Den regeringskris som Sverige befinner sig i är ett resultat av en komplicerad politisk spelplan. Klart är dock att en kritisk faktor varit den punkt i det så kallade januariavtalet som berör fri hyressättning i nybyggda hyresrätter. Därmed har en viktig aspekt av den dysfunktionella svenska bostadsmarknaden – nämligen hyresregleringen – sent omsider fått lite av det rampljus som den förtjänar.

Svåra samhällsproblem är generellt sett mångfacetterade och har därför i de flesta fall inga enkla lösningar. Ett krav för att kunna hantera dem är dock att problematiken korrekt identifieras; att ägna sig åt förnekande eller önsketänkande kommer däremot inte att leda oss rätt. Här noterar jag tyvärr att diskussionen kring två viktiga och problematiska politikområden under lång tid har präglats av en ovilja att erkänna vissa av de viktigaste orsakerna till problemen. Det ena av dem är alltså bostadspolitiken, där politiker och debattörer påfallande ofta undvikit att diskutera de påtagligt negativa effekter som regleringen av hyresmarknaden har. Det andra området som präglats av en undermålig diskussion är migrationspolitiken, där oviljan att erkänna det elementära faktumet att invandringens omfattning faktiskt spelar roll varit frapperande.

Om vi inledningsvis vänder blicken mot bostadspolitiken så kan det noteras att den svenska bostadsmarknaden dras med ett antal påtagliga problem. Ett av dessa är att bostadspriserna, framför allt kring våra storstäder, har nått sådana nivåer att det är svårt för många att köpa en bostad. Detta är något som inte bara berör låginkomsttagare utan även personer med relativt hög inkomst eftersom bolånetak och amorteringskrav kan innebära påtagliga praktiska restriktioner. Detta är bekymmersamt bland annat eftersom det hämmar rörligheten på arbetsmarknaden och således medför att matchningen mellan arbetsgivare och arbetstagare försämras.

Läs även: Nima Sanandaji: Reformera bostadspolitiken!

Denna arbetsmarknadsproblematik hade dock varit mindre om det hade varit möjligt för arbetstagare – som inte kan eller vill köpa en bostad – att flytta dit jobben finns genom att lösa sin boendesituation via att bo i en hyresrätt. Den svenska hyresbostadsmarknaden gör dock detta synnerligen svårt i praktiken. Som exempel kan noteras att 2019 var den genomsnittliga kötiden för en hyresrätt som förmedlades via Stockholms stads bostadsförmedling drygt tio år.

En viktig orsak till att vi inte har en väl fungerande hyresbostadsmarknad i Sverige – vilket i sin tur bidrar till den mer allmänna problematiken på bostadsmarknaden – är den hyresreglering som finns och som bland annat leder till ett ineffektivt utnyttjande av bostadsstocken. Att reformer behövs rörande denna är något som påpekats av exempelvis EU-kommissionen och Internationella valutafonden under många år. 2006 infördes förvisso ett undantag vid nyproduktion av bostäder; detta innebär att en mer marknadsmässig hyra – så kallad presumtionshyra – kan tas ut under bostadens första femton år. Större och mer genomgripande politiska reformer rörande den befintliga bostadsstocken har dock, trots den tunga och återkommande kritiken, uteblivit. Här kan det noteras att trots den stora uppmärksamhet som januariavtalets förslag har fått så skulle det bara innebära ett litet steg på vägen mot en mer välfungerande hyresmarknad.

Beträffande migrationspolitiken har det förvisso skett en viss omsvängning i debatten de senaste åren. Exempelvis har bland annat Kristdemokraterna och Moderaterna nämnt målnivåer för antalet asylsökande. Men det är ändå påfallande ofta som till exempel integrationsfrågor diskuteras utan att frågan om invandringens ”volym” ens nämns. Den välvilliga tolkningen av detta skulle vara att den är så uppenbar att den inte behöver tas upp. Tyvärr är väl den mer sannolika anledningen att många politiker och debattörer fortfarande inte är villiga att erkänna den uppenbara målkonflikt som finns mellan en omfattande välfärdsstat och en hög nivå på invandringen. Det finns åtminstone två viktiga aspekter av denna.

Läs även: SVT:s vänstervinkel om marknadshyror kan ge bostadsbrist

Den första är att en stor invandring av asylsökande och deras anhöriga – vilket har kännetecknat svensk invandring de senaste årtiondena – är synnerligen kostsam. Många som invandrar har inte de färdigheter som krävs på den svenska arbetsmarknaden, vilket leder till låg självförsörjning och att invandringen blir en påtaglig offentligfinansiell kostnad. Detta problem kan illustreras med Malmö kommun som har tagit emot en stor mängd invandrare. Trots sin storlek och sitt geografiskt fördelaktiga läge – granne med såväl den klassiska universitetsstaden Lund som storstaden Köpenhamn – har man skatteintäkter som inte på långa vägar möter utgifterna i kommunen. Varje år behöver flera miljarder kronor i resurser tillföras utifrån, vilket utgör en mycket hög andel av kommunens budget. Om Sverige som helhet skulle ha en diskrepans mellan skatteintäkter och utgifter på motsvarande andel skulle en ohållbar nivå på statsskulden högst sannolikt ligga mindre än ett decennium bort.

Den andra är att även om invandringen inte skulle vara problematisk ur ett ekonomiskt perspektiv så finns det praktiska gränser för hur fort befolkningen kan expandera i en välfärdsstat av svensk typ där samtliga invånare förväntas kunna ta del av denna välfärd. Med en ökande befolkning krävs bland annat fler läkare, lärare och poliser. Detta är inte bara en fråga om resurser i termer av pengar. Enkelt uttryckt kan en påse pengar inte operera patienter, undervisa elever eller lösa brott – det krävs utbildad personal för att lösa dessa uppgifter. Här är det uppenbart att den befolkningsökning som har skett i Sverige på senare år har varit så snabb att den måste ses som problematisk. Man bör komma ihåg att till exempel vården i delar av Sverige hade kapacitetsproblem redan före coronapandemin.

Läs även: Omar Makram: Det är segregationen som är problemet

Sammanfattningsvis är det onekligen fallet att de problem som en reglerad hyresmarknad och en hög invandring genererar är påtagliga och det finns goda argument för en avreglerad hyresmarknad och en minskad invandring. Samtidigt finns det också argument i motsatt riktning och dessa frågor är i grunden politiska, vilket medför att den inriktning politiken tar beror på hur man värderar de olika sidorna av frågorna. Vad som inte är rimligt är dock att dessa frågor diskuteras utan en korrekt helhetsbild eller en konsekvensanalys av olika politiska vägval. Ingen seriös debattör skulle diskutera klimatfrågan utan att nämna koldioxidutsläppen, men när det gäller bostads- och migrationspolitik förefaller många i debatten gladeligen ignorera vissa av kärnfaktorerna bakom problematiken. Att frågor är svåra eller känsliga innebär inte att vi kan kasta logik eller rationella argument överbord – det är ju snarast en anledning att försöka belysa och analysera dem än mer grundligt. Förhoppningsvis kan vi se en debatt präglad av såväl en mer genomarbetad problemformulering som bättre sakargument framgent.

Pär Österholm
Professor i nationalekonomi vid Örebro universitet