Alla dessa turer som ledde fram till det inte helt sannolika utfallet att det skulle bli ett oklart antal nya talmansrundor – var det verkligen nödvändigt? Kunde ingen ha räknat ut i förväg att ett stöd till Sverigedemokraternas initiativ till misstroendeförklaring skulle utmynna i att Sverige nu står inför en kanske lång period med en ”expeditionsministär” ett år före det ordinarie valet? Och med risk att det ändå blir extraval?

Det är sannolikt så att dagens situation är en följd av en rad felbedömningar både av V och flera av de övriga partierna. Kanske det hela rentav började med en missuppfattning från V:s sida om vad punkt 44 i januariavtalet egentligen betydde. Det var en ganska obetydlig punkt som berörde ungefär 0,5 procent av hyresrätterna och som syftade till att underlätta ett ökat bostadsbyggande. Men V beskrev detta redan i januari 2019 som ett förslag som skulle avskaffa hyresregleringen i hela beståndet. De framförde egentligen aldrig argument mot reformens uttalade syfte: att den skulle leda till ökat byggande.

Läs även: Jakob Heidbrink: Regeringskrisen visar att Sverige behöver en ny grundlag

Det kan ha varit ett misstag från V om syftet med förslaget men man såg ganska snabbt vilket effektivt argument denna beskrivning utgjorde. Detta berodde nog i hög grad på att januaripartierna inte med kraft bemötte Vänsterpartiets lögnaktiga beskrivning. Denna beskrivning fick dessutom stöd av Hyresgästföreningen som naturligtvis såg en god möjlighet att värva nya medlemmar med hjälp av ett diffust hot om gigantiska hyreshöjningar. Vi ser här ett exempel på att utebliven sakdebatt inledningsvis öppnar för en mytbildning som tycks vara nästan omöjlig att komma tillrätta med efter en tid.

Vänsterpartiet försökte stärka sin argumentation att det marginella förslaget i punkt 44 med automatik skulle leda till hyresregleringens totala avskaffande genom att hänvisa till att det gick så i Finland. Här borde de andra partierna ha dragit öronen åt sig. Nooshi Dadgostar (V) var uppenbarligen ute efter någonting långt större än hyresfrågan när hon var beredd att ta till helt felaktiga sakbeskrivningar i sin kampanj mot regeringen. På själva midsommaraftonen hade SvD ett reportage med bland annat en finländsk bostadsmarknadsexpert om hur det gick till i Finland. Det var Nordeas tidigare chefekonom Roger Wessman som fick uttala sig och han hävdade att ”det aldrig [var] fråga om att bara avreglera nya bostäder”.

Läs även: Dahlman: ”Ta ansvar” är de rödas skrämselpropaganda i regeringskrisen

Men i politiken trodde man ändå inte på att Dadgostar var helt illvillig. Hon ansågs hota med misstroendeförklaring i hopp om att regeringen därmed skulle släppa punkt 44 och därför fanns det ingen anledning för M och KD att hjälpa till genom att vara beredda att stödja ett misstroende. Och att V skulle stödja ett misstroende framlagt av sin fiende SD ansågs uteslutet. Dessa felbedömningar satte igång hela processen där Löfven nu hoppas på att få återkomma efter några talmansrundor.

Om inte några få politiska vildar sätter käppar i hjulet för Löfven är det sannolikt en realistisk bedömning. Han har då ett stöd med ett mandats övervikt och kan också hoppas på att få igenom sin budget om V nöjer sig med sin seger över Löfven och accepterar hans budget utan att förhandla med C. En ”högerkonservativ” budget borde vara sämre för V än Löfvens budget utan ”marknadshyror”. Dörrmattan V har då gett Löfven en ordentlig näsbränna och Dadgostar har gott hopp om att få profitera på detta i valet 2022.

Allt har dock inte gått de före detta kommunisternas väg. Regeringen ser ut att bli den svagast tänkbara med endast ett mandats övervikt. Risken för en ny regeringskris är avsevärd. Skulle det inträffa borde opinionen slå tillbaka mot V som försatt landet i detta elände.

Danne Nordling
Nationalekonom och fri debattör