Föreställningen om att Sverige fungerar som en global förebild i allt från kampen mot antisemitism till klimatpolitik är mest önsketänkande.
Statsminister Stefan Löfven (S) är inne på upploppet. Om mindre än en månad säger han tack och adjö och lämnar över ledningen av såväl partiet som regeringen till Magdalena Andersson.
Onsdagens Förintelsekonferens i Malmö blev sannolikt Löfvens sista stora nummer, och på sitt sätt en passande final på en politisk bana som präglats av betydligt mer snack än verkstad.
I Socialdemokraternas och den rödgröna regeringens föreställningsvärld är Sverige landet resten av världen ser upp till. När Sverige går före, följer andra efter. I fråga efter fråga.
Att denna regering även har ambitioner att samla resten av världen i kampen mot antisemitism är därför inget att förvånas över. Trots att Sverige knappast är något föredöme på området – vilket inte minst situationen för Malmös judar visar.
Nu blev gensvaret kanske inte riktigt vad regeringen hoppats.
På papperet är deltagarlistan någorlunda imponerande: Frankrikes president Emmanuel Macron, USA:s utrikesminister Antony Blinken, FN:s generalsekreterare António Guterres, Israels president Isaac Herzog. I verkligheten är ingen av dem på plats. De medverkar via länk eller med förinspelade videohälsningar.
Även Löfvens partikamrat på andra sidan Öresundsbron, den danska statsministern Mette Frederiksen, har viktigare saker för sig.
“Det har varit ett stort intresse, men det är fortfarande pandemikänningar”, löd utrikesminister Ann Lindes (S) förklaring till den klena uppslutningen.
Läs även: Löfven skulle ”knäcka gängen” – dödsskjutningarna ökade mest i Europa
Tidigare försök av Löfven att sola sig i andras betydligt större strålglans har inte heller gått så bra.
Ett av Löfvens mer grandiosa projekt har varit The Global Deal, som går ut på att göra den svenska arbetsmarknadsmodellen till förebild för relationerna mellan arbetstagare och arbetsgivare i resten av världen; “en global Saltsjöbadsanda”, med Löfvens egna ord.
Löfven skrev personliga brev till bland andra Bruce Springsteen, Meryl Streep och Matt Damon i förhoppningen om att stjärnorna skulle delta vid lanseringen av projektet 2016. Det blev inget av med den saken.
Snart sju år har gått sedan regeringen Löfven erkände Palestina som självständig stat, med förhoppningen att andra skulle följa efter. Rusningen uteblev. Colombia och två lilleputtstater i Västindiens övärld, Saint Kitts och Nevis samt Saint Lucia, är de enda som erkänt Palestina sedan dess.
I det längsta bedrev Sverige en asylpolitik som i sin generositet saknade motstycke i EU. “Mitt Europa bygger inte murar”, utropade Löfven mitt under flyktingkrisen hösten 2015. Det struntade Europa i. Om Löfven och hans ministrar på allvar trodde att andra skulle följa Sveriges exempel blev de grymt besvikna. I stället tvingades Sverige följa efter och så gott det gick täppa till gränserna. Nu har ambitionerna att vara EU:s ledande mottagarland för asylsökande skrotats, åtminstone i S-retoriken.
Läs även: Bokslut över Löfvens arbetspolitik: Skulle bli bäst i EU – blev tredje sämst
Men skam den som ger sig. Inget av detta har inneburit att de storvulna, storsvenska ambitionerna dämpats, snarare tvärtom.
På tisdagen förkunnade regeringen stolt att Sverige ska fördubbla sitt klimatbistånd till 15 miljarder kronor år 2025. De 15 miljarderna kommer inte att räcka långt. Men återigen är förhoppningen att andra länder ska skåda ljuset och följa efter. Resultatet blir då att “fler länder kommer kunna ställa om sina ekonomier snabbare”, tänker sig regeringen.
I kampen mot klimatförändringarna är regeringens ambition att Sverige ska vara bäst i klassen, alltid och överallt. Att våra klimatpåverkande utsläpp i ett globalt perspektiv är försumbara förändrar ingenting.
Om inte Sverige visar vägen går världen under.
Sverige ska bli världens första fossilfria välfärdsstat, heter det. Samtidigt är regeringen med Miljöpartiets domedagsprofeter i spetsen fullt upptagen med att dra undan mattan för den industri som utgör en förutsättning för välståndet och välfärden.
I den verkliga världen framstår Sverige alltmer som ett varnande exempel.
Fast även misslyckanden kan så klart vara till ledning för andra. Om det nu är någon tröst.
