Varför havererade den svenska skolan i och med att grundskolan definitivt infördes 1968 via först Lgr62 och sedan Lgr69? För haverera är vad den gjorde. Grundskolans införande dödade den svenska utbildningens själ; skolan är nu sedan 54 år en gradvis sönderfallande zombie.

Läs även: DEBATT: Det är dags att tillåta hemskolning av våra barn

Grundskolans införande förstörde svensk utbildning på främst två sätt. Tillsammans ledde dessa genast till kaos och vantrivsel på det nya högstadiet, något försöken med grundskolan på 1950- och 1960-talen visat skulle ske, och som dessutom lärarna nära nog enigt förutspått skulle inträffa redan 1950. Kaoset spred sig under 1970-talet ända ner till lågstadiet.

För det första förstörde grundskolans införande svensk utbildning genom att den övergav traditionella undervisningsmetoder, där fokus ligger på färdigheter, där principen är att ”repetition är kunskapens moder”, och där man direkt undviker vad evolutionsbiologer och verkliga inlärningsforskare kallar för ”folkpsykologi”. Grupparbete, fokus på social samvaro, på att ”ha roligt”, på att eleverna ”själva ska söka kunskap” har i princip endast destruktiva effekter för inlärning.

Matematik är till exempel inte roligt i sig för de flesta elever. Matematik är svårt och man lär sig det genom repetition, genom att lösa uppgift efter uppgift. Tillfredsställelsen måste vara fördröjd och komma från stoltheten över att ha lärt sig något. Utbildning, verklig sådan, har drag av att ”den som vill bli fin får lida pin”. Detta är något som alla som idrottat vet om. Det är inte annorlunda för teoretiska ämnen, även om våra lärarhögskolor och ansvariga politiker under över 50 år påstått motsatsen.

Den andra huvudanledningen till varför grundskolan förstörde svensk utbildning var att den i princip förbjöd nivågruppering, något som denna krönika ska fokusera på. Varför är nivågruppering en förutsättning för att skolan ska kunna ge annat än usel utbildning?

För det första, som Sture Eriksson skriver i boken Systemfelen i skolan, varierar inlärningshastigheten hos olika grupper av elever typiskt med en faktor om mellan 2 och 4. Individuella skillnader är ännu större. Skillnaderna är vidare olika för olika ämnen och denna variation ökar dessutom med åldern. Ju äldre eleverna blir, desto större variation i inlärningshastighet och desto större ”spretighet” för olika förmågor.

För det andra så skiljer sig inte individer från varandra enbart vad beträffar inlärningshastighet utan också vad beträffar deras kognitiva profiler. Varje barn kan ha betydande styrkor eller svagheter för olika kognitiva färdigheter. Ett barn kan till exempel ha lätt för språk och ett annat för logiska resonemang och numeriska färdigheter.

För det tredje finns det andra individuella skillnader än kognitiva sådana som spelar centrala roller för utbildning. Kreativitet är en sådan, personlighet är en annan. ”The Big Five”, femfaktorteorin, är den mest etablerade kategoriseringen och består av öppenhet, samvetsgrannhet, extraversion, tillmötesgående och neuroticism. Alla dessa spelar en viss roll för förvärvandet av utbildning men samvetsgrannhet är den överlägset viktigaste.

Slutligen, när vi försöker smälta ny information måste vi beakta både arbetsminnet och långtidsminnet, något Martin Ingvar skriver om i boken Kunskapssynen och pedagogiken. När vi lär oss måste vi först kunna bearbeta informationen i vårt arbetsminne. Detta är den första delen av inlärningsprocessen. Om vi då väljer ut rätt information, från det stora flöde av andra stimuli som hela tiden bombarderar hjärnan, till exempel därför att vi finner denna information intressant därför att läraren har övertygat oss om dess betydelse, kan den komma att lagras i vårt långtidsminne. Vi har då lärt oss någonting.

Läs även: DEBATT – Hans Bergström: S-ministrarnas logiska kullerbyttor om friskolorna

Konsekvenserna av kombinationen av dessa olika faktorer är långtgående. För att förenkla, låt oss anta att det i en, som idag slumpmässigt ihopsatt klass, en fjärdedel av eleverna har en maximal inlärningshastighet om 1, hälften en om 2 och en fjärdedel en om 3. Inlärningshastigheten för de tre grupperna varierar alltså från 1 till 3.

Anta vidare att alla elever är uppmärksamma och att klassrumsmiljön är lugn. Om en lärare då undervisar i en hastighet som är optimal för dem med inlärningshastigheten 2 så kommer hälften att lära i en hastighet som är optimal för dem medan en fjärdedel kommer att tycka att det går väldigt långsamt. Det värsta är dock att en fjärdedel av eleverna kommer att få ett överbelastat arbetsminne och informationsbehandlingssystem.

Resultatet av detta är att den sista fjärdedelen inte kommer att lära sig mycket alls. Dessa barn kommer också att känna sig stressade, otillräckliga, överväldigade och detta kommer att ytterligare sänka deras inlärningskapacitet, eftersom deras informationsintag antingen går över till panik- och överlevnadsläge eller stängs av, till exempel för att de tappat tråden.

De elever som lär sig i hastigheten 3 kommer att bli uttråkade och kan faktiskt komma att inte alls lära sig så mycket som de är kapabla till eftersom de tappat koncentrationen.

Om det nu inte råder strikt disciplin kommer klassrummet under sådana omständigheter inte att förbli lugnt och tyst särskilt länge.

När stök eller till och med kaos uppstår kommer informationsbearbetningen och inlärningen att lida för alla elever i klassrummet. Knappt någon kommer att helt koncentrera sig på vad läraren försöker förmedla och läraren kommer också att vara upptagen med att hantera störningar.

De som har det som lättast för att lära sig kommer att med säkerhet inte nå sin fulla potential. Det kommer inte heller de som befinner sig någonstans i mitten, på grund av den dåliga klassrumsmiljön.

Värst kommer dock de svagaste eleverna att drabbas, elever som därför idag ofta inte lär sig någonting alls i skolan under nio eller tolv års närvaro. Detta är, tillsammans med att de traditionella undervisningsmetoderna övergetts, huvudanledningen till varför grundskolan, som idag inte får ”exkludera” någon, är en fullständig katastrof för de svagaste eleverna. Det är därför de sitter i 12–13 år i skolan, utan att ens lära sig läsa och skriva.

Att ”exkludera” betyder i sammanhanget att inte låta alla barn, oavsett nivå, oavsett hur illa de uppför sig, oavsett hur mycket de förstör för övriga elever, sitta i samma klassrum. Våra så kallade experter ”vet” att exkludera är skadligt, så skadligt att det övertrumfar alla andra hänsyn.

Läs även: Lidström: Högskolan kan och bör privatiseras

Fast egentligen inte, för experterna ser kaoset som något tillfälligt, något som går att hantera. Experterna är nämligen framför allt experter på magiskt tänkande. Enligt dem så ska ”lärarlegitimation”, flera lärare i samma kaotiska klassrum, ett antal assistenter i samma kaotiska klassrum, och kuratorer och skolhälsovård utanför det kaotiska klassrummet, råda bot på allt detta. Kosta vad det kosta vill.