Etniska grupper når i regel inte likvärdiga genomsnittliga utfall, vare sig det handlar om ekonomi, brott, hälsa eller andra parametrar. Socioekonomiska skillnader och diskriminering kan rimligen inte förklara alla dessa diskrepanser.

Som Amy Chua påvisar i ”World on Fire”, finns det ett flertal olika minoriteter över hela världen som överpresterar jämfört med de omgivande majoriteterna och jämfört med andra minoriteter. Medan indier är så vanliga att se bland regionens framgångsrika att de är kända som ”Östafrikas judar”, karakteriseras libaneser som ”Västafrikas judar” och Igbo ”Nigerias judar”, framgångsrika i flera områden de utvandrat till. Exemplen på sådana framgångsrika grupper är många. Inte sällan har dessa framgångar uppnåtts trots aktiv statlig diskriminering emot etniciteten i fråga och dåliga förutsättningar.

Läs även: Lidström: Segregation behöver inte betyda rasism

I fallet med indier i Uganda och Kenya, så anlände de primärt som coolie (lågt utbildad arbetarklass), och lyckades från denna startposition bygga rikedomar i motvinden av de koloniala regimernas diskriminering och lokalbefolkningens antipatier (Kapitel 4 och 12). Genomsnittet i olika typer av brottslighet, både som förövare och offer, följer heller inte den konsekvent mönstret av socioekonomiska faktorer och diskriminering. Där grupper som har de sämre ställt inte sällan har färre kriminella bland sig än de som har det jämförelsevis bättre (se exempelvis Latzer 2016 ”The Rise and Fall of Violent Crime in America”; Smith, David J. (2005). Mönster av olika utfall går igen i princip vad som än undersöks.

Som ekonomen Thomas Sowell påpekat finns det inga logiska eller empiriska skäl att anta att etniciteter ska prestera lika på gruppnivå — variation bevisar därför inte genetiska skillnader mellan folkslag och måste inte orsakas av diskriminering. Med hänvisning till fall där olika utfall mellan folkgrupper lett till ”hämnd” via massakrer, menar Sowell att ”historien visar oss hur farligt det kan vara för hela samhällen att automatiskt och konstant tillskriva statistiska skillnader i utfall, till illviligt agerande riktat mot de mindre lyckade” (2019 ”Discrimination and Disparities”).

Sowells klokskap står i bjärt kontrast till den amerikanska professorn Ibram X. Kendis retorik: ”Som antirasist, när jag ser rasliga diskrepanser, så ser jag rasism” (Wilterdink 2018-05-08 ”Racial Disparities and the High Cost of Low Debates” Independent). ”Det enda botemedlet mot rasistisk diskriminering är anti-rasistisk diskriminering” (Wall Street Journal 2020-10-12).

Allergin mot alternativa förklaringar av skillnader kommer delvis av oron för att rasbiologiskt rabblande ska dras fram. Men det är inte biologi jag hänvisar till som outforskade delorsaker, utan variablerna som ofta missas är de etnokulturella. Som Mauricio Rojas påpekar är det troligen en delfaktor i den etniskt skeva brottsstatistiken i Sverige (Kvartal 2021-009-08).

Att öst- och nordasiater överpresterar så pass att Harvard ställer högre intagningskrav på dem, för att inte andra minoriteter ska trängas undan (New York Post 2018-10-17), och att de sex länder med högst genomsnittligt IQ alla är asiatiska ( ”Smartest Countries 2023” utgiven av World Population Review), pekar på kulturarv som burits vidare över generationer av invandring till Väst. Detta styrks även av kinesiska invandrares prestationer i Storbritannien och deras oproportionerliga framgång i flera asiatiska länder (Ehsan 2023-01-21 Unheard, Chua)

Läs även: Brinkemo: Snacket om rasism skapar uppgivna förlorare

Vad exakt de etniskt burna kulturarven som påverkar livsutfallet består av globalt, är som Chua tar upp inte väl utforskat hittills (och varierar säkert mellan grupper). En faktor som mäts i USA var förväntan på barnens betyg, där elevers svar på frågan ”vad är det lägsta betyget du kan komma hem med utan att dina föräldrar blir arga” samvarierade med de etniska genomsnittsbetygen. Skillnaden i betyg mellan folkslag kvarstod för övrigt även när socioekonomiska faktorer och föräldrarnas utbildningsnivå kontrollerats för (Big Think 2011-05-31).

Vad kan dessa kulturfaktorer vara i Sverige specifikt? Det vet vi heller inte än, för det har det inte forskats kring. Men vi kan spekulera: överrepresentationen av motvilja bland vissa invandrargrupper mot att låta sina barn utredas för adhd anses bidra till varför hälften så många av dessa barn ges adhd-diagnos som barn med svenskfödda föräldrar ( SVT 2021-06-09). Svensk-somaliska familjer är överrepresenterade bland hushåll med en ensam moder och frånvarande fader.

Tolken Abdi menar att hårdare krav behöver ställas på somaliska män att närvara, behovet av sådan kontroll kan spegla subkulturella element som är vanligare hos grupperna som utvandrat från Somalia. Frånvarande föräldrar kan i sin tur begripliggöra varför bara tre av tio svensk-somaliska ungdomar i Göteborg har fullständigt betyg från nionde klass (2007-10-26 Göteborgs-Posten).

Om skillnaden i antal diagnoser och frånvarande pappor blint antas komma från strukturell rasism, då kan andra potentiella orsaker få fortsätta gro utan åtgärd. Vill vi faktiskt ge folk bättre möjligheter och inte bara vackra ord, då måste vi vara villiga att ställa obekväma frågor om gruppers egna normer och antaganden.

Min målsättning är inte att du som läsare alltid ska anta att marginaliserade grupper ”har sig själva att skylla” när det kommer till svårigheter. Eller hävda att någon kultur är överlägsen en annan. Ingen väljer för det första kulturen man växer upp i, så skuld blir meningslöst att slänga runt. Etnokulturella arv är även för breda för att utvärdera i sin helhet, vi kan som mest diskutera specifika element — exempelvis om den svenska majoritetsbefolkningens alkoholkultur är gynnsam eller ej, inte om svensk kultur i sin helhet är god- eller elakartad.

Budskapet är motsatsen till att vi ska bli enögda. Att skylla allt på en ond omvärld, är både ologiskt och kontraproduktivt, precis som att reflexmässigt förneka rasism som orsak är orimligt och skadligt. Olika förklaringar till asymmetriska utfall kommer att stämma eller inte från fall till fall — min uppmaning är att försöka tänka analytiskt i stället för ideologiskt.

Staffan Marklund
Kontorsarbetare och samhällsdebattör

Läs även: Åberg: Sverige präglas av strukturell välvilja – inte strukturell rasism