Jag har i två tidigare krönikor argumenterar för att det praktiskt nödvändiga, som är en förutsättning för att Sverige ska kunna fortsätta fungera som ett land som hänger ihop: Nämligen att sluta eller nästan sluta betala ut bidrag. Sådana förslag är förstås idag ”politiskt omöjliga”.

Läs även: Lidström: Vägen till det bidragslösa samhället

Vårt land är illa ute på detta område, som på så många andra, när det som behöver göras är otänkbart. I detta fall är det dessutom till större delen otänkbart i absolut bemärkelse. Att betala ut bidrag i diverse former är en svensk mental tvångshandling – våra politiker, journalister och intellektuella kan till större delen inte tänka något annat.

De som trots allt beaktar sådana förslag söker för det mesta hitta ett ”smartare, bättre sätt” att betala ut bidrag, ge bostäder och annan assistans till personer som inte integrerats, i syfte att få dem att integreras. Alltså, att fortsätta ge bidrag till personer som inte är integrerade, så länge de inte är integrerade, i syfte att övertyga dem om att bli integrerade.

En annan invändning är att vi helt enkelt måste fortsätta betala. Om vi slutar betala kommer dels någon form av provianteringståg utgå från utanförskapsområdena till välmående villaområden, i syfte att handgripligen stjäla pengar och varor. Dels kommer dagens utanförskapsområden omvandlas till favelor ifall bidragen sinar – illegala kåkstäder likt de som växt upp kring städerna i till exempel Brasilien.

Jag har nog för det första större förtroende för de nyanlända än dessa kritiker har. Nyanlända är också de människor av kött och blod, med egen vilja och i de flesta fall arbetskapacitet. Få av dem som kommit hit de senaste 30–40 åren är dock flyktingar i ordinär bemärkelse; i ett land kallade en spade för en spade skulle nästan alla betraktas som ekonomiska migranter. De har sedan uttalat några mer eller mindre vita lögner om förföljelse i syfte att skaffa sig själva och sina familjer bättre villkor.

Om bidragen avskaffades eller kraftigt minskades så skulle ett okänt antal flytta, ofta hem till de länder de kom ifrån. Andra som idag inte kan hitta ett arbete skulle plötsligt, när de måste, faktiskt kunna hitta ett arbete.

För det andra skulle det inte bildas favelor. Vad är en favela? En favela är en kåkstad i ett land som Brasilien, länder där, som Hernando de Soto beskriver i boken The Mystery of Capital, det till stor del endast är de rika som lagligen kan äga hus och mark, eller driva företag.

I tredje världen existerar det ofta inget fastighetsregister för de fattiga. I favelorna byggs husen illegalt eftersom den fattige inte kan få bygglov. Ingen hyresvärd kan bygga lägenheter för de fattiga eftersom det är olagligt. Företagen i dagens tredje värld är också ofta olagliga eftersom byråkrati och korruption förhindrar att den fattige att lagligen ens driver en kiosk.

I Sverige har vi tvärtom en ganska väl fungerande marknadsekonomi, även om den givetvis kunde starkt förbättras via till exempel fri hyressättning, en till stor del avskaffad plan- och bygglag och fri avtalsrätt.

Skulle bidragen i Sverige drastiskt sänkas eller avskaffas skulle vi maximera möjligheterna till att först nå integration och sedan, förhoppningsvis, assimilering av de flesta av dem som nyligen anlänt till Sverige. Vissa enklaver kommer dock att bestå, kanske under århundraden, för alla vill faktiskt inte anamma svensk kultur och svenska normer.

Det går dock att leva med sådana enklaver, även om det är riskfyllt på grund av den animositet mellan grupper som så lätt uppstår. Adam Smith påpekade i sin första bok, The Theory of Moral Sentiments, att en marknadsekonomi kan fungera utan att alla nödvändigtvis tycker om varandra. Marknadsekonomin fungerar ändå ifall människor endast utbyter varor och tjänster med varandra. Ömsesidig mänsklig värme gör visserligen att marknadsekonomin fungerar långt bättre, men det är inte ett krav.

Segregerade bostadsområden torde vi i Sverige under alla omständigheter få leva med under många decennier. Om vi sänker eller avskaffar bidragen blir de segregerade områdena färre till antalet. Om vi istället fortsätter som idag kommer de troligen dels öka i antal, dels aldrig lösas upp så länge Sverige fortsätter existera som land.

Det är i sammanhanget viktigt att förstå hur bostadssegregation går till och varför det inte nödvändigtvis har något med rasism att göra. I Sverige visar forskningen att tipping-point, punkten vid vilken ett bostadsområde börjar segregeras,ligger på omkring 3-4 procent utomeuropéer. När detta antal nås börjar svenskarna och andra européer flytta ut. Omvänt flyttar utomeuropéer in. Men återigen krävs ingen rasism för att detta ska ge, det räcker med att det skaver bara lite grand, människor emellan. Det kan förstås också skava rejält mellan grupper.

Läs även: Lidström: Fram för en odräglig levnadsstandard

Olika grupper kan ha olika språk, olika tider när de lägger sig och går upp, olika sätt att använda gemensamma utrymmen, olika sätt att parkera cyklar, olika sätt att spela olika musik olika högt, med mera. Den djupt religiösa muslimska familjen kanske inte vill att döttrarna umgås med pojkar, eller med flickor som inte bär hijab. Den somaliska familjen, som skickar hem sina barn på loven till Somalia för att de inte kulturellt ska bli svenskar, vill troligen inte bo i ett kulturellt svenskt bostadsområde.

Oavsett om det skaver lite eller mycket så sker segregering närmast automatiskt enligt Schellings modell. När människor flyttar från ett osegregerat område så gör de det främst till ett område som är mer likt dem själva. Steg för steg, individuell flytt efter individuell flytt, utan att det krävs någon medveten planering eller avsikt så segregeras befolkningen. Det är synnerligen instruktivt att följa länken och se hur en slumpmässig fördelning omvandlas till isolerade öar.

Det som kan motarbeta detta fenomen är framför allt en fungerande arbetsmarknad där människor tvingas att umgås med varandra, anställa varandra, ta anställning hos varandra, utbyta varor och tjänster med varandra. Detta sätter igång en process som steg för steg nöter ned kulturella skillnader, varvid ömsesidigt förtroende och förståelse ökar.

Om Sverige inte helt eller nästan helt avskaffar alla former av bidrag, och våra politiker istället att ”ta kraftfulla steg för att öka integrationen” och, som så ofta föreslås, bygger bostäder för flyktingar i ett område där tidigare inga utomeuropéer bodde, så visar modellen att våra politiker just kärnbildat ett nytt utanförskapsområde.

Läs även: Lidström: Korankravaller i landet som inte kan

Eftersom de nyinflyttade är beroende av bidrag, inklusive av att de antagligen fått sig bostaden tilldelad, så kan de troligen inte flytta därifrån, medan de existerande grannarna först gradvis och sedan i allt snabbare takt kommer att lämna området. Det är till stor del på detta vis som alla våra existerande utanförskapsområden kommit till.