Om man tycker sig se och förstå något vill man som skribent gärna berätta om det. Det ligger liksom i uppdraget.

Men det händer att man drar sig, trots att man bor i ett land med press– och yttrandefrihet. Det är inget man gärna vill erkänna, vare sig för sig själv eller andra. Men om man inbillar sig att man är opåverkad av den agenda och den diskurs som dominerar samhällsdebatten lurar man sig själv. Ingen av oss går helt och hållet fri från rädslan att ställa frågor, söka svar eller skriva om det som få andra gör. Människan är en varelse som söker konformism. Det ligger i vår natur. Och det fyller en funktion, jo faktiskt.

Läs även: Partisekreterare Tobias Baudin (S) om romani kris: Vad är det?

Man kan lätt inbilla sig att man är en fullkomligt fri och oberoende individ. Vi lever ju enligt World Value Survey i världens mest individualistiska land. Ja, vi är fria att gifta oss på känslomässiga grunder, ja, vi är ekonomiskt och juridiskt frikopplade från våra släkter och kan fatta en rad individualistiska beslut om yrke, bostadsort och partner – i långt högre grad än de flesta andra människor på jorden. Men eftersom vi är sociala varelser är vi ändå obönhörligen i grunden kollektivister, flockdjur.

Det är viktigt att erkänna det för sig själv.
Det är väldigt viktigt. Det gör en mer ödmjuk.

En mental karta tog under många år form i mitt huvud. Jag tyckte mig se strukturer och röster efter att ha förvärvat kunskaper som dittills varit okända för mig. En bok tog under lång tid form i mitt huvud och till slut var jag ”tvungen” att skriva den. ”Mellan klan och stat” hette den.

Men det fanns ett delikat problem. Ingen annan hade skrivit någon sådan bok. Visst, det fanns gott om forskning och nyhetsförmedling (utomlands) om klanen som organisationsform, men ingen hade skrivit om klanens möte med ett så väldefinierat samhällssystem som det svenska, en välfärdsstat byggd på osannolikt hög tillit mellan medborgarna och till hela samhällssystemet i ett slags fiktivt kontrakt med staten.

Om mitt medvetna jag tvivlade eller vägrade inse att det fanns ett kraftfullt paradigm som man helst inte borde gå utanför, så påminde mig mitt undermedvetna om saken via min kropp. Jag som nästan aldrig har huvudvärk vaknade dagligen med smärtor i skallen veckorna före boklanseringen. Jag fruktade att jag hade drabbats av en hjärntumör. Värken satt i flera veckor också efter att boken presenterats.

Läs även: Lindén: Kriminella aktiebolag är redan här

Det gick några dagar och jag läste i tidningar om min bok. Men också om mig som person, vilken människosyn jag tydligen hade. Det var en karaktärisering som var en nyhet för mig. Jag hade en kolonial blick, mitt engagemang i integrationsfrågor påminde om de vita européernas civilisationsuppdrag i Afrika och jag reproducerade rasistiska tankefigurer.

Kanske borde jag inte ha blivit förvånad, min kropp hade med all önskvärd tydlighet varnat mig. Men det blev jag. Den som har följt de senaste årens debatt har noterat att kunskapen som jag försökte förmedla då idag är att likna vid allmängods. Likadant har det varit i en rad andra samhällsfrågor som jag inte har varit inblandad i. Det tabubelagda den ena dagen blir dagen därpå ett självklart bidrag i debatten.

Problemet för många i den kunskapsproducerande sfären är omedvetenheten om vem människan i grunden är, hennes beroende av och omedvetna vilja att tillfredsställa flocken. Vi svenskar verkar alla inom sfärer som utgår från premisser som är givna i vår kontext men helt främmande i andra, utan att riktigt inse det själva. Det visar att vi har en tragisk, för att inte säga farlig, bristande insikt i människans natur. Det är bara att erkänna att vi är flockdjur. Och som sagt, att det samtidigt fyller en funktion.

Om alla hela tiden kastade ur sig saker utan rädsla, eftertanke, självcensur eller –behärskning, uppstår inte bara dålig stämning, utan kaos. Läs på twitter om du tvivlar. Eller helst inte om du vill behålla tron på människan.

För egen del har jag upptäckt att det är medvetenheten om priset för att gå en aning vid sidan om ”det rådande” som tvingar en att om och om igen reflektera över vad man gör, varför och hur det förmedlas. Det tvingar en till noggrannhet, att vara påläst och inte bara skjuta från höften och ge luft åt varje tanke som passerar huvudet. Det är i huvudsak något bra, fostrande.

Man kan kalla det feghet, men själv vill jag inte bli slagen på fingrarna för att jag av slapphet förbisett något, att jag helt enkelt har fel i grunden. Det innebär inte att man inte kan missa detaljer, att det krävs justeringar. Ett visst mått av rädsla för att något inte är helt korrekt tror jag är sund. Det hindrar en från att bara kasta ur sig saker, som på twitter, som bara sårar och är destruktivt. Men för mycket rädsla leder till en osund konformism. Det har vi på senare år sett alldeles för mycket av. Ett fullkomligt sanslöst grupptänkande där rationalitet och klokskap lades åt sidan och rent korkade beslut togs av makthavare.

Lär mig: Brinkemo: Kunskapen om klaner är ett paradigmskifte

Denna balansgång, mellan att å ena sidan våga ifrågasätta och stretcha åsiktskorridoren, och å andra att inse att i grund och botten är man bara en människa som söker gemenskap med andra.

Vilken delikat balansövning.
Den här insikten saknas ofta i den offentliga debatten.