Facebook noscript imageDe låga förväntningarnas miljöpartism
Per Gudmundson
Ledare
De låga förväntningarnas miljöpartism
Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi vid SVT Agendas partiledardebatt. Foto: Henrik Montgomery, TT.
Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi vid SVT Agendas partiledardebatt. Foto: Henrik Montgomery, TT.

Bara efter en Bolund, en Lövin och en Romson kan en Stenevi betraktas som succé.

”I Märta Stenevi har mp hittat ett kraftfullt språkrör”, twittrade Dalademokratens Göran Greider. ”Stenevi är stensäker i tv” sade Aftonbladets Jonna Sima. ”Riktigt bra” instämde Helle Klein, Dagens Arbete. 

Jo, partiledardebatten i SVT Agenda enade verkligen vänsterkommentariatet. ”Efter valet kommer det troligtvis att talas om Stenevi-effekten”, summerade vänsterliberala Jönköpings-Posten (som har etiketten oberoende borgerlig).

Intressant nog gjorde tv-tittarna inte samma bedömning som proffstyckarna till vänster. I båda kvällstidningarnas opinionsmätningar hamnade Stenevi en god bit ner på listan – i Expressen rentav i bottenskiktet. 

Gissningsvis är berömmet bara ännu ett tecken på det fenomen som vi kan kalla de låga förväntningarnas miljöpartism.

Väljarna förutsätter att politikens roll är att åstadkomma förändring och att debatter ska ge raka svar på svåra frågor. De ger lågt betyg till mediokra prestationer. De imponeras vanligtvis inte av Miljöpartiet. På samma sätt resonerar högern.

Vänsterns erfarna politiska bedömare ser det hela annorlunda. Till skillnad från väljarna gillar de generellt Miljöpartiet. De har bara inte så stor tilltro till att ett språkrör ska leverera. Tvärtom blir de positivt överraskade när ett språkrör uppfyller vad som annars är grundläggande krav för partiledare.

Faktum är att hela Miljöpartiets existens bygger på samma princip. Ingen tror egentligen att MP:s politik fungerar. Den är mest en klädsam ekologisk accessoar för den välbeställda eliten, till en i övrigt kapitalistisk och industribaserad livsstil. En politiskt korrekt lyx man unnar sig för att sätta guldkant på samvetet.

Miljöpartiet är på så sätt den politiska adelns motsvarighet till påfågelns stjärt. Det är så man signalerar evolutionär duglighet. Sverige är ett av världens rikaste länder. Svenskarna är ett av världens mest framgångsrika folk. Vi har råd med ett politiskt femprocentsparti som ägnar sig åt etiskt intressanta symbolfrågor som djurrätt och tillväxtkritik. 

Att stjärten, förlåt, att Miljöpartiet ska fylla någon praktisk funktion är det ingen som föreställer sig. Tvärtom. Varje gång MP överskrider förväntningarna och får reellt inflytande blir folk arga. Det må gälla plastpåseskatt, bensinmacksnedläggningar eller afghanamnesti – missnöjet blir kompakt.

Läs också: Så blev en fullt fungerande flygplats ett problem

Men påfågelns stjärt måste ju synas i alla fall något. Annars är den poänglös.

Miljöpartiets språkrör de senaste åren har inte precis rosat marknaden. Per Bolund – kantig som en kamrer. Isabella Lövin – blyg som en konfirmand. Åsa Romson – blödig som en disktrasa. Förväntningarna ligger därefter. Ifrån det utgångsläget kan även en stel Märta Stenevi uppfattas som en succé.

Så när MP håller sig inom de givna ramarna, men gör det på ett präktigt och välartikulerat sätt, då klappar man händerna i vänstern, lite grann på samma sätt som föräldrar när femåringen visar en teckning: ”Vad duktigt!”

Att Märta Stenevis partiledardebatt sägs ha varit ”stensäker”, ”kraftfull” och ”riktigt bra” bör således tolkas utifrån vänsterns alldeles särskilda förhållningssätt till MP. De flesta andra av oss såg något helt annat.

 

Läs också: Nu har det blivit dags för den miljöpartistiska pyramiden

Per Gudmundson

Ledarskribent. Utbildad vid journalisthögskolan i Stockholm. Bakgrund som journalist vid SVT, SR och kommersiell tv, 13 år som ledarskribent i SvD. Tills nyligen presschef i KD.