Mentala kortslutningar är vardag inom politiken. Ett exempel är att vissa hävdar att genetiska skillnader mellan kvinnor och män är betydelselösa. Margareta Winberg, en gång i tiden jordbruksminister, deklarerade 1999 att ”Traditioner tillhör politikens område, de kan förändras. Vore olikheterna en fråga om biologi skulle vi politiker ju stå hjälplösa.” Hon uttryckte alltså samma verklighetsfrånvända verklighetsuppfattning som idag får många inom den självutnämnda intelligentsian att förneka självklara saker att barn bara föds som pojkar eller flickor—och av kvinnor och inga andra.

Läs även: Ahmed: Transkriget mot barnen är en ohygglig tragedi

Ett annat exempel är att många, trots att samhället idag är rikare och jämlikare än någonsin, klagar på att det mesta är fel. Orsaken till detta är likaledes att politiker, journalister och andra, likt Winbergskan, anser att verkligheten är vad man gör den till. Samt att de som lever på att klaga på brister, i takt med att tidigare stora problem lösts, tvingas hitta allt mindre problem att klaga på. De blåser därför sedan decennier upp rena idiotfrågor som bevis för att allt fortfarande är skit. Som att snuskgubbar i högklackat inte får gå på damtoalett.

Verklighetsflykt präglar alltså många av dagens galna samhällsdebatter. Det som bör bekymra är dock inte främst den rena dumhet som ofta ligger bakom detta utan den politiska atmosfär den göder. För parallellt med att fokus flyttats från stora och viktiga frågor till trams – som här i USA från slaveri till enstaka fall av diskriminering och i Sverige från fattigdom till klimatångest – har den politiska retoriken hårdnat. Och möjligheten att hantera riktiga problem minskat.

Politiker vågar nämligen inte längre syna ens uppenbart strunt om detta drivs av medialt populära minoriteter som BLM, miljölobbyn eller Göran Greider. De är helt enkelt rädda för att bli kallade rasister, mörkermän, klimatförnekare och annat elakt. Despotism, i meningen makthavare som kör igenom beslut utan tanke på hur vanligt folk drabbas, förutsätter numera därför inte längre män med krona eller mustasch. Det räcker det med en handfull ”rasande” influencers på Twitter och en mjäkig riksdagsmajoritet kåt på att bli framställd som ”god” i Aktuellt och Rapport.

Exemplen är otaliga.

Två färska svenska exempel är regeringens panik inför islamiska krav på att förbjuda koranbränningar och vänsterns vägran att ta krafttag mot kusinäktenskap. Koranbränningarna får tidigare yttrandefrihetsvänner att böja sig likt rö i vinden. Och Annika Strandhäll vinglade häromdagen ut på nätet och meddelade att det senare är en ”genuin skitfråga” som skyler… trumvirvel… rasistiska åsikter om muslimer. Att det handlar om att stoppa sju-, åttaåriga flickor från att bli bortgifta med hormonstinna gubbar med ovårdade skägg och tre tänder struntade hon högfärdigt i.

Ett annat, mer stadigt exempel på dumhetens politiska betydelse i USA är att en av senatens få kvarvarande mittenorienterade medlemmar, Joe Manchin, häromåret röstade för Bidens så kallade Build Back Better program. Han var känd som en politiker som vågade säga nej till trams. Och då Bidens lunta innehöll rader av höjda skatter, bidrag till ”grön” energi, subventioner för elbilar och annat som folket i hans delstat West Virginia – som är en fattig stat med många kolgruvor – inte gav många korvören för, antog de flesta att han skulle säga nej.

Men, det räckte att Biden döpte om förslaget till Inflation Reduction Act för att få honom att rösta för. Vilket var nonsens, för att spendera lånade biljoner på idiotprojekt spädde bara på inflationen ytterligare. Men, detta vägde lättare for Manchin än att bli uthängd i media för att inte vilja bekämpa inflation.

De materiella kostnaderna för beslut som Build Back Better är vidare bara en del av problemet. Det politikerförakt de politiska cirkusar som oftast omger dem skapar därtill en apati som gör att många inte längre bryr sig om politik överhuvudtaget. Vilket gynnar politiker som lovar guld och gröna skogar snarare än budgetdisciplin och bra kompromisser.

Detta märks på båda sidor Atlanten. Sossarnas maktbegär ledde 2014 till Miljöpartiets inträde i den svenska regeringen, vilket bland annat medförde polisens, domstolarnas och förvarets slutliga omvandling till lekskolor för misslyckade sociologstudenter. USA lider numera av socialistiska gycklare som Bernie Sanders och Alexandria Ocasio-Cortez, som inte ens kan stava till ordet sans och än mindre till budgetbalans. Och då den svenska riksdagen och amerikanska kongressen sedan länge båda bevisat sin oförmåga att ta svåra beslut har dörrar öppnats för löften om rakare puckar.

I Sverige, som varit toppstyrt sedan 1500-talet, märks detta inte så tydligt, ännu i alla fall. Men det amerikanska politiska systemet konstruerades en gång i tiden för att tvinga politiker att förhandla för att få bra saker gjorda. Det bland annat därför som Kongressen fick två kamrar som måste vara överens innan lagar kan skickas till presidenten för påskrift. Vilken i sin tur har rätt att lägga in sitt veto om han idén som alltför tokig. Och så vidare.

Läs även: Altstadt: Carin Götblad och högdjurens gängbildningar

De senaste decenniernas erodering av vett och sans inom politiken har dock fått många att tycka att detta styrelsesätt inte längre duger. USA lider därför numera av skurar av så kallade exekutiva order. När konstitutionen skrevs 1787 fick presidenten rätt att utfärda sådana i krig och andra akuta situationer när normala politiska rutiner inte fungerar. De har dock med tiden blivit så vanliga att de påminner om franska solkungars och ryska tsarers rätt och sätt att styra via ukas.

Förra året förklarade exempelvis Biden ett ”klimatnödläge” som gav honom rätt att blanda sig i allt som kan bedömas påverka klimatet. Vilket innesluter det mesta från kofjärtar till kolkraftverk. Och då ministrar och byråkrater nu vet att Biden om det behövs kan köra igenom deras förslag även om Kongressen säger nej, har detta lett till propåer som att kor måste bära ”gasblöjor” och att gasspisar måste förbjudas. Vilket i sin tur lett till ännu mindre tilltro till politiken – och än mer utrymme för populister som Sanders och Ocasio-Cortez att sprida sin dynga.

Politikens förflackning har alltså lett till att demokratin är på fallrepet. Om vi inte vill att USA, Sverige och väst allmänt skall bli som Ryssland och Kina behöver därför saker förändras. Snabbt. Att politiker, journalister och andra som är medvetna om detta skulle ta sitt ansvar, bromsa upp, dra djupa andetag och börja diskutera saker i mer sansade tonlägen kan därför tyckas vara en enkel och naturlig sak.

Dragningen mot det extrema ligger dock i både det demokratiska samtalets och medias naturer, så detta kommer troligen inte att ske – innan det är för sent.

Läs även: Brinkemo: Ett land rikt på ingenjörer men fattigt på tänkare