intresse för den svenska stormaktstiden hade övergått till en form av besatthet, som blev löjlig när han gick till affären och handlade iförd hela munderingen.

Mannen var inte fullt så originell som han verkade. Det finns många som tror sig leva i det förgångna och handlar därefter, även om de inte går klädda i karolineruniform. Att tro sig vara en stolt riddare som rider ut för att försvara godheten mot ondskan är ett psykologiskt fenomen för alltid sammankopplat med Don Quijote. Den senaste veckan har vi fått många exempel på hur det tar sig uttryck i nutiden.

För första gången någonsin har en svensk statsminister blivit nedröstad i en misstroendeförklaring. Det är en historisk händelse. Men det innebär inte att det var Molotov och Ribbentrop, eller rent av Hitler och Stalin, som reinkarnerades när SD och V gemensamt fällde regeringen.

Visserligen sade Karl Marx att historien upprepar sig, först som tragedi, sedan som fars, men allt är givetvis inte upprepning. När vi ser en historisk händelse i vår tid kan det faktiskt bero på det som händer nu och man måste inte alltid hitta historiska paralleller. Särskilt bör man akta sig för paralleller till nazismen och andra världskriget, eftersom det var så extrema händelser att det är svårt att jämföra dem med något i vår tid.

Man måste inte gilla vare sig Jimmie Åkesson eller Nooshi Dadgostar men ändå vara såpass klarsynt att man märker skillnaderna i jämförelse med Hitler och Stalin. En som i debatten inför misstroendeförklaringen inte drog sig för att använda Förintelsens överlevande som argument i dagens politik var Annika Hirvonen (MP). Hon sade också:

– Runt om i Europa och i världen ser vi hur högerkonservativa och rasistiska och populistiska krafter flyttar fram sina positioner. De ifrågasätter rättsstatens principer, monterar ner såväl medias som rättsväsendets oberoende och inskränker rättigheter för hbtqi-personer, för kvinnor och minoriteter. När borgerliga partier i land efter land släppte in dessa krafter vid maktens bord, visade vi en annan väg.

Denna andra väg, påstod Hirvonen, innebar bland annat ökad trygghet. Hon ser vad som händer, men hon förstår inte vad det är som händer. Hon förstår inte att människor känner ökad otrygghet och att det är den politik som hon påstår leder till ökad trygghet som lett till ökad otrygghet.

Läs även: Skogkär: Vänsterpartisten som grät

Men Hirvonen pekar på något. Vi ser verkligen det hon beskriver, även om man inte, som hon gör, kan se generella tendenser till nedmontering av rättsstaten eller inskränkta rättigheter för minoriteter. Det ser vi i vissa länder, men när hon generaliserar missar hon vad det hela handlar om. Det handlar inte om hbtqi-personer, medier, populism eller för den delen konservatism. Dessa är symptom. Sjukdomen är en annan.

I sin bok The New Class War (Atlantic Books 2020) menar den amerikanske professorn och samhällsdebattören Michael Lind (ja, han har svenskt påbrå!) att vi under de senaste årtiondena tappat bort ett viktigt redskap när vi analyserar vår omvärld, nämligen klassperspektivet. Han hänvisar till den fascinerande men kontroversielle statsvetaren och sociologen James Burnham, som redan 1941 i boken The Managerial Revolution förutspådde att framtidens överklass inte skulle bestå av de rikaste kapitalisterna, utan av universitetsutbildade chefer, förvaltare, mediepersoner och akademiker.

Denna nya överklass är till största delen anställda människor, om än med god lön. De styr världen utan att själva vara riktigt medvetna om det, eftersom det de själva betraktar som rätt uppfattas som universella sanningar. Den som protesterar ses alltså inte som en meningsmotståndare, utan som förbrytare eller åtminstone som extremist.

Den nya överklassen finns i storstäderna, antingen i innerstäderna eller i exklusiva förorter. I samma städer bor en underklass som servar överklassen, ofta invandrare. Utanför dessa ”hubs” finns det som Lind kallar ”heartlands”, vilket väl är det Ebba Busch syftade på i sitt tal inför misstroendeförklaringen när hon talade om Sveriges hjärtland.

Det är inte, framhåller Lind, en motsättning mellan stad och land, för också i hjärtlandet bor de flesta i städer eller större samhällen. Den rena landsbygdsbefolkningen är försvinnande liten. Det som utgör den stora skillnaden mot överklassen är att antalet högutbildade är mycket mindre, att människor sysslar med produktion av varor och tjänster.

Missnöjet mot den nya överklassen tar sig nya uttryck i olika länder. I USA röstade man på Trump, i Storbritannien på Brexit, i Östeuropa på olika nationalistiska och ibland reaktionära partier. I Nordeuropa är det partier som ofta är starkt negativa främst till muslimsk invandring, men det Hirvonen missar i sina svepande formuleringar är att de ofta inte alls är fientliga till sexuella eller andra inhemska minoriteter.

Nooshi Dadgostar är alltså inte Stalin eller Molotov. Hon är Sveriges svar på Donald Trump. Jag är inte så säker på att hon uppfattar det som en större komplimang, men vad jag menar är alltså att rörelsen mot den nya överklassen är så bred att den tar sig helt olika uttryck i olika länder. Det är motståndet som förenar, inte att alla dessa olika rörelser har gemensam agenda. Socialdemokraterna har gått från att vara arbetarpartiet till att bli partiet för den nya överklassen. När Dadgostar fällde Löfven anslöt hon sig alltså till den rörelse som i USA bland annat förde Trump till makten.

Det är intressant att det var Vänsterpartiet som fällde regeringen, därför att i sitt väljarstöd torde Dadgostar har fler medlemmar av det Lind identifierar som den nya överklassen, än underklass. Att det finns uppenbara likheter mellan V och SD vill hon förmodligen inte heller erkänna, ens för sig själv. Annars hade en regeringskoalition med både V och SD ingående varit en intressant lösning. Dadgostar sade själv att hon aldrig kommer att ”släppa fram en högernationalistisk regering”, men om hon själv ingår i regeringen är det ju den bästa garantin för att den inte enbart är höger.

Lind skriver (i min översättning):

Demagogisk populism är symptomet. Teknokratisk nyliberalism är sjukdomen. Demokratisk pluralism är boten.

Den demokratiska pluralismen innebär alltså att man inser att alla människor inte skriver under på den senaste versionen av värdegrunden. Det gör dem inte till vare sig nazister, rasister eller något annat hemskt. Det är helt enkelt så att väljarna ofta är mindre radikala än sina politiker. Den demokratiska pluralismen kan innebära ett samarbete, ibland byggt på att man är enig om sin oenighet.

Hur nästa regering ser ut vet vi ännu inte, inte heller om det blir ett extraval. Men låt oss hoppas att nästa regering inte är naiv och att den ser saker komma.

Läs även: Gudmundson: Äntligen röstades Löfven ner