Hemskolning har potentiella baksidor i form av föräldrar som kan vilja isolera sina barn från samhället av religiösa eller andra skäl, men det är ingen anledning att inte tillåta ansvarsfulla föräldrar att bedriva läroplansenlig undervisning i hemmet. Rätt till hemskolning är en frihetlig idé, och borgerligheten borde driva frågan, skriver förlossningsöverläkaren Bitte Claus.
Hemskolning, att föräldrar själva tar ansvaret för sina barns utbildning, är ett marginellt fenomen, även i länder där det är tillåtet, och många föräldrar som idag väljer att hemskola sitt barn gör det ofta för att man är kritisk till den konventionella utbildningen och vill reflektera ”alternativa fakta” eller religiös/politisk fundamentalism i sina barns utbildning, så det finns anledning att ifrågasätta konceptet. Men det finns också anledningar till att det kan vara dags att omvärdera. Framför allt finns ingen tvekan om att kunskapsstandarden i den svenska skolan är i fritt fall, och det om något är väl ett skäl att tänka efter. Och för den som inte bor i en storstadsregion finns det få privata alternativ. Om vi, i det postindustriella samhället, kan välja att bo var vi vill och arbeta hemifrån, varför kan inte det också gälla barnen? Alla föräldrar som slitit med en mobbad unge, skolbyten, ändlösa lärarsamtal eller en särskilt intellektuellt begåvad unge vet att skolan inte fungerar för alla.
Läs även: Hjort: Varje val måste ha en skolkonflikt
Hemskolning, eller hemutbildning, definieras som att föräldrarna själva tar ansvar för, och bedriver sina barns utbildning utanför, eller parallellt med, ramen för det av samhället erbjudna utbildningsystemet. Det kan också innefatta stöd från sagda system. Det är ett kontroversiellt koncept som varit i praktiken olagligt i Sverige sedan 1985. Den svenska kritiska inställningen till hemskolning manifesterades i fallet Domenic Johanson, en nioåring som år 2009 omhändertogs av polis på grund av hemskolning när familjen, som tillfälligt vistades i Sverige, stod i begrepp att lämna landet.
Den svenska lagen förstärktes ytterligare 2010, denna gång med homogenisering som syfte, när en värdegrundsaspekt också introduceras vilket kraftigt begränsade möjligheterna för konfessionella skolor att verka. Utbildning av barn i hemmet kan få särskilt tillstånd, till exempel för familjer som tillfälligt bor i Sverige, eller barn som av medicinska skäl inte kan gå i skolan. Tillstånd för hemskolning på religiösa eller filosofiska grunder blev i praktiken förbjudet med det nyetablerade värdegrundskriteriet. Högsta förvaltningsdomstolen nekade 2013 fyra ortodoxt judiska flickor i Göteborg rätten till hemundervisning av föräldrarna i kombination med en online-skola.
En internationell jämförelse demonstrerar stora skillnader i attityder, där hemskolning kan vara antingen tillåten, förbjuden eller reglerad (ibland i sådan utsträckning att den i praktiken är nästan omöjlig att genomföra). Det är svårt att se ett mönster, varken politiskt eller religiöst, i variationen i attityder i europeiska länder. Hemskolning är, förutom i Sverige, också förbjudet i Kroatien, Tyskland, Grekland, Nederländerna och Spanien. Hemskolning är lagligt i Irland, Portugal, Rumänien, Schweiz (kantoner kan ha varierande lagstiftning) och Storbritannien. I övriga europeiska länder är hemskolning reglerad i varierande utsträckning. Globalt är det också svårt att se ett mönster, möjligen med undantag för att den engelsktalande världen, med sina liberala traditioner, generellt är mer positivt inställd till föräldrars rätt att ha kontrollerande inflytande över barnens utbildning, till och med i den annars så drakoniska övervakarstaten Kanada. I Sverige har det på senare år noterats att svenska familjer flyttat till Åland, eftersom finsk lag tillåter hemskolning, så att andelen hemskolade barn på Åland numera är en av de högsta i världen.
I Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, slås det fast under Rätt till utbildning att alla har rätt till utbildning samt: “Friheten att inrätta undervisningsanstalter med iakttagande av de demokratiska principerna och föräldrars rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa, filosofiska och pedagogiska övertygelse ska respekteras enligt de nationella lagar som reglerar utövandet av dessa rättigheter [min kurs.]”. Det är därför föga förvånande att Europadomstolen har handlagt fall där föräldrar hävdat sin rätt till hemskolning, men i ett tyskt fall från 2006 upprätthöll domstolen den tyska lagstiftningen, med argument bland annat om att undvika utveckling av parallellsamhällen, en närmast ironisk kommentar givet vad som skulle inträffa i Europa tiotalet år senare. Domstolen hävdade också att kärandena i fallet var barnen, inte föräldrarna, och barnen kunde inte förutse konsekvenserna av besluten. Så mycket för den stipulerade föräldrakontrollen!
Läs även: Oxenstierna: Covid och kulturkrig ökar hemskolning i USA
Fenomen som de senaste åren har påverkat attityden till hemskolning är bland annat pandemin. I många länder stängdes skolor ner under 2020 och 2021 och föräldrar och lärare fann sig plötsligt ansvariga för webbaserad undervisning som varken de, barnen eller lärarna var förberedda på. Många föräldrar blev också, på gott och ont, för första gången varse vad barnen egentligen lärde sig i skolan.
Storbritannien hade före pandemin en procent av alla barn i hemskolning, efter pandemin har det skett en 40-procentig ökning av barn som fortsätter att undervisas i hemmet. Varierande kvalitet i den statliga skolan samt de absurt höga kostnaderna för privat undervisning förefaller att ha bidragit, samt, får man anta, ett intryck av att hemundervisning föll väl ut. Det finns nu flera organisationer med statligt godkända utbildningar, ibland länkade till traditionella skolor, som erbjuder en fullt webbaserad kursplan från 3 till 18 år, inkluderande IB-examen och så kallade A levels.
USA är förstås ett särskilt kapitel, med en lång erfarenhet av hemskolning, länkad till dess tradition av acceptans för oliktänkande och respekt för trosövertygelser. Det är kanske ett tidens tecken att i guvernörsvalet i delstaten Virginia slogs den sittande demokraten Terry McAuliffe ut, efter hans påstående att föräldrar inte ska lägga sig i sina barns utbildning. Av detta följde ett par månaders upprörd debatt där föräldrar försökte komma till tals på skolmöten för att protestera mot att barnen undervisades i tankar baserade i critical race theory och intersektionalitet. Det är svårt att tro att detta föräldraengagemang ens hade inträffat om det inte hade varit för den ökade föräldrakontrollen av undervisningen som pandemin erbjöd.
Det är självklart att en överväldigande majoritet av föräldrar har sina barns bästa för ögonen, och är mest lämpade att välja innehållet i utbildningen för sina minderåriga barn. Det faktum att det finns en liten grupp föräldrar som gör dåliga val för sina barn är, per se, inte ett argument för att kapabla föräldrar med välgenomtänkta, av utbildningsväsendet godkända, utbildningsplaner inte ska få förverkliga dessa i sitt hem.
Läs även: Lidström: Varför går svenska barn i skolan?
Tanken om hemskolning är, i all väsentligt, en frihetlig tanke, som bejakar pluralitet och valfrihet. Det är därför förvånande att det inte någonstans i den svenska borgerligheten finns en punkt på ett partiprogram där förbudet mot hemutbildning ifrågasätts. För ett samhälle som vill se demokratin blomma och åsiktskorridoren vidgas är det närmast en självklar fråga. Eller har redan så många politikergenerationer processats genom en formativ utbildning som i hög grad präglats av socialdemokratins långvariga samhällsbygge att tanken inte ens föresvävar dem. I så fall är vi illa ute.
Bitte Claus
Förlossningsöverläkare, katolik och labradorvän
