Radikala vänsterpartier skördar framgångar i nordeuropeiska storstäder. I det danska lokalvalet i veckan blev Enhedslisten största parti i Köpenhamn med sina 24,6 procent. Tidigare i år fick Sosialistisk Venstre över 13 procent i Oslo och revolutionära Rødt över 8.

I Ystad Allehanda fördjupar sig den alltid läsvärde liberale politiske redaktören Petter Birgersson i fenomenet (18/11). Han efterlyser mer kritisk granskning av den framväxande rörelsen, och hoppas på att utvecklingen balanseras genom att ”landsbygdsväljarna är beredda att ge de klassiska borgerliga partierna en chans”.

Men kanske är det inte blicken på vänsterpartierna som behöver skärpas, utan på borgerligheten.

Borgerlighet är ett begrepp med flera betydelser.

Under det svenska 1900-talet har ordet använts främst som samlande beteckning för de ickesocialistiska partierna. Det sägs att det var Allmänna valmansförbundet, dåvarande Moderaterna, som började använda begreppet borgerlighet på det sättet. Genom konstruktionen av en föreställd gemenskap kunde man ena disparata intressen i kamp mot den numerärt väldiga arbetarrörelsen. Det sammanhållande kittet var bejakandet av marknadsekonomi.

Det var ett framgångsrikt projekt, även om det har synts bristningar i fasaden. Inte sällan har det funnits behov av att markera existensen av en annan borgerlighet. Under första halvan av 1900-talet definierades liberalerna som borgerlig vänster. På det radikala 1970-talet ville Folkpartiet återknyta den traditionen. Även i våra dagar förekommer begreppet borgerlig vänster, inte minst när socialistiska skribenter målar upp en drömbild av en svunnen socialliberal strömning.

Huvudsakligen har dock borgerlighet kommit att definieras enligt den gamla moderata strategin från förra seklets början. I dag har den beskrivningen vunnit sådan kraft att vi närmast sätter likhetstecken mellan ordet borgerlighet och de fyra partierna som utgjorde Allians för Sverige: Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet.

Men på senare år har det visat sig att det finns tydliga ideologiska sprickor i denna borgerlighet. Det råder plötsligt inte någon självklar intressegemenskap bland de fyra partierna. Centerpartiet är till och med redo att skruva upp grundbulten ”ickesocialistiskt” ur sitt fundament.

Centerpartiets överlöpning har uppfattats som ett ofattbart svek bland alla dem som betraktar sig som borgerliga i Alliansbetydelse. Men kanske ska borgerlighet inte huvudsakligen förstås som en synonym för marknadsliberalism?

Om vi i stället betraktar borgerlighet med andra glasögon kanske bilden klarnar. Förlåt om jag svär i kyrkan nu: låt oss i stället tänka lite mer som Karl Marx.

Läs även: Danska partier skjuter upp som kantareller i en skogsbacke

Borgerskapet är ursprungligen en beteckning för de näringsidkare som bodde i städerna. Deras ekonomiska intressen skilde sig från de andra samhällsklassernas. De hade inte adelns stora lantegendomar. De hade lämnat bondesamhällets närmast primitiva bytesekonomi. De hade behov av en annan politik.

Överflödet i städerna skapade också förutsättningar för en annan livsstil. Rikedomen gav möjlighet till välgörenhet. Utbildningen producerade framstegstro. En lägre grad av social kontroll gav grogrund åt individualism. Kvinnor stärkte sin ställning. En rad så kallade lyxåsikter kunde frodas: pengar är inte viktiga, försvar inte nödvändigt och rättigheter kan frikopplas från plikter.

Många av de radikala rörelser vi har sett växa fram under 1900-talet har sprungit ur borgerliga miljöer. Rösträttsfrågan, kvinnoemancipationen, fredsrörelsen och djurrättskampen har alla drivits från de borgerliga salongernas biedermeierfåtöljer och pianopallar.

Den vänsterextrema proggrörelsen på 1970-talet befolkades inte av industriarbetare, utan av borgerlig ungdom. Dagens klimataktivister kommer inte från skogslänen – Gretas mamma är operasångerska och pappa är skådespelare.

Det går en rak linje av borgerlighet från Fogelstadgruppens kvinnosakskvinnor på 1920-talet till röstmönstren i dagens urbana medieklass.

Med det synsättet blir utvecklingen under de senaste årens val i storstäderna ingen avvikelse. Radikala partier med slagord om bistånd, socialhjälp, utbildning, djurskydd, MR, antidiskriminering, nedrustning och miljö har sitt naturliga habitat innanför stadsmurarna. Det är de borgerliga välgörenhetsdamernas ekosystem. Charles Dickens hade känt igen dem direkt om han hade återuppstått i dag. August Strindberg hade skrattat.

Frågan blir helt enkelt felställd när man undrar varför borgerligheten förlorar greppet över storstäderna. Det som sker är tvärtom snarast en eruption av borgerlighet.

Det är bara en annan borgerlighet.

Läs även: Ett blågult block har formats