År 2009 inträffar något intressant. Grundaren av människorättsorganisationen Human Rights Watch, dess aktive ordförande i 20 år och dåvarande ordförande emeritus, riktade kraftig kritik mot organisationen i New York Times.

Nej, ni läste rubriken rätt, denna artikel avser att kretsa kring Amnesty och inte Human Rights Watch. Men vad Robert L. Bernstein gav uttryck för om den organisation han en gång grundade är applicerbart även på Amnesty.

Läs även: Intervju: “Jag misshandlades för min kristna tro och stöd till Israel”

Han konstaterar att Human Rights Watch ursprungliga uppdrag var att försöka öppna upp stängda samhällen, förespråka grundläggande friheter och stödja oliktänkande. Nu, skriver Bernstein, har Human Rights Watch lagt den viktiga skillnaden mellan öppna och stängda samhällen åt sidan.

Ingenstans är det mera tydligt än i Mellanöstern. Regionen är befolkad av auktoritära regimer med förskräckliga “meritlistor” på området mänskliga rättigheter. Ändå har Human Rights Watch skrivit många fler fördömanden av Israel angående brott mot internationell rätt än av något annat land i området.

Drygt 15 år har passerat sedan artikeln publicerades i New York Times. Då beskrev Bernstein Israel som ett land som har ”ett 80-tal organisationer för mänskliga rättigheter, en livaktig fri press, en demokratiskt vald regering, ett domstolsväsende som ofta dömer mot regeringen, en politiskt aktiv akademikerkår, många politiska partier och, om man ska döma av nyhetstäckningen, troligen har fler journalister per capita än något annat land i världen”.

Han var noga med att notera skillnaden mot de arabiska och iranska regimer där de flesta fortsätter att vara stängda och autokratiska, som tillåter liten eller inget oliktänkande. Deras lidande medborgare, som mer än någonsin skulle gynnas av den uppmärksamhet en stor och välfinansierad MR-organisation kan ge, ignorerades.

Amnesty startades en gång i tiden med syftet att göra världen uppmärksam på politiska fångar eller samvetsfångar som det också kallades.

Under 1960- och 1970-talet utvecklas Amnesty till ett globalt nätverk. Närvaron är synlig i allt fler länder. Organisationen initierar den första globala kampanjen mot användandet av tortyr av väpnade grupper. Metoden betraktas som en nödvändighet på den tiden. Tack vare Amnesty har idag resolutioner mot användande av tortyr undertecknats av fler än 150 länder.

På 1980-talet uppmärksammar Amnesty politiska mord och försvinnanden. Under 1990-talet dokumenterar man Östtimor, Rwanda och Jugoslavien. Sedermera flyttas fokus mot ekonomiska och sociala orättvisor.

Men Amnesty har haft problem. Man har haft problem länge. Man har genomgående haft begränsad kunskap om mänskliga rättigheter och begränsad kännedom om väpnade konflikter. Följden har blivit felaktiga påståenden och inkorrekta analyser. Amnesty har dessutom en tendens att använda dubbla måttstockar och vara mer kritiska mot demokratier än världens värsta diktaturer. Det har varit enkelt och bekvämt för Amnesty att rapportera om missförhållanden i öppna samhällen snarare än att rapportera överhuvudtaget om missförhållanden från slutna samhällen (för där har organisationen knappast tillträde och där finns inget fritt informationsflöde).

Få bör ha missat att Amnesty har en tendens att referera till länder i västvärlden (inte bara Israel) som rasistiska och koloniala. Det rimmar ju då illa med att Amnesty International själva anklagas för djup rasism i den egna organisationen.

Läs även: Hjort: Sverige måste normalisera relationen till Israel

År 2019 släpptes en rapport om systematisk mobbing vid Amnesty Internationals Londonkontor. Rapporten föranleddes av att två anställda vid Amnesty tagit livet av sig. Det var dock bara toppen på ett isberg. Amnesty i Storbritannien och Amnestys internationella sekretariat har anklagats för institutionell och systematisk rasism bland annat utifrån att man valt bort sökande av afrikanskt ursprung när man tillsatt tjänster.

2020 skriver Amnesty i Irland ett brev där man uppmanar politiker att ”inte längre bidra med legitim representation” av kvinnor som har ”kritiska” synpunkter på könsideologi, något man likställer med ”trångsynta övertygelser som är i linje med extremhögerns ideologier”.

När Amnesty International publicerar en rapport där Ukraina anklagas för krigsförbrytelser och för att ha utsatt civila för livsfara genom att ha upprättat militärbaser i tätt befolkade bostadsområden bör därför ingen vara förvånad.

Såvitt jag vet har Amnesty aldrig sagt något om att Hamas medvetet och avsiktligt placerar sina raketer, tunnlar, ledningscentraler och ammunitionsförråd inom eller under bostadsområden. Visserligen säger de att Hamas inte ska göra detta, men de säger aldrig det (exakta) uttalandet att placering av militära installationer i civila områden förändrar själva områdena till militära mål.

Militära mål är legitima mål enligt internationell rätt. Naturligtvis måste angriparen göra allt för att minimera civila dödsfall och skador, och väga målets värde mot den förväntade skadan på civila. Men de är inte skyldiga att undvika att attackera områden där giltiga legitima mål finns bara för att de är placerade i ett civilt område.

Amnestys expertis ligger inte i folkrätt. Man har länge levt på ett anrikt namn och historik.

Förra året fråntog organisationen Aleksej Navalnyj, den fängslade ryske oppositionspolitikern, statusen som samvetsfånge. Varför gjorde man då det? Navalnyj skulle ha gjort rasistiska uttalanden – för 15 år sedan.

Amnestys vädrar kritik också mot Sverige. Sverige kritiseras för att ha skärpt lagen när det gäller familjeåterförening.

Kanske har Amnestys uppdrag och organisation blivit för oöverskådligt? Det tyder måhända på att organisationen ska ha ett snävare fokus.

Amnesty kom förra året ut med en rapport som slog fast att Israel är en apartheidstat. Av världens 190+ länder har få länder, om ens något, fått epitetet att i sig vara ett brott mot mänskligheten.

Det märkliga med Amnestys rapport var att den släpptes trots att Israels regering då hade ett arabiskt parti i koalitionen, en händelse utan motstycke.

Den nya definitionen av ”apartheid” som man lägger fram upphäver 70 år av FN:s beslut inklusive delningsplanen från 1947, och raderar de judiska och arabiska staterna som de var tänkta att existera. Det här handlar om ”från floden till havet”, den traditionella sången som sjungs av palestinska nationalister.

Detta var den förbryllande paradoxen som Israel plötsligt befann sig i. Det som verkade oroa människorättsgrupper och kritiker i väst mest var en israelisk center–vänsterregering som inkluderade araber och som faktiskt kunde komma överens med palestinierna.

Eftersom kritikerna inte hade anammat konceptet om två stater, innebar det att alla steg som Israel tog för att avveckla annekteringen och förbättra palestinska rättigheter av kritikerna upplevdes som ett hot mot ”apartheid”-berättelsen. Det är en av anledningarna till att Lapids regering faktiskt fick mer kritik för sina handlingar, inte mindre.

Netanyahus högerorienterade regering passar bättre in på vad kritikerna vill att Israel ska vara, gör det enklare för dem att projicera sina negativa föreställningar på den nya högerkoalitionen. Detta blir en självuppfyllande profetia för deras motvilja mot Israel.

Kanske inte så konstigt eftersom Amnesty har ett problem med Israel. Eller snarare hur Israel karaktäriserar sig. Amnesty verkar inte ha problem med hur några andra stater definierar sig. International Holocaust Rembrance Alliance (IHRA) anger nutida exempel på antisemitism. Ett av dessa exempel handlar om att förneka det judiska folket dess rätt till självbestämmande. Sverige har undertecknat IHRA.

I Freedom House rapport över tillståndet i världen får Israel 76 av möjliga 100 poäng när det gäller politiska rättigheter och civila friheter. Man hamnar före länder som Serbien, Indien, Ungern, Georgien, Bosnien och Azerbajdzjan. Tragiskt nog för Amnestys narrativ har jag ju faktiskt inte ens tagit upp utvecklingsländer och diktaturer i Europa, Afrika. Asien och Mellanöstern. Amnesty fokuserar hellre på Israel.

Amnesty Sverige, med Anna Johansson i spetsen, har velat göra gällande att organisationens besatthet av en enda stat och uttalanden från organisationen i fråga om ett lands specifika etnoreligiösa karaktär är fullt normalt, metodiskt arbete som härrör från Amnestys vilja att uppmärksamma folkrättsbrott och brott mot mänskligheten.

Det blir naturligtvis svårt att ta Amnesty på allvar.

I Amnestys senaste årsrapport rörande mänskliga rättigheter nämns Israel vid 118 tillfällen. Det är mer än Syrien, Ryssland, trefaldigt mer än Kina, Burundi, Nordkorea, Algeriet och Kongo kombinerat. Tar man däremot en titt på Statistas lista över världens värsta människorättsförbrytare är inte Israel i närheten.

Bortsett från att Amnesty internationellt besudlats av rasism så uppmärksammade Vänskapsförbundet Sverige–Israel något intressant den gångna veckan.

I många tunnelbanestationer har Amnestys organisation i Sverige en stor annons på en palestinsk-amerikansk kvinna som bär ett halsband. Det halsbandet har en berlock av en karta. En karta av hela Israel ”från floden till havet”.

En karta som i Mellanöstern symboliserar ett utraderat Israel.

Amnesty mår inte bra.

Läs även: Hjort: Amnestys radikalisering

Martin Blecher
Generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige–Israel