Det är skillnad mellan konstitution och konstitutionell urkund. Konstitutionen är viljan hos människor att utgöra ett politiskt samfund, att leva tillsammans i en politisk enhet enligt vissa grundläggande principer, som demokrati eller monarki.

En konstitutionell urkund är en följd av konstitutionen. Den är en skapelse genom vilken ett existerande politiskt samfund ger sig självt detaljerade regler för hur gemensamma angelägenheter ska hanteras. En konstitution förhåller sig till en konstitutionell urkund som fröet förhåller sig till trädet: Fröet skapar trädet, men fröet försvinner i trädet.

Problemet med konstitutionella urkunder är att de är medvetna skapelser. De kanaliserar makt till vissa grupper och ger regler för hur makten ska utövas. Konstitutionella urkunder är alltså tekniska skapelser. Som all annan lagtext är de beroende av lagstiftarens fantasi: det som man inte kan föreställa sig, kan man inte heller förutse och reglera.

Konstitutionella urkunder leder alltså inte utvecklingen, utan kan endast skapa rännor genom vilka historiens vatten ska rinna. Blir det översvämning, är rännorna maktlösa. Svämmar över. Huruvida det blir översvämning beror på hur djupa rännorna är: ju grundare rännor desto snabbare blir det översvämning.

Läs även: DEBATT: Grundlagen är som en osäkrad handgranat

Den svenska regeringsformen tillhandahåller rännor för vackert väder: den fungerar så länge det inte uppstår några djupare motsättningar, men när olika delar av det politiska samfundet vill mycket fundamentalt olika saker, kan regeringsformen inte hantera situationen. Innevarande regeringskris är ett tecken på detta.

Krisen började redan 2018. Det finns i nuvarande riksdag inga stabila majoriteter utan mycket smärtsamma kompromisser. Kompromissvilja saknas dock, i synnerhet hos Centern: partiet vill delta i maktutövningen, men vill inte binda sig vid löften till vare sig Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna. Givet att också antingen Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna krävs för majoritet, blir Centerpartiets kravbild förstås orealistisk. Inte heller Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna kan samarbeta. Eftersom dock minst två av dessa tre partier behövs, måste något av dem ge upp sina krav på inflytande.

Det är här regeringsformens brister visar sig. Efter ett ordinarie val röstar riksdagen om huruvida den sittande regeringen åtnjuter kammarens förtroende. Vid vackert väder är en sådan omröstning tidsbesparande: har regeringen fortsatt förtroende, behövs ingen regeringsbildning. Problem uppstår när det finns en majoritet mot den sittande regeringen, men ingen majoritet för någon annan. Kombinationen blir destruktiv: Riksdagen kan enas om det negativa, men inte om det positiva. Vad det leder till vet vi: ändlösa talmansrundor utan resultat.

Sent omsider fick man 2018/19 ändå ihop ett besynnerligt samarbete utan givande och tagande. Det fanns inget som alla regeringsbärande partier ville, utan endast något de alla ville förhindra. Samarbetet grundades på inbördes oförenliga löften till olika parter.

Läs även: Salomon Schulman: Regeringskris och en Molotov–Ribbentrop-pakt light?

Tre år senare är vi där igen. Än en gång har riksdagen bekräftat att den saknar förtroende för regeringen. Ingen vet dock vad som ska hända nu. Istället för att ta itu med Sveriges alla problem, från pandemihantering via gängskjutningar till förvaltningskrisen, leker politiken levande charader.

Det skulle vara enkelt att skapa regler som förhindrar sådana farser. Den tyska grundlagen kräver exempelvis en positiv majoritet för att tillsätta en kansler (Tysklands statsminister). I Sverige skulle det betyda att Löfven redan 2018 hade behövt ge klara löften till sina olika samarbetspartners. Vänsterpartiet hade utan vidare kunnat kräva en ministerpost för sina röster – att endast lägga ner rösterna skulle inte ha räckt för att tillsätta en regering. På motsvarande sätt för Centerpartiet och Liberalerna. Vi hade aldrig behövt se en så självmotsägelsefull regering tillträda.

Detsamma gäller misstroendevota. I den tyska grundlagen måste misstroendevota vara konstruktiva: man röstar bort en statsminister genom att rösta fram en annan. Det går inte att endast rösta bort en regering. Med det tyska systemet hade Vänsterpartiet varit tvunget att kohandla med andra partier innan det fällde regeringen. Vi hade sluppit den avancerade kremlologi som nu breder ut sig.

Läs även: Gudmundson: Annie Lööf räddar Stefan Löfven igen

Själva den svenska konstitutionen ser ut att vara ifrågasatt och samtidigt ger de svenska konstitutionella urkunderna inte svar på frågan hur en sådan kris ska hanteras. Det politiska samfundet är idag inom sig djupt oenigt om vad Sverige är och bör vara. De skrivna reglerna befrämjar, snarare än bromsar, dessa tendenser.

Jag menar att Sverige behöver en ny regeringsform, en som håller när det åskar. Men för det måste först önskan om ett politiskt samfund återskapas, det gemensamma återupptäckas. Så länge de politiska lägren förnekar varandras existensberättigande, finns ingen grund för något stabilt politiskt bygge.

Jakob Heidbrink
Docent i juridik och lektor vid Handelshögskolan i Göteborg