Som nytillsatt rektor vid Freiburgs universitet gav filosofen Martin Heidegger år 1933 sitt stöd till den nazistiska rörelsen, och avslutade med att uppmana sina kolleger att göra sitt bästa för att hjälpa det tyska folket att uppfylla det uppdrag ödet givit dem. Denna uppmaning var som att sparka in en öppen dörr. När talet hölls – vilket var innan det kunde finnas tvingande skäl att hålla sådana tal – så hade över hälften av alla tyska universitetsprofessorer redan gått med i nazistpartiet. Det tyska universitetsväsendet var så nazifierat att även när kriget väl var över och man sparkat de 4 000 värsta, så hade fortfarande hälften av Tysklands akademiker någon form av nazikoppling.

Läs även: DEBATT: Sverige behöver en nationell strategi för högre utbildning

Även om det fanns flera anledningar till denna akademiska entusiasm för Hitler, så ska denna text handla om den kanske viktigaste – pengar. Mammon. Deg. Para. Stålar. Valfläsk var lika populärt på 30-talet som det är idag, och tyska akademiker tog gärna emot skattemedel. Och varför inte? Det enda de riskerade var själ och frihet.

Även i dagens Sverige finansieras en fjärdedel av all forskning med skattemedel. Summan är cirka 42 miljarder per år, 3–4 procent av statsbudgeten. Hotet detta utgör mot forskningens neutralitet och objektivitet är detsamma som på 30-talet. Politiker och byråkrater bör inte bestämma vad som är god forskning. På 30-talet var det rashygienen som attraherade det intellektuella och vetenskapligt sinnade etablissemanget. Även om disciplinen turligt nog är död och begraven, så har den ersatts av andra lika pseudovetenskapliga teorier om ras och kön. Även som apokalyptiskt katastrofscenario har rädslan för rasens degenerering ersatts av klimatpaniken.

Mitt förslag, menat att upprätthålla den akademiska självständigheten och forskningskvaliteten, är att ta de 42 statliga forskningsmiljarderna och dela ut dem till relevanta icke-statliga organisationer. Huvudsakligen vore detta privata företag och välgörenhetsorganisationer.

Systemet skulle fungera på så vis att för varje krona av egna pengar som en organisation investerar i forskning, så skulle staten lägga till en bonus på en viss procentsats. Det vill säga, om någon lade 1 miljon kronor på forskning så skulle staten lägga till 1/3 på detta och förvandla det till 1,33 miljoner. Exakt vad det är för forskning spelar ingen roll. I det avseendet bör staten, som rättvisan, vara blind.

Fördelen blir att de som riskerar skattebetalarnas pengar samtidigt riskerar sina egna. Skattepengarna och de individer som tar investeringsbeslutet placeras i samma båt. I nuläget tar beslutsfattarna (politiker och byråkrater) inga personliga risker alls.

Även om det främsta skälet till att dela ut forskningsmedlen på detta blinda sätt vore att minska risken för ideologisk korruption, så är även vanlig inkompetens ett hot. Staten har som bekant inte det bästa affärssinnet. Att identifiera god forskning är kräver specialistkunskap. Politiker är specialister, men de är specialister på politik och inte på vetenskap. Det är inget konstigt eller fel med detta – ingen kan vara bra på allt. Problemet uppstår bara när denna brist glöms bort. Icke-statliga organisationer som redan nu investerar i forskning har visserligen inte heller någon perfekt förmåga att förutse vilken forskning som kommer att ge skörd, men de är klart bättre än politiker.

Läs även: Lidström: Olika utbildning för alla eller ingen för någon?

Det mest hotfulla problemet med mitt förslag är att pengarna skulle gå till ”fel” forskning. Och detta är naturligtvis en risk. Om man ger folk frihet kan de ju – chockerande nog – välja att använda sig av denna frihet. De kanske gör vad de vill, snarare än vad staten vill.

Själva syftet med reformen är att staten ska ge upp makten över forskningen. Med det system jag föreslår kan vem som helst som är beredd att investera egna pengar i forskning få statsstöd. Det kommer oundvikligen att leda till att skattepengar går till en del konstiga projekt, som undersökningar om huruvida bamseplåster botar cancer, eller om hur strukturellt rasistiska svenska cykelreparatörer är. Men det är ju inte som att vi i nuläget slipper ifrån den typen av forskning.

I det system jag föreslår måste flumforskare dessutom satsa egna pengar, det vill säga betala huvuddelen av kostnaden själv snarare än att få hela slanten efter att ha övertygat någon byråkrat om det. Något säger mig att det kan bli betydligt svårare för politiserade pseudovetenskaper att få forskningsstöd. Att ta emot skattepengar för sådan forskning kan nog gå ann, men få skulle vilja investera egna pengar i sådant. ”Giriga” affärsmän brukar vara mer försiktiga med sina egna pengar än vad politiker är med skattebetalarnas.

En besläktad invändning är att forskningspengarna bara skulle gå till ekonomiskt lönsam forskning, snarare än socialt nyttig sådan. Vad händer med, säg, forskning på barncancer? Det finns en viss beröringsskräck när det kommer till ”lönsam” forskning. Det låter kallsinnigt. I verkligheten är det svårt att göra skillnad på lönsam och socialt nyttig forskning, då de överlappar. Men om man ändå skulle oroa sig så finns redan i nuläget icke-vinstdrivande välgörenhetsorganisationer som sysslar med sådan forskning.

Till syvende och sist vill jag återvända till huvudargumentet: friheten. Forskare ska inte vara politikers legoknektar, eller stå i beroende till dem. Idag har forskarvärlden stort förtroende, men det måste vårdas. Förtroende är inget som kan kommenderas fram, snarare tvärtom. Coronapandemin visade tydligt på detta.

Läs även: DEBATT: Universiteten skall syssla med utbildning – inte ideologiskt flum

Ibland kallas vetenskapen för en modern religion. Och nog finns det ett korn av sanning i det. Låt oss därför upprätta en separation mellan stat och vetenskap, precis som vi en gång upprättade en separation mellan stat och kyrka. Obehagliga saker händer när makt och pengar korrumperar sanning, kunskap och fakta. Staten kan finansiera forskning, men bör inte styra den.

Jakob Sjölander
Master i filosofi samt författare, senast till boken The Future of Yesterday: Predictions, Forecasts, and Failures.