Det var en gång en förtvivlad människa som utbrast:

– Åh, jag tror jag blir galen!

Men en cyniskt inställd vän som hörde det där svarade:

– Man kan inte bli det man redan är!

Jag kom att tänka på den historien när jag läste Expressens stora intervju med Annie Lööf.

Nej, nej! Inte så! Erkänn att du trodde att jag menar att Annie Lööf är galen. Nog för att jag inte delar uppfattning med henne särskilt ofta, men galen tror jag inte att hon är. Det är inte alls så jag menar. (Om du trodde att jag menade det måste det ha berott på din egen förutfattade mening!)

Vad jag syftar på är Lööfs ord om att Sverigedemokraterna hotar den liberala demokratin. Men om man menar det måste vi först veta om Sverige är en liberal demokrati. Man kan inte hota det som inte finns. Vad begreppet liberal demokrati egentligen innebär finns det visserligen lite luddiga uppfattningar om, men så mycket kan i varje fall sägas som att det finns mycket som tyder på att Sverige inte riktigt uppfyller de grundläggande klassiska kraven för att kunna kallas en liberal demokrati.

Begreppets ursprung är en smula diffust. Liberal demokrati är inte samma sak som liberalistisk demokrati, alltså en demokrati som bärs upp av liberal ideologi. Man kan vara socialist eller konservativ och ändå verka i och försvara en liberal demokrati. Men man kan också vara liberal och verka i en demokrati som inte är en liberal demokrati.

Ett av den liberala demokratins främsta kännetecken är att det råder en representativ demokrati, det vill säga att folket inte själva styr landet genom folkomröstning i varje fråga, utan väljer representanter – läs riksdagsmän – som framför folkviljan, men som samtidigt hålls i schack genom ett system av det som på engelska kallas ”checks and balances”, att olika maktcentra kontrollerar varandra. Ofta finns det inbyggt ett system av tröghet för att förhindra snabba maktförändringar, exempelvis som i USA, där kongressen består av senaten och representanthuset, eller som i Storbritannien, där parlamentet består av över- och underhus.

Läs även: Dags att omvärdera borgerligheten

Dessa tämligen krångliga system finns till för att förhindra det som brukar kallas ”majoritetens tyranni”. Demokratin bygger på att majoriteten bestämmer den förda politiken, men samtidigt vill man försvara minoriteters rätt att tycka och handla annorlunda, åtminstone till en viss del. Då talar vi inte enbart om etniska minoriteter, utan lika gärna om människor med en avvikande politisk uppfattning eller andra ekonomiska intressen. En extremt frihandelsvänlig regering ska inte omedelbart efter maktövertagandet kunna införa sådana regler att det lokala jordbruket helt slås ut, även om den har majoritetens stöd. Minoriteten som består av bönder ska åtminstone ha chansen att kunna opinionsbilda för en annan politik fram till nästa val.

Förr var det stora hotet en majoritet av arbetare som skulle beslagta den välbärgade minoritetens industrier och gods. I dag kan vi lika gärna tänka oss en majoritetsregering som vill införa olika wokeinspirerade regler som mer konservativa arbetarväljare inte vill ha. Trögheten i systemet förhindrar snabba förändringar. Det är därför Winston Churchill lär ha sagt (det är troligt att orden egentligen är mycket äldre, men strunt i det):

– Demokratin är den sämsta styrelseformen – bortsett från alla andra som prövats.

Ett annat grundläggande kännetecken för en liberal demokrati är – av samma skäl som ovan – att rättsväsendet står över parlamentet. Det betyder att parlamentet stiftar lagar, men dessa kan rivas upp av högsta domstolen, om denna bedömer att lagen strider mot grundlagens principer. Det var därför president Trump inte kunde driva igenom en del av sina lagförslag.

Begreppet liberal demokrati är ungt och kan ha inspirerats av kunskapen om att en av liberalismens stora tänkare, John Stuart Mill, skrev en bok om den representativa demokratin 1861. Men idéerna bakom de maktdelningsprinciper som jag beskrivit här är mycket äldre än så. Tankarna går osökt till den franske filosofen Charles Louis de Secondat Montesquieu och hans verk De l’Esprit des lois (1748), där han lägger fram principen om maktdelning. Tack vare den boken tror många att maktdelningsprincipen är en uppfinning från upplysningstiden, men tanken var gammal redan på Montesquieus tid. Ska vi hitta rötterna till idéerna om den liberala demokratin hamnar vi i stället i femtonhundratalets Genève, där professorn i hebreiska Bonaventure Cornelius Bertram skrev De Politica Judaica (1574), där han argumenterar för att det forna Israel på Bibelns tid var en republik med maktdelning, där kungen också var överbefälhavare, men inte hade något att säga till om när det gällde lagstiftning och lagens uttolkning, för det sköttes av det demokratiskt fungerande stora rådet med sjuttio medlemmar. Religionen var skild från staten genom att översteprästen inte hade rätt att lägga sig i politiken, men å andra sidan hade kungen inte ens rätt att besöka templets inre delar.

Om Bertram hade rätt i sin beskrivning av det forna Israel kan vi lämna därhän, men han skapade i varje fall en ideologi som försvarade den demokrati som redan fanns i Genève. Och eftersom Genève vid denna tid var hemort för Jean Calvin spreds Bertrams idéer med kalvinismen till framför allt Holland och Skottland. Därifrån utvandrade stora skaror till Amerika under 1600- och 1700-talen och som Judith Shklar har visat i sin essä En ny konstitution för en ny nation var de amerikanska grundlagsfäderna, som författade USA:s konstitution, starkt påverkade av de presbyterianska, kalvinistiska församlingarna i Amerika.

I Sverige hade däremot dessa idéer mycket liten påverkan, bara indirekt. När den nya svenska grundlagen skrevs 1809 infördes principer om maktdelning mellan kung, riksdag och regering. Rättsväsendet fick en friare ställning, men en högsta domstol som granskar lagar och som kan förkasta dem infördes inte. Denna grundlag gällde fram till 1974 och ersattes då av den nuvarande. Eftersom den nya innebar tvåkammarriksdagens slopande försvann då en annan av den liberala demokratins grundpelare. I stället för som tidigare val vartannat år, ena gången till riksdagens andra kammare, andra gången till kommuner och landsting, som i sin tur utsåg ledamöterna i första kommaren, har sedan dess det nuvarande systemet rått. Nya lagar ska visserligen granskas av lagrådet och konstitutionsutskottet, men båda dessa institutioner är remissinstanser och inte beslutsfattande organ, svagare än andra länders högsta domstolar och körs ofta över. Det var precis så man ville ha det från socialdemokraternas sida, inte minst från Carl Lidboms, vars ord om lagarna som ”instrument som används för att uppnå politiska mål” blev beryktade och som ledde till att denna nonchalanta inställning till rättsväsendet kallades ”lidbommeri”.

Att Sverige i så liten grad har maktdelning och inbyggda stoppklossar i systemet innebär att en demokratiskt vald majoritet med ganska enkla medel och på ganska kort tid kan ändra i grundlagen så att demokratin avskaffas. Om en sådan förändring genomfördes skulle den givetvis ske under mängder av fluffiga paroller om ökad demokrati och kamp för värdegrunden – tills demokratin är borta.

Läs även: Dan Korn: Folkhälsonationalismen är gammal vanlig storsvenskhet

När Annie Lööf ska förklara varför SD utgör ett hot mot den liberala demokratin talar hon om den borttagna prideflaggan i Sölvesborg och att SD vill verka för återvandring. Det kan man givetvis ha synpunkter på, men inte är det några hot mot den liberala demokratin. Om den liberala demokratin nu finns i Sverige, vill säga. Man kan inte hota något som inte finns och i Sverige finns den i varje fall endast i liten grad.