I en artikel på DN:s kultursidor (28/2–2024) vill filosofen Åsa Wikforss pensionera ordet ”åsiktskorridor”. Ordet har tjänat ut, debatten har inte blivit bättre. Det är en viktig diskussion men Wikforss landar fel i sin övertygelse att talet om åsiktskorridorer har varit av ondo.

Läs även: Brinkemo: Individen, flocken och åsiktskorridoren

Hon godtar mycket riktigt premissen att det finns normeringar för offentlig debatt. Kalla det åsiktskorridor, kalla det diskurs – eller något annat. I forskningen finns ett helt fält ägnat åt att bena ut de ofta trassliga sambanden mellan maktrelationer å ena sidan och cirkulationen av åsikter, verklighetsbilder och, i vid mening, kunskaper å den andra. Det är diskursanalysen.

Ändå skriver Wikforss att vi inte ska tala om dessa gränser ty debatten har inte blivit bättre. Påståendena väcker frågor.

Hur vet man att debatten inte har blivit bättre? Det är ytterst en empirisk fråga som pockar på svar. Låt oss ändå för enkelhetens skull säga att debatten i vissa avseenden inte har blivit bättre på totalen sedan snacket om åsiktskorridorer tog fart för tio år sedan. Många upplever det kanske så.

Det är givet att orden som cirkulerar i det politiska livet påverkar debatten. De påverkar oss människor och hur vi uppfattar vilka samhällsproblem som är angelägna och inte. Men kan vi veta att den enligt Wikforss undermåliga debatten beror på att vi har talat om åsiktskorridorer och inte på något annat, som ändrade medievanor, politikens tilltagande paketering i slagkraftiga talepunkter, eller något annat?

Exakt vilken effekt ett enskilt ord har är svårt, troligen omöjligt att avgöra. Vi vet inte. Kanske har, allt annat lika, debatten om åsiktskorridorer varit en positiv faktor för det politiska samtalet.

När Wikforss uttryckligen önskar sig ett offentligt samtal med ”giltiga, kunskapsbaserade argument” och samtidigt utan evidens pekar ut talet om åsiktskorridorer som något negativt framstår det inte bara som självmotsägande. Det är vilseledande. Förväntar man sig av andra att de ska argumentera sakligt, bör man inte själv antyda orsakssamband som det saknas belägg för.

Läs även: Altstadt: Åsiktskorridorens väktare och kappvändare

Man kunde annars tänka sig att bredden av åsikter som framförs är ett kvalitetsmått i sig. Inte det enda måttet, men ett bland flera möjliga. I så fall kunde man med tanke på att debatten i vissa frågor har breddats i åtminstone detta avseende säga att den har blivit ”bättre”. Wikforss tillstår också att diskussionsklimatet om invandring var obalanserat kring 2014. Opinionsbildare som insisterade på förekomsten av åsiktskorridorer försökte med ordet som retorisk hävstång förbättra debatten, från sitt perspektiv.

Om resultatet är tillfredsställande är en fråga vars svar sannolikt beror av vem man ställer den till. Spektrumet av åsikter har i alla händelser vidgats. Och att en term som hittar ut till offentligheten från forskarvärlden förvandlas och omförhandlas på vägen är heller inget konstigt. Då och då ser vi också hur ”åsiktskorridor” tas i bruk av opinionsbildare som pekar på att nya normer kan ha etablerats på områden som invandring och kriminalitet. Ordet kan bli ett vapen som vrids ur motståndarens händer.

Fortsatt vaksamhet på gränserna som stakas ut för det offentliga samtalet är mycket angeläget, oavsett vad vi vill kalla det. Det – snarare än att utrangera laddade termer – är en hjälp för alla som vill granska den offentlig debattens sanningsanspråk och utöva sitt medborgarskap.

Läs även: Korn: För Ramberg och Farrokhzad finns ingen åsiktskorridor

Magnus P. Ängsal

Språkvetare med inriktning på politiskt språkbruk och docent i tyska, Göteborgs universitet