Antisemitism är judehat, men få vill kännas vid åsikten. Trots det är enligt en undersökning 26 procent av européer antisemiter. Låt oss översätta detta till kött och blod. 13 miljoner spanjorer är antisemiter. 15 miljoner Italienare har också kvalat in, medan ”endast” en halv miljon svenskar ingår i kategorin. Överallt, inklusive de nordiska länderna, finns grova fördomar mot judar.

Det finns minst 150 miljoner människor i Europa som tycker illa om judar. Som säkert anats är hatarna ännu fler i de muslimska länderna Så vart ska jag ta vägen? Var är jag säker?

Jag går en universitetskurs med titeln ”ANTISEMITISM, ISLAMOPHOBIA AND CONSTRUCTING THE ENEMY”. Det var den sista delen i titeln jag attraherades av. Att konstruera fienden. Idén är så galen att jag blev nyfiken. Framförallt, varför skulle vi moderna, kloka och utbildade människor ”konstruera” en fiende? Räcker det inte med de utmaningar som livet ger oss?

Senast diskuterade vi omfattningen av antisemitiska åsikter, vilka åsikterna var och hur de hängde samman med gamla föreställningar. Alltså det här med kristet blod i matzabrödet, judarnas makt och allmänna ondsinthet. Vilka är dessa antisemitiska idéer som människor i Europa tror på? Det är sådant som detta:

• Judar är bara lojala till Israel. (Judar är illojala och femtekolonnare).
• Judar har för mycket makt när det kommer till ekonomi. (Juden är girig och lurar icke-judar).
• Judar bryr sig bara om vad som händer andra judar. (Judar är bara lojal mot sina egna).
• Judar pratar för mycket om förintelsen. (Judar gnäller och skyller allt på kristna).
• Judar hatas för det sätt som de uppför sig på. (Judars traditioner är fula och farliga. De mördar kristna barn och använder deras blod till sina ritualer).
• Judar har för mycket kontroll över världsekonomin. (Tänk på Rothschild och Soros).
• Judar tror de är bättre än andra människor. (Judarna anser sig vara guds utvalda folk).
• Judar har en massa irriterande brister. (Smutsiga, farliga, förgiftar brunnar).
• Judar har kontroll över media. (Judarna styr vad som får sägas).
• Judarna har orsakat de flesta krig. (Judarna är onda och skapar kaos genom sin globalism).
• Judarna kontrollerar för mycket inom vårt lands regering. (Judarna styr oss, ”Sions vises protokoll”).

För att kvala in som antisemit måste man rent tekniskt alltså hålla med i sex av de elva påståendena! Höll du bara med om fem är du inte antisemit.

Det snurrade i mitt huvud. Att hålla med om ett av dessa påståenden borde vara tillräckligt. Hur många av de icke-antisemitiska svenska medborgarna höll med om fem påstående? Om fyra? Om två? Tanken svindlade.

Fördomarna och hat transformeras, men de tycks vara eviga.

Inför mitt inre öga såg jag 150 miljoner människor med högafflar närma sig. Bakom dem lågorna från tusentals brinnande synagogor. Hatfyllda rop på alla möjliga språk fyllde luften, och ögon glödde av upphetsning. Bilderna kom inifrån, men kunde vara hämtade från målningar och foton. Jerusalem brinner, gettot brinner, judar brinner medan gatorna fylls av glassplitter.

I mitt huvud gick jag igenom de antisemitiska påhopp jag fått under mitt liv. De var inte många. En klasskamrat på gymnasiet som i fyllan berättade att han hatade judar fast jag var en trevlig prick. En annan gymnasist som ropade ”judedjävul” medan han kastade snöboll på vår judiske historielärare. En turkisk civilingenjör som på perfekt engelska undrade hur vi judar, som ägde alla banker och tidningar tänkte se till att det blev fred i världen, och slutligen en ung kvinna i Blekinge som från ingenstans påpekade att hon inte pratade med några djävla judar. Det var nog det hela. Egentligen inte så mycket att gnälla över. Det var fler som tråkade mig för jag hade fula glasögon i lågstadiet.

Jag kastade en blick på mina unga medstudenter. Alla såg vänliga ut och hade återgäldat mina leenden. Ändå var det väl sannolikt att några skulle bekräftat någon av påståendena i enkäten? Kanske att jag som andra judar bara brydde mig om Israel eller kanske att judar styr medierna eller?

Där, i föreläsningssalen formulerade jag den enda meningen som verkade rimlig: ”We need to get the fuck out of here”. Ett uttalande som jag också vidarebefordrade till föreläsaren som med ledsna ögon svarade att ” det vore synd, ni ger så mycket till detta landet”. Han verkade ärlig.

Är det verkligen så illa? Eller snarare, eftersom det verkligen är så illa, är emigration enda lösningen. Min familj och släkt har bott i Sverige i snart tvåhundra år, och trivts. Ingen i släkten, såvitt jag vet, har farit illa på grund av sin judiskhet. Vi har arbetat, haft semester, fått barn och firat våra helger i lugn och ro och gör det fortfarande. Numera tack vare massiv polisbevakning.

Ett alternativ är att uthärda. Det har ju våra förfäder gjort i tvåtusen år. Gömma davidsstjärnorna och ta av kipporna utanför synagogan. Tystna när något judisk eller israeliskt förs på tal. Ta bort mezzusan från dörren och se till att inga judiska symboler syns i våra fönster. Umgås med andra judar och de vänner man är säker på inte håller med om sex eller fler påståenden om judars uselhet.

Kan jag leva med att dölja en så central del av min identitet? Jag är då i sällskap med generationer av judar runt om i hela världen, så naturligtvis skulle det gå. Det är säkert bara en vanesak kan jag tänka. Samtidigt en avskyvärd tanke. Realistisk, men ganska självklar.

Så var skulle vi ta vägen? Sverige är ju ”bäst” enligt ADL:s enkäter. I alla andra europeiska länder är det mycket värre. Israel är såklart ett alternativ. Om jag var i tjugoårsåldern eller barnen var små skulle jag inte tveka, men nu? Att börja om i ett land långt borta som jag känner väl som besökare men, realistiskt sett inte alls som medborgare?

Frågorna är många. Kanske ska jag bara vänta på att katastrofen kommer och hoppas på turen?

Jehoshua Kaufman

Svensk jude, författare och psykolog