Människan är en social varelse och varseblivningen av världen och nästan betingas av språk, kultur och våra osynliga rottrådar bakåt – som kan skapa främlingar såväl som vänskaper. Något våra politiker aldrig förstått eller tagit med i beräkningen, skriver Per Brinkemo.
Jag kommer ihåg chocken, minns hur provocerad jag blev över ungdomarnas svar. I sak var det inget som förvånade men det var sättet de sa det på, kraften och självklarheten i orden som fick också mig att studsa.
Det var under mina år i en somalisk förening i Rosengård, i en av verksamheterna, riktad mot unga mellan 16 och 19 år. Vi hade ett program som gick ut på att sätta dem i kontakt med det svenska samhällets olika sektorer som politik, media, myndigheter, rättsväsende, den ideella sektorn. Det var en utbildning i vad Sverige är för slags land.
Läs även: Brinkemo: Balladen om integration eller assimilation
Den kunskapen får de väl i skolan, genom att bo och leva i landet, tänker man. Jag är ledsen, folk i gemen förstår inte vad utanförskap är. Det gjorde inte heller jag en gång. Precis som alla andra var jag matad med politikers definition av integration: ”Nyckeln är att man lär sig svenska och kommer i arbete.”
Allt mer hade denna trossats börjat skava. Jag hade börjat inse att politiker inte förstod vad de pratade om. Deras förenklade syn på vad det innebär att byta land och kultursfär avslöjade en extremt endimensionell syn på människan som social varelse, en ingenjörsaktig människosyn. Om man bara, likt en tekniker som programmerar en datorstyrd maskinen med korrekt antal nollor och ettor i rätt ordning, leder det till önskat utfall.
Orden som skakade om kom som svar på en fråga som ställdes av en psykolog, född och uppväxt i Somalia, men utbildad i Sverige: ”Vad identifierar du dig som, är du svensk?”
Denna fråga ställdes till alla som ingick i det program som vi hade utvecklat och som pågick under flera år. Samtliga i varje grupp, oavsett var de hade sina rötter – Irak, Kurdistan, Somalia, svarade: ”Svensk, fy fan? Absolut inte.
De såg sig som irakier, kurder, somalier, men absolut inte som svenskar.
Psykologen invände: De flesta av er är födda i Sverige eller har kommit hit som mycket små. Ni har svenskt pass, går i svensk skola. Vad vet ni om era föräldrars hemland?”
Få, om ens någon, visste mycket.
Genom åren har svaren från dessa ungdomar dykt upp i mitt minne. Inte minst eftersom det dominerande narrativet handlat om att svenskar inte ser migranter som svenskar, att det är det som är problemet. Det är en oerhörd förenkling. Problemet är snarare ofta det motsatta, en bristande identifikation med det land man lever i.
Bara föreställ dig att du är född och uppväxt i ett land men inte identifierar dig med nationaliteten som står i ditt pass. Vad är man då?
Ett mentalt utanförskap, inte bara hos de som är nya i landet utan också bland ungdomar som anlänt till Sverige som små och till och med hos de som är födda här är i sig det yttersta beviset för ett monumentalt politiskt misslyckande.
Det är inte, som ett yrvaket socialdemokratiskt parti inbillar sig, ett fenomen som dykt upp på senare tid. Partiet har tillsatt en arbetsgrupp under ledning av Lawen Redan för att ta fram förslag för att öka – svenskheten. I Expressen säger hon:
”Det värsta som kan hända håller på att ske just nu, att människor tar avstånd från Sverige och svenskheten.”
Vilken sten har hon levt under?
Det går naturligtvis väldigt bra för många migranter i Sverige. Bekymret är att alltför många upplever en sådan alienation gentemot det svenska majoritetssamhället.
Vems fel är det?
Läs även: Ahmed: Kulturella avgrunder och det meningslösa ordet ”integration”
Ja, inte är det dessa ungdomars. När de fick frågan av psykologen om de hade några svenska vänner var svaret nej med undantaget att några av dem hade en och annan svensk klasskamrat. Men inte en enda hade varit över tröskeln till ett svenskt hem.
Dessa unga, de allra flesta väldigt skötsamma och trevliga, hade växt upp i ett Sverige som redan då, för närmare 15 år sen, var djupt segregerat, trots att själva staden Malmö är så komprimerad att det som betecknas som förort, Rosengård, i princip ligger mitt i stan, bara en promenad från centrum.
Är det gemene svensks fel att Muna, Nalin, Hassan och Abdi inte vet hur det ser ut hemma hos en medelsvensson? Man kan tycka vad man vill om generella kulturdrag hos svensken: tystlåtenheten, obenägenheten att bjuda in, försiktigheten, men man kan omöjligt kommendera fram nyfikenhet, öppna hem och spontanitet, lika lite som man kan beordra ungdomar i förorten att känna tacksamhet för att deras föräldrar fick en fristad i Sverige.
Inte heller vänskap kan kommenderas fram. Möten mellan människor sker på gemensamma ytor: i skolan, på krogen, arbetsplatsen, bostadsområdet, kanske i en ideell förening. Där kan de som på ett personligt plan finner varandra utveckla en mer intim vänskap.
Att Sverige har blivit ett allt mer segregerat land kan inte skyllas på samhället. Det är staten som bär ansvaret genom dess beslutsfattare. Beslut har tagits utan eftertanke och planering, utan konsekvensanalyser och demografiska kalkyler och utan vare sig insikt om människan som social och kulturell varelse eller på vilka grunder ett större ”vi” uppstår och nationell identitet skapas.
