Facebook noscript imageDEBATT: Avskaffa lagen om hets mot folkgrupp
Debatt
DEBATT: Avskaffa lagen om hets mot folkgrupp
Dagens debattör Staffan Marklund vill slå ett slag för utökad yttrandefrihet. Foto: Privat / Montgomery / TT
Dagens debattör Staffan Marklund vill slå ett slag för utökad yttrandefrihet. Foto: Privat / Montgomery / TT

Den svenska HMF-lagstiftningen saknar skydd för åtskilliga grupper, exempelvis för förståndshandikappade, liksom mot hets baserad på könstillhörighet. Vi kan välja att utöka lagstiftningen tills vi kommer farligt nära en totalitär stat, eller lita till skyddet som erbjuds av en fri och öppen debatt, som vi gör i det liberala samhället i de flesta fall, skriver dagens debattör Staffan Marklund.

Brittiskt rättsväsende fastslog 2022 att den lag som tillåter abort efter nio månaders graviditet av livsdugliga ofödda med Downs syndrom, inte strider mot de mänskliga rättigheterna och därmed även fortsatt ska gälla. Den kulturella avhumanisering av människor Downs syndrom som föregick lagen och domen, var något som den brittiska motsvarigheten till den svenska HMF-lagstiftningen (Hets mot folkgrupp) stod maktlös inför att hindra, ett faktum som bör få oss att omvärdera även den censur som den svenska HMF-lagstiftningen utgör.

Läs även: DEBATT: Vi får inte ta yttrandefriheten för given

Vår HMF-lagstiftningen kan omöjligen rädda oss från en liknande moralisk kollaps, då funktionsnedsättning, till skillnad från den engelska lagen, inte är inkluderad bland de grupptillhörigheter som skyddas i den svenska HMF-lagstiftningen. Om till exempel en nazist skulle argumentera för en lagändring som skulle göra det tillåtet att gasa ihjäl förståndshandikappade barn, så skulle ett sådana yttranden vara helt lagliga.

Den nuvarande HMF-lagstiftningen är Sveriges enda form av aktiv politisk censur, den är instiftad med det ädla målet att skydda den humanistiska principen om allas lika värde. Dock förblir den som exemplet med förståhandikapp ovan visar, principlös och ogenomtänkt. Vi står inför ett val, utöka HMF-lagstiftningen så att den blir konsekvent — eller använda de icke-censoriska verktyg vi har mot avhumaniserande av folkgrupper mer allmänt, och avskaffa censuren. Valet mellan att ta efter diktaturer mer, eller använda oss av fri debatt. Det första alternativet är orimligt.

En konsekvent HMF-lagstiftning

Till att börja med, en konsekvent censurlagstiftning hade behövt göra könsbaserad hets straffbar, vilket den nuvarande inte gör. En sådan utökning skulle krävas för att bekämpa hotet från incels som demoniserar kvinnor, eller från islamister som Daniel Daniel Haqiqatjou, som förespråkar kvinnomisshandel på religiös grund. Men ett sådant tillägg i lagen, hade förstås genast gjort flera av landets kändaste feministiska aktivister till brottslingar.

Som exempelvis Zara Larsson som stolt hatar män, eller tidigare ROKS-ledaren Ireen von Wachenfeldt som sagt att män är ”värre än djur”. SCUM-manifestet är en feministisk text som förespråkar mord på män, och som då och då sätts upp som teater i Sverige. Dessa föreställningar skulle leda till böter eller fängelsestraff om lagen vore konsekvent.

Jag förkastar förstås svartmålande av människor baserat på könstillhörighet, och Larsons och Wachenfeldts dårskap ursäktar inte misogyni, men exemplet visar att när vi förlitar oss på censur så blir följderna oacceptabla.

Kunde censur ha stoppat nazismen?

En vanlig tankefälla gällande HMF är det så kallade Weimar-felslutet, resonemanget att Nazityskland uppstod på grund av att Hitler och hans avskum inte censurerades tillräckligt hårt. Detta är djupt ohistoriskt, för som advokaten Jacob Mchangama redogör för i ”Free Speech: A History from Socrates to Social Media”, hade Weimarrepubliken en måttfull censur redan från dess grundande, som eskalerades allt eftersom.

Flera nazistiska tidningar bannlystes, Hitler förbjöds från att tala offentligt i flera år. Det specifika förbudet bedömde Hitler själv ha hjälpt honom mer än de hindrade. När nazisterna väl tog sig in i riksdagen, lyckades de med hjälp av andra högerpartier använda den relativt måttfulla censurapparaturen som redan fanns till att krossa Socialdemokraterna, och kunde därifrån utöka den och skapa en totalitär enpartistat. I bästa fall var censuren ett högst otillräckligt medel för att hindra nazisterna, i värsta fall fick den motsatt effekt.

De som vill förhindra extremhögerns maktövertagande via censur, genom att peka på nazityskland, vill till synes aldrig dra samma slutsatser av Stalinismens uppkomst. Tsarryssland förbjöd aldrig Das Kapital, och den provisoriska regimen efter Tsarens avsättande tystade inte bolsjevikerna alls. Lenin omtalade den dåvarande ryska friheten (som han snart avskaffade) som den största i världen. Trots att Karl Marx själv förespråkade yttrandefrihet, upprättade hans följare kafkaartad censur i östblocket.

Censuren och stalinismen

Ett närmast historiskt unikt omfattande maskineri av tystande, som inkluderade HMF-lagstiftning, lyckades ändå inte hindra rasistiska idéer från att infektera även maktens korridorer i Ryssland. Stalin fördömde i slutet av sitt liv alla judar som utländska agenter. Om främlingsfientliga konspirationsteorier inte kan stoppas med censur som upprätthålls med Gulag och nackskott i en totalitär stat, lär knappast bötesstraff och fängelse vara till hjälp i den svenska rättsstaten.

Läs även: Makram: Wokevänstern och yttrandefriheten

Även om Ryssland hade kunnat hindra Stalinismen genom att förbjuda Das Kapital, hade det ändå varit omoraliskt, och dessutom inte det enda alternativet. Vi har via debatt stoppat auktoritära kommunister från att ta makten i Sverige. Varför demagogi riktad mot att bygga upp hat mellan klasser går att bemöta med sanning och öppenhet, medan demagogi riktad mot etniska grupper inte skulle kunna hanteras på samma sätt — förblir oförklarat.

Gränsen mellan de två är dessutom ibland suddig. Som Amy Chau påpekar i femte kapitlet av ”World on Fire”, har många marxistiska extrema rörelser i Latinamerika både varit antagonistiska emot borgarklassen, och mot specifika etniska grupper som varit överrepresenterade bland dem. Jag vill inte likställa socialism med nazism, eller hävda att all socialism är auktoritär, jag är själv socialist, utan gör en poäng gällande bekämpandet av antidemokratiska rörelser via frihetliga medel.

En censur som hotar religionsfriheten

Om censurivrarna var konsekventa, om att tystande av hatiskt material behövs för att rädda oss från extremism, så skulle HMF-lagstiftningen behöva bli omfattande nog att i praktiken äta upp religionsfriheten. Den finska parlamentarikern Päivi Räsänen har tidigare friats efter HMF-åtal för att ha citerat bibelns syn på homosexualitet. Och nu ställs hon återigen inför rätta för att ha upprepat samma handling. Jag har inget intresse av att försvara homofobi eller religiös fundamentalism. Min poäng är att hon inte hittat på dessa stycken.

Både bibeln och koranen inkluderar flera passager som utgör glasklara fall av HMF. Såsom fördömande av polyteister och ”de som misstror bland bokens folk” (ofta tolkat som kristna och judar), som ”de värsta av varelser” (koranen 98:6). En konsekvent censurivrare kanske skulle ha rätt i att det vore en potent metod att förbjuda tryckande eller utlärande av koranen och bibeln på grund av dess hatiska element.

Eventuelt kunde det ha räddat oss från att få lika många ISIS-resenärer eller kristna homofober som vi har, men det skulle bara visa hur drakoniskt det blir att använda censur som lösning på samhällsproblem.

Förbud mot böcker och gangsterrap

HMF-lagstiftningens försvarare är i regel för trendkänsliga för att förespråka censur av böcker och rapmusik som bedöms leda till våld, men det finns egentligen ingen anledning till att HMF-lagens logik inte skulle kunna appliceras för att tysta även sådan konst. Flera seriemördare och kidnappare har varit besatta av att återskapa händelserna i John Fowles roman ”The Collector”, eller hänvisande till den som inspiration. Alex Ceesay menar att gangsterrapen bidrog till att han blev kriminell. Stephen King har återkallat en bok för att den inte ska leda till skolskjutningar, efter att flera förövare tycks ha inspirerats av den.

Vi vet inte om de kriminella enbart söker sig till sådan konst och tolkar den elakartat på grund av en skadeglad läggning, eller om böcker av den typen i själva verket ökar risken för allvarliga brott – eller om sanningen är en kombination av dessa två. Vilket som än stämmer av teorierna, så förblir det ofriskt av staten att via beivrande av konstnärer förhindra dig från att ta del av tvivelaktiga böcker och musik. Vare sig det görs för att verken tros göra dig kriminell eller hatisk.

Censur kan liknas till tvångssterilisering. Modern forskning gör det tydligt att förklaringsfaktorer till kriminalitet är cirka 50 procent ärftliga. Detta redovisar bland annat kriminologen Adrian Raine, se andra kapitlet i Anatomy of Violence. Vi skulle kunna minska kriminaliteten genom att sterilisera personer med antisociala drag, så som sadism och psykopati. Men vi väljer att inte göra det, för att sådana metoder inte är värdiga ett fritt samhälle.

På samma sätt som våra eugeniska lagar minimaliserats till att enbart förbjuda incest, bör inskränkningarna av yttrandefriheten göras minimal. Helst begränsas till att enbart innefatta direkt uppvigling till våld, hot, förtal, upphovsrättsbrott, barnporr och falsk marknadsföring.

Läs även: Skogkär: Yttrandefrihet är betydligt populärare i teorin än i praktiken

Staffan Marklund

Kontorsarbetare och samhällsdebattör

Bulletin Debatt

Detta är ett debattinlägg i Bulletin. Debattören svarar för sina åsikter i debattartikeln. Vill du publicera dig på Bulletin Debatt eller inkomma med replik? Skicka artikelförslag till debatt@bulletin.nu