”Jag är så glad att jag är svensk, o säg var finns ett land så stjärneklart” skaldade en gång den västgötske prästen Paul Nilsson (1866–1951). Orden tonsattes av Alice Tegnér men hade väl i dag varit bortglömda om det inte vore för sketchen ”Sverigebruden” 1962, där Birgitta Andersson berättar om hur hon offrar sig för handelsbalansen, badar naken med en dalahäst under armen och sjunger att hon är så glad att hon är svensk.

Visst finns det många skäl att vara glad över att man är svensk, men det finns också skäl att fråga sig om det inte också är så att man är så svensk därför att man är glad. Det är visserligen en lätt sak att leta fram mängder av skildringar av svenskt ”folklynne”, som kan berätta att svenskar är buttra och surmulna. ”Folket i Wässbo är i allmänhet af ett alfwarsamt sinnelag, dygdigt, upriktigt, försiktigt, waksamt, qwickt och läraktigt, samt nitiskt uti Gudsdyrkan”, skriver Gaslander i Beskrifning om Swenska Allmogens Sinnelag (1774). Men Gustav Sundbärg i sin klassiker Det svenska folklynnet (1911) delar inte riktigt den synen. Han menar att svenskar kännetecknas av kärleken till naturen och bristen på psykologi. Svensken, menar Sundbärg, ”intresserar sig icke för människor” utan indelar dem kort och gott i ”trefliga” och ”otrefliga”. Svenskar föredrar naturligt nog de trevliga människorna, men frågar sig aldrig varför den ene är trevlig och den andre otrevlig.

Sundbärg skriver:

I andra länder är det, i fråga om affärer, en merit i första rummet att vara flitig och skötsam, – i Sverige åter att vara ”treflig”, ge goda middagar o. s. v. För en sådan står all äfven ekonomisk hjälp öppen.

Läs även: Dan Korn: Folkhälsonationalismen är gammal vanlig storsvenskhet

Det påminner om några rader i novellen ”Bankkalas” av Fritiof Nilsson Piraten (Millionären och andra historier 1965) där styrelsen för sparbanken i Sämskevik diskuterar en lånerevers. Låntagaren är ökänd, den ene borgensmannen svag, medan den andre är okänd. Vem är Zachris Svensson i Tuaröd? Det är bara konsul Sam Jubell som känner honom och han säger:

Jo, honom känner jag väl. De e en glad skit, så det lånet kan vi ta.

Lånet avslogs dock, så bankstyrelsen var klokare än vad Sundbärg menade kännetecknar svenskar. Men Jubells resonemang i Piratens tappning säger ändå en hel del.

En elegantare form av samma sorts tanke kanske vi hittar i Evert Taubes ”Havsörnsvals” där damen i ett dansande par säger till mannen: ”Ni är nog farlig, mycket farlig säger mor... Men det gör inget alls, för ni dansar så härligt vals”.

Sundbärg ger ”ett dråpligt exempel på äkta svensk psykologi” ur Gustaf Frödings Räggler å paschaser 1 (1895), den lilla berättelsen ”Patron”, som i korthet går ut på att folk talar illa om patron, men det är inget att bry sig om. Visserligen var han så svår efter kvinnfolk att unga flickor inte tordes gå ut när han var i socknen och visserligen söp han och lurades i affärer och klådde bönderna och sög ut statarna och gjorde livet på bruket till ett helvete. Och visserligen misshandlade han sin fru till döds och plågade sin dotter så att hon blev mentalsjuk, men han var ändå en rejäl karl. Varje gång man kom in på kontoret bjöd han på en sup eller två och han berättade roliga historier, så det vore synd att säga att det var en dålig karl.

Frödings berättelse är givetvis en karikatyr, men jag har faktiskt flera gånger hört gammalt folk berätta om en länsman som förskingrade skatteuppbörden på kortspel, men att det inte var så allvarligt, ”för han var alltid så rolig”.

Att försöka beskriva vad som karaktäriserar ett folk, som givetvis består av en mängd olika individer, utifrån historier och subjektiva bedömningar är givetvis en ytterst tveksam metod. Men när det gäller iakttagelsen att svenskar gillar människor som är roliga eller i varje fall trevliga, snarare än dem som är allvarliga och som kan uppfattas som otrevliga, finns det ett märkligt fenomen, som talar för att det ligger något i Sundbärgs uppfattning. De filosofer och andra tänkare som haft en positiv människosyn har snabbt blivit populära i Sverige, medan många av oss knappt har hört talas om dem med en pessimistisk människosyn.

Läs även: Skogkär: Förebilden Sverige börjar likna ett varnande exempel

Bill Wattersons tecknade serie ”Calvin and Hobbes” producerades under de tio åren 1985–1995 men repriseras fortfarande i många tidningar. I Sverige kallas serien ”Kalle och Hobbe”. Orsaken är inte svår att räkna ut. Den sexårige pojken med lillgamla manér och stort självförtroende är uppkallad efter reformatorn i 1500-talets Genève, Jean Calvin, medan hans tygtiger som har en mera jordnära människosyn heter Hobbes efter den engelske 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes. Nog för att en och annan i Sverige hört talas om Calvin, eller i varje fall om Kalvinismen, men vem har hört talas om Hobbes?

Thomas Hobbes talar i sitt klassiska verk Leviathan (1651) om människans naturliga tillstånd som ”ensamt, fattigt, plågsamt, djuriskt och kort”. Där ingen styrande makt finns råder allas krig mot alla. Hobbes har alltså en mycket pessimistisk människosyn. Medan han kom att spela en stor roll i 1600-talets Europa uppmärksammades han inte i det samtida Sverige och hans bok översattes till svenska för första gången 2004.

Annat var det med John Locke, en annan filosof i 1600-talets England. Hans syn på människans naturliga tillstånd var att alla människor är jämlika och har ett grundläggande egenvärde. Det var åsikter som gick hem i stormaktstidens Sverige. Hans bok om barnuppfostran översattes till svenska redan 1709 och andra delen av hans tvåbandsverk om det rätta styrelseskicket översattes på riksdagens bekostnad 1726, som det står i förordet, ”i betraktande af den särdeles nytta som Swea Rikes Innebyggare kunde hämta derutur”. Hans Essay concerning human understanding (1690), där han formulerar sina berömda ord om den nyfödda människan som ett oskrivet blad, är dock fortfarande oöversatt.

Jean Jacques Rousseau med sin romantiska syn på människans natur och tankar om fri uppfostran vann omedelbart genklang i Sverige. David Hume, den skotske filosofen och flitige författaren, är kanske det tydligaste exemplet på att om man vill uppmärksammas i Sverige så ska man vara trevlig. Hans skrifter i ekonomi och handel översattes redan på 1700-talet, medan hans djupare verk om den mänskliga naturen först uppmärksammades på 1900-talet.

Och så är det fortfarande. Den tidning du läser detta i, Bulletin, har under det dryga år den funnits uppmärksammats flitigt i andra medier när det handlat om bråk, om vem som höjt rösten eller hur den ekonomiska situationen sett ut, det vill säga allt sådant som Sundbärg skulle ha kallat ”otrefligt”. Det som stått i tidningen, de avslöjanden tidningen gjort och de tankar som förts fram, har inte varit lika intressant.